onsdag 19 augusti 2015

Berättelsen om Pilgrim - gästinlägg

Emma & Pilgrim

Annette kom springades med vidöppna armar och kramade mig med en varm kram som varade lite för länge för vad omständigheterna tål.
Vi satte oss till påskbordet och började äta. Efter en stund frågade hon mig: "Vill du ha en häst till?" 
Det fanns en liten skämtsam ton i hennes tröst, men jag visste att hon menade allvar. 
Jag, som var väldigt blyg, särskilt för Annette eftersom hon var en person med både pondus och charm. 
Men innan jag hunnit svara på hennes fråga hann min mor före: "Det är klart du ska!" 
Och min mor har alltid varit rädd för djur större än katter... 
Jag såg på Annette under lugg och svarade: "Blir det en hingst så.."

Pilgrim med sin mamma Jackie
Några veckor senare, den 11 maj 2010 föddes en fuxfärgad hingst, med prickar på rumpan och en enorm bläs. 
Fölungen tjongade till mamma Jackie, kallblodstravarstot, på mulen med de små bakhovarna. Han verkade vara en riktigt bråkig en. 
Annette bestämde efter några dagar att döpa honom till Northern Pilgrim - Northern för att Jackie kommer från Norge och Pilgrim för att symboliken från pappa Paul (appaloosa) med vilda western-tänk och från filmen "mannen som talar med hästar" vilken påverkat Annette
väldigt mycket, där den skadade hästen Pilgrim, kommer tillbaka från sitt enorma trauma. 
Den styrkan i den berättelsen passade bra in på den lilla bråkiga ungen hon just fått. 


 När Pilgrim var tolv dagar skjutsade pappa mig till Ekselid, en mil söder om Hjo. 
Jag var inte säker på att jag ville ha en fölunge - jag hade aldrig sett en på riktigt, ännu mindre rört vid en. 
När jag klev in i stallet och kikade över boxkanten så var jag fast. Det stod "Emma" i pannan på ungen och han var verkligen min från första stund. 
Vi skrev kontraktet samma kväll. 

 
Följande månader var jag i Eskelid så ofta jag kunde, minst tre gånger i veckan. 
Jag var mån om att Pilgrim skulle lära känna mig innan han skulle flytta hem till mig i Karstorp. 
Och jag ville dessutom lära mig så mycket om föl och unghästar som jag kunde. 

Han var väldigt mild, cool och klok redan innan fosterhinnan spruckit, men han hade också pondus i sin energi, vilket skapade lite problem för mig eftersom jag av naturen är en person med låg och lugn energi. Det blev lite komplikationer i vår kommunikation, då han gick mer på energi än kroppsspråk. 
För den delen var jag inte särskilt bra på hästars kroppsspråk heller.. 

Men jag hade ju en fantastisk fölunge som tog hand om mig, och jag hade Annette som kunde tillfredsställa Pilgrims 'energibehov' 


I slutet på oktober kom Annette hem med Pilgrim till mig. Det var märkligt hur han var så världsvan redan som föl. 
Han kom snabbt in i flocken och började så småningom göra egna små upptåg, vilka han har fortsatt att göra under hans levnadsår. 
Exempelvis en gång den vintern 10/11 när det var så mycket snö att han helt sonika bestämde sig för att gå över tråden till hagen och gå ut på vägen som gick utanför, helt enkelt för att det var så svårt att gå i hagen där det var så mycket snö. 
Jag fick ett panikslaget samtal från grannarna där och när jag kom till stallet med andan i halsen gnäggar Pilgrim och kommer glatt fram. 

 "Hej matte, har du sett?!" Jag tog på honom grimman och ledde tillbaka honom till vinterhagen.. 


Pilgrim blev ett år, han kastrerades och släpptes ut på bete. Han började rundvandringen i sommarhage med att hoppa över en fallen stock. 
Han tyckte det var så roligt så han vände efter en stund och hoppade över den igen och så gjorde han om det, om och om igen. 

