Vilket väder

Hösten har verkligen varit otrolig.
Så himla fint väder och inge regn.
Men nu kom ändå höstrusket och det har snöregnat i två dagar. Brrrrrr
Men det är bara att hålla ångan uppe och det finns ju egentligen inget dåligt väder.
Det ända som ställer till det i ridningen är hemsk is.

Jag tror att bästa sättet att råda bot på höstrusket är att förgylla tillvaron på olika sätt.
Jag älskar att tända ljus inne och krypa upp i soffan med en härlig stickad tröja och raggsockar.
När jag ska rida och det inte regnar tar jag fram nått av mina finaste schabrak, flätar manen på hästen och helt plötsligt känns allt lite lyxigare.

I helgen var jag på loppis med min fina vän Sara.
Då hittade hon en jätte gullig stickad tröja till mig som helt klart kommer bli en favorit nu i höst och vinter.
Tänk att man kan hitta en så fin stickad tröja för 20kr på loppis.
Sedan red vi ut en sväng i skogen och det om något får vilken dag som helst att kännas ljus.

På fredag ska Pilgrim få massage.
Han har känts lite trött i kroppen på sistone så han behöver verkligen gås igenom.
Ska bli spännande att se vad massören finner.
Sedan på lördag åker jag upp till Ewa för en hel dag med henne och hennes hästar, längtar så jag nästan spricker!

Hästarna går kvar på betet men i helgen kommer de flytta upp i vinterhagarna igen och börja sova inne.
Tror de kommer gilla det för nu börjar det bli lite blött och kallt.
Det bästa jag vet är att släcka i stallet på kvällen, höra hur de tuggar på sitt hö och säga god natt.
Det är livskvalité  för mig.

Nu kör vi!

Världens bästa Lilja!
Lilja är som ni kanske vet inkörd och jag har en dröm om att köra släde med henne med en massa bjällror och renfällar.
Men eftersom det var ett tag sedan hon blev körd så går det ju inte att bara spänna henne framför en vagn och hoppas på det bästa.
Nej vi behöver göra en lite inkörning light.

Så i söndags fick jag hjälp av en kvinna här i Sundsvall som har hästar hon kör och tävlar med.
Jag har aldrig i mitt liv kört en häst så det finns lite att lära och tänka på.
Lilja var så ljuvligt fin.
Så mjuk och följsam och det känns tryggt att hon redan kan det jag nu ska lära mig.

Vi började tömköra och det gjorde hon galant.
Det kluriga var att få ett bra påskjut från henne samtidigt som jag inte skulle skynda mig och dessutom hitta kontakten i tömmarna även när vi svängde.
Man blir så otroligt mycket långsamare när man går bakom en häst (än när man sitter på) och det var mycket nytt för nervsystemet att processa.
Framförallt vikten av min kropps position för att kunna t.ex. ge en eftergift i rätt ögonblick och vara följsam.
Missbedömde jag något kunde det leda till att jag hamnade ett halvt steg efter.
När man blir buren av en häst så följer man med i hästens rörelse på ett mer naturligt sätt och min kropp kan läsa av hästens, här måste jag helt förlita mig på min syn. 
Tur Lilja är tålmodig när människan bakom ibland inte hängde med.
Men hon är den bästa läraren.
När min timeing var rät hade hon öronen glatt framåt och när jag kom efter eller tappade en töm vinklade hon bak öronen för att visa sitt "missnöje" med mig. *fniss* 

Efter en stund satte vi på henne skaklar av torkad sly.
Hängde upp dem i tömkörningsgjorden med hårsnoddar så att de skulle lossna av sig själv om något hände.
De var dessutom så torra och spröda att de skulle gå sönder direkt om nått hände.

Först fick det hänga på var sin sida om henne och sedan satte vi ihop dem i änden. 
Det var väldigt häftigt att uppleva skillnaden som blev när vi satte på "skaklarna".
Det var som om Lilja taggade till och hon lyste upp som en sol.
Det syntes verkligen att hon ÄLSKAR att vara körhäst.

Det blev även mycket mer tydligt för mig med skaklarna efter.
Så mycket lättare att få förståelse för svängradie och vikten av påskjut (framförallt i svängarna).
Det var så otroligt givande och så mycket jag kommer kunna ha med mig i ridningen också efter detta.

Nu är tanken att sadelmakare Pia ska få renovera min loksele efter nyår när hon är tillbaka efter sin mammaledighet.
Vi provade den på Lilja i söndags med hjälp av instruktören och den var i rätt storlek.
Tänk vilken tur, att selen jag köpte på auktion när jag var liten nu passar på min fina körhäst. 
Dock behöver en del läder bytas ut då det torkat, draglädren är för korta och selen behöver kompletteras med en svanskappa och en baksele.
Men det kommer bli så himla bra!
Nu sitter jag och finkammar Blocket efter slädar.
Tänk om min dröm snart kan gå i uppfyllelse!

Att råda bot på vintertiden

Nu är den här, vintertiden. Jag gillar verkligen inte att ställa tillbaka klockan.
Men det finns sätt för att göra mörkret lättare att hantera.
 
I fredags hade jag och Tomas tagit ledigt från jobbet för att äntligen montera lamporna på ridbanan. 
Det var 6st lampor som skulle sättas upp och det tog lite mindre än 3h per lampa så vi höll på i totalt 16h innan det var klart.
När klockan passerat midnatt och vi monterade den sista lampan var jag SÅ trött.

Man kan tänka att det är relativt lätt att montera en lampa men det är många moment som ska utföras. Att sedan arbeta i en skylift gör att det säkert tar dubbelt så lång tid som om man skulle göra samma sak på marken.  
Men allt arbeta flöt på så himla bra och inget krånglade och att sedan tända lamporna när det var kolsvart ute var en sådan häftig känsla.

Jag hade köpt lamporna från en butik på nätet.
Hade googlat och letat och till slut hittat lampor som var väldigt prisvärda samt verkade vara bra, men jag hade ju inte en aning om hur det skulle lysa.
Att sedan tända banan och inse att lamporna var helt otroliga var en sådan enorm lättnad.
Tänk att lyckas köpa lampor till kalaspris som lyser så bra att det blir dagsljus på ridbanan mitt i natten.
Denna vinter kommer inte alls kännas speciellt mörk.
Jag är glad som ett barn på julafton som fått världens bästa julklapp.
Att ha belysning på ridbanan är verkligen guld värt för en hästtjej.
Nu känns det kommande mörkret lite ljusare. 

Förändringens vind

Det är höst och det sker stora förändringar i naturen och så även hos oss på Stall Nordansjö.
För ett tag sedan fick vackra Gloria vandra vidare då hennes kropp var färdig här på jorden och snart är det Maxines tur.

Förändringar märks väldigt väl hos hästarna, de gillar inte för mycket omväxling i sin tillvaro och de vill gärna ha struktur och fasta vanor.
De klarar döden väldigt bra men de förändringar som den lämnar efter sig kan de finna jobbiga.
Det blir lite oroligt och det blir extra viktigt med rutiner.

I helgen flyttade vi om lite i hagarna och släppte ihop pojkarna på betet.
Ojojoj så roligt att se.
Donne och Pilgrim har verkligen längtat efter att få busa med varandra och Donne höll på att spricka av lycka när vi släppte ihop dem.
Det hela gick väldigt bra och vi fick många fina bilder.
Dessutom får jag lite extra hjälp nu med att krympa Pilgrims gräsmage *skrattar* då pojkarna kör många busrace i hagen. 

Matar du trollet?