Jag slutar aldrig förvånas över hans påhittighet.


En kväll måste det blivit lite väl häftig lek, av något slag, för jag hittade honom med ett kraftigt jack på vänster bak. 
Resultatet blev en senskada som fick Pilgrim att stå på ATG-kliniken i Skara i nära två veckor, och sedan boxvila någon vecka hemma innan han kunde gå i sjukhage. 
Under denna tid fick jag verkligen kvitto på vilken otrolig häst Pilgrim är - en ängels tålamod, lugn och trygg. 
Han stod inne själv på dagarna till en början innan han fick komma ut, utan problem. 
Sedan ute i sjukhagarna gick han omkring och tog allt piano, förutom en gång när jag skrämde honom såpass att han hoppade ut ur hagen.. 

Såret läkte snabbt, jag vill tro att det var på grund av mitt motto: En lycklig häst läker snabbare. Plus lite hjälp på traven med healing av olika slag. 

På sensommaren for jag till Lysekil och hämtade en ettårig welsh mounatin, enkom till Pilgrim så att han skulle få en lekkamrat i sin egen ålder. 
Salmiak, som ponnyn heter var med på Pilgrims alla upptåg och de var som gjorda för att leka med varann. 

Pilgrim 2år
Vi började utforska världen utanför hagen det året han skulle bli två. Han var en pärla att gå ut med, även om vi hade problem med förtroendebiten. 
Han kunde inte lägga sitt förtroende hos mig eftersom jag inte kom upp i hans energinivå. 
Men vi hade väldigt många bra promenader och vi lärde oss mycket om varandra. 
Jag lät honom för det mesta vara det han var - en unghäst. Jag tyckte att han skulle få muskla sig själv, äta och leka och ha roligt tillsammans med sin flock. 

När Pilgrim var i treårsåldern började vi träna mer ledarskap. 
Annette och Pilgrim hjälpte mig att successivt bli en person med lite mer driv i, med lite mer jävla anamma och pondus. 
Men inte tillräckligt mycket för att Pilgrim skulle ge sitt förtroende till mig vid träning. 
Han tröttnade på mig både en och tre gånger när jag höll på att traggla hur man longerar en häst med bara kroppsspråk. 
Han fick aldrig blackout, utan han suckade och himlade med sina stora ögon. 


Hösten 13 satt jag upp på Pilgrim för första gången. Tanken var att ha ridning i skogen som komplement till träningen från marken. 
Jag hade en tydlig bild av hur jag skulle lära honom allt från marken innan jag gjorde det från ryggen. 
Men ingenting blir som man tänkt sig, det blir oftast bättre :-) 

Våren när han skulle fylla fyra började jag rida honom i skogen. Efter bara två-tre ridturer bjöd han upp till både trav och galopp. Och vilken galopp sen! 
Han galopperar som en gunghäst och han har i princip samma hastighet i sin galopp hela tiden. 
Jag försökte få honom att tokgaloppera med honom utmed skogsvägarna men han galopperade alltid lugnt och sansat. 

Birgitta Järnåker och Pilgrim
Vi for på Birgitta Järnåker-kurs i Borås och fick lite verktyg vart vi skulle börja, och sedan for vi till Christoffer Dahlgren och han fick ge oss lite verktyg också.
Under tiden började Annettes cancer att bli alltmer allvarlig. Hon hade haft cancer sedan 2005, men ofta haft bättre livskvalité än många andra, friska, personer. 
Men hennes lever var fylld med små metastaser som så småningom skulle ta hennes liv. 
I början av 2015 gick Annette bort på SSK i Skövde, med mig vid sin sida. 


Några veckor efter Annettes bortgång skulle jag ta ut Pilgrim på någon sorts aktivitet. 
Han tvärstannar några meter innan grinden och säger till mig: "Vi är färdiga nu" 
Jag förstod inte vad han menade först, men när det började sjunka in - ja då blev det kris i känslohuset. 