Tänk så mycket vi lär oss varje dag så länge vi har en vilja att utforska, är öppen för nya tankar, ser på världen med nyfikna ögon och vågar släppa alla våra förutfattade meningar.
Mina hästar lär mig så otroligt mycket varje dag men även alla människor, elever och elevers hästar jag möter har alla något att bidra med.
Egentligen kan man säga att alla du möter kan lära dig något.
Vi kan alla lära oss något av varandra. Men för att göra det måste vi våga släppa det vi tror oss veta är rätt.
Jag är en person som sällan blir upprörd eller arg men jag tycker det är jobbigt med personer som har förutfattade meningar om saker och ting och som de sedan försöker pracka på alla andra.
Men jag har lärt mig se dessa personer som svarta hål och vet då att jag inte behöver försöka förklara nått för dem, utan vad jag än försöker säga så kommer det slukas upp av det svarta hålet *skrattar*

Jag har också fascinerats på slutet av hur mycket tid och energi människor lägger på andra människors val och beslut. 
Saker de inte kan påverka, inte har rätt att påverka men ändå har en hel massa åsikter om.
Jag kan bara se på med förundran och undra hur de orkar.

Just nu har jag ett enormt sug efter att lära mig nya saker eller fördjupa mig i saker jag redan vet.
Jag har en stor hög med böcker i sovrummet som jag längtar efter att läsa.
Ska försöka införa en ny rutin där jag läser 20 min varje kväll innan jag somnar.

Jag börjar också få en tydligare bild av vad jag vill ägna mitt liv åt och hur jag vill att min framtida vardag ska se ut.
Så därför är det viktigt att min tid och energi investeras i saker som tar mig i den riktningen.
Livet är verkligen för kort för att slösas bort på massa nonsens.
Och nonsens för mig är att lägga tid på sådant som inte angår mig eller saker som jag inte kan påverka.
Det är absolut inte lätt men det är en process som har börjat.
Jag har alltid varit sann mot mig själv och haft lätt för att gå min egen väg, inte blivit så påverkade av andra och vetat vad jag vill.
Och nu känns allt extra klart.

I helgen ska vi stalltjejer ha pizza och bubbelmys och se på Avatar hemma hos oss.
Alltså fatta vad mysigt!
Givetvis kommer det bli en massa ridning också, börjar redan i eftermiddag med en uteritt med finaste Janet och Donne.
Hösten bjuder på sitt finaste väder så det är bara att passa på.
Önskar er alla en fin helg!

När allt rullar på

Jag älskar vår och sommar men just hösten är nog egentligen den bästa tiden på året.
Jag är full av energi, luften är sval och frisk, det är ännu ljust på dagarna och eftersom hästarna fortfarande går ute dygnet runt på bete så har man massa tid över när man kommer hem från jobbet.
Det är inga gräsmattor att klippa, inga rabatter att rensa och det är för kallt för att t.ex. måla ute.
Vintern är i antågande och min hjärna hittar inte på en massa nya projekt och det är inte riktigt tid än att dra igång alla projekt inne som ligger på lut.
Jag älskar hösten helt enkelt!

I helgen slog vi värmerekord för årstiden och jag tror temperaturen gick upp till hela 22 grader.
Det var nog årets sista varma dag och den var helt underbar.
Jätte lyxigt att hinna få en till sådan dag innan vintern. 

Alla hästar jobbar på och jag har lite olika fokus med dem just nu.

Lilja har fått en sådan otrolig bjudning och är som en bomb att rida. Vi har tränat en del anslag men nu ligger fokus på öppnan.
Det har inte varit vår superkraft och jag har låtit den ligga lite på is men nu är det läge och igår var hon så himla duktig.

Cappe börjar bli i riktigt fin form, har börjat lägga till pass med väldig hög grad av samling och där emellan rider vi mycket på Rollerbit:et.
Fokus ligger till stor del på att han ska hitta en bra linjering i båda varv och att han ska finna avslappning i ryggen (svårt att förklara).
Så vi jobbar med linjering och aktivering av länd och det ger så fina resultat.