Efter några månaders funderande, mycket gråt och mycket övervägande så tog jag beslutet - jag ska sälja Pilgrim. 
Orden får mig fortfarande att få rysningar. 
Det var så ofattbart. Efter någon månad ute på annons, utan resultat, så frågade jag Pilgrim uppgivet: "vem är din nästa människa?!" 

Några dagar senare tog jag hem min gamla skoldator från mina föräldrar och öppnade webbläsaren. 
Jag öppnade Nånn&Nokke-bloggen och mindes hur jag läst den bloggen tidigare. Jag läste lite till,  "hon verkar duktig" tänkte jag och läste vidare. 
Helt plötsligt så förstod jag, vid inlägget: "Tänk att få vakna" att Nånn är Pilgrims nästa människa. 
Där är hon! 
Hon är PERFEKT! 
Och Pilgrim är perfekt för henne.  

Men vad heter hon? Nånn? Vad är det för namn? 


Jag kikade in på Birgittas hemsida enhet.nu och hittade en bild på Yvonne Odsberg och Kung Nokke. 
Jag tackade Pilgrim för guidningen och letade upp Yvonne på facebook. 
Det dröjde någon vecka innan jag tog mod till mig och skrev. 


Och här är vi nu - det blev mycket bättre än vad jag kunnat drömma om. 
När Yvonne och Tomas träffade Pilgrim första gången så fick jag verkligen bekräftelsen
- Det är till Nordansjö Pilgrim ska flytta.  

Och bäst av allt; jag får inte bara 'behålla' Pilgrim, jag har fått två nya helt magiska vänner. 
Vänner för en livstid. 

Tack Yvonne och Tomas <3 


4 kommentarer:

Tant Nordin sa...

Vilken underbar berättelse Emma!! Som en riktig saga. Tänk att det finns så modig människor som du som vågar lyssna till sin häst och som vågar ta steget att göra det som blir bäst för dem!! Omtanke och ödmjukhet är två stora ord som beskriver just dig!!

Anonym sa...

Hej Emma!
Jag säger precis som Tant Nordin! Det är så vi ska förhålla oss till våra älskade hästar med respekt hänsyn och tillit.
Jag hade en appaloosa som jag älskade (och gör fortfarande) väldigt mycket. Allt eftersom tiden gick efter att jag köpt honom upptäckte jag att han var nattblind. Jag blev först förtvivlad och tänkte jag kan ju inte rida eller göra något som han tycker är roligt under hela det mörka halvåret eftersom jag jobbar dagtid. Så fick jag höra att en av mina kompisar sökte häst (hon har andra arbetstider än jag) och det blev kärlek vid första ögonkastet! Det är så underbart att veta att min älskade vän har det så bra och min kompis kan ge honom det jag inte hade förutsättningar att göra.
Hälsningar Maggie

Matilda sa...

Åh jag såg detta inlägg på jobbet och insåg direkt att jag skulle behöva vänta med att läsa det tills jag kom hem pga gråtrisk, och grät gjorde jag. Jag är från samma lilla stad som Pilgrims uppfödare och hamnade för många år sedan av en slump på hennes blogg via en googling på hemstaden + AR. Ungefär på samma sätt hamnade jag på din blogg Nånne, också det för några år sedan och har följt dig sedan dess. Så när jag såg att Pilgrim skulle hamna hos er så var det som att stjärnorna ställt sig på rad, och Emma så starkt av dig att så osjälviskt lyssna till din vackra häst! Ser fram emot att fortsätta följa er resa! /Matilda, bloggläserska och hästtoka

Yvonne sa...

Åh vad varm jag blir i hjärtat över era fina ord och jag kan kan inte annat än att hålla med.
Jag är så lycklig över att ha fått Pilgrim och Emma i mitt liv!
Och ja jag tror på stjärnorna och ödet <3 *blink*