Pilgrim har en period nu med aktiv vila.
Förra veckan började han byta galopp bak på böjt spår.
Har lite svårt att härleda vart det kommer ifrån men man får ju helt enkelt förstå att han gjort en enorm resa sista halvåret så klart att det känns av.
Har bokat in en genomgång och massage av honom den 2:a november och fram till dess så rider vi ut eller joggar på banan.
Det passar oss egentligen rätt bra, vi kan lägga lite extra tid på att rida ut själva och han har verkligen blivit en så modig kille.
Han är ta mig tusan vuxen nu.
Ute på rakt spår galopperar han super fint och han gör till och med fattningar från halt med en sådan bärighet och precision att jag inte ens rör mig i sadel, det är sjuk häftigt! 

Avslutar med en bild som är så typisk mig...
Varför lär jag mig aldrig!? *fniss*
Någon fler som känner igen sig?

Nyfiken i en strut

Jag är en extremt nyfiken person, det är nog en av de största anledningarna till att jag vet ganska mycket om mycket.
Så fort jag hör något jag inte vet nått om måste jag genast ta reda på mer om det.
Så min nyfikenhet har gett mig ett otrolig sug efter kunskap och en vilja att hela tiden utforska olika saker.

Sist jag var uppe hos Ewa så pratade vi en del sadel och Ewa pratade även lite om en dressyrsadel.
Det väckte självklart ett sug hos mig att rida i min egen dressyrsadel igen som jag inte suttit i på säkert 3år.

Sist jag red i den sadeln så kändes det verkligen ingen bra och har därför inte ridit i den något mer.
Men nu var det dags.
Varför kan man tänka och den enkla anledningen är min stora nyfikenhet.
Hur skulle det nu kännas att rida i denna sadel, vad skulle jag upptäcka och vilka nya insikter skulle jag få.

Det första jag tänkte när jag satt upp och började skritta var "oj det här känns inte så hemskt som jag trodde".
Den andra insikten kom när vi började trav "oj, vilken stabil sits jag fått".

Jag har under senaste tiden lagt extremt mycket tid och kommit till många insikter som skolat min sits.
Det är absolut lång väg kvar men när jag igår red i dressyrsadeln kunde jag känna att jag faktiskt gjort en del jobb redan.
Jag kunde sitta still, mina underskänklar for inte runt som vispar (vilket de gjort tidigare i den sadeln) och jag kunde behålla min position i sadeln även om den har en helt annan utformning än min skolsadel. 
Kort och gott var det inte en sådan katastrof som jag trott.
Men vill ändå tillägga att jag inte har några som helst planer på att börja rida i dressyrsadeln för det blev inte bra totalt sätt.
Anledningen till att det kändes bra ett tag är allt arbete vi lagt ned innan med annan utrustning.  

Till en början kändes Pilgrim fin, jag upplevde att han fick lite mer rörelse i dressyrsadeln, men efter en stud resulterade det i att han mer och mer föll isär, vilket är helt logiskt.
Jätte intressant insikt.
Det som kändes som positivt i att han fick mer rörelse kom ifrån min sits som jag inte kunde hålla statisk i dressyrsadeln.
Som jag nämt tidigare har jag jobbat så länge på att bli still men att jag tenderar att bli lite statisk ibland och nu behöver bli medveten om det för att kunna bli mer rörlig när det behövs.
Små nyanser som är väldigt viktiga. 
I denna sadel kunde jag inte bli statisk vilket till en början kändes ok.
Men när inte Pilgrim längre hade hjälp av min sits (som nog blev lite för följsam) föll han isär.
Tror att han för någon som stått och tittat på vid sidan om banan skulle upplevas som väldigt fin och avslappnad (om man inte vet vad man tittar efter).
Han frustade mycket, längde ut sin överlinje, men blev efter en stund på tok för låg, mycket vikt på frambenen och han tappade tonus.
Blev väldigt tydligt hur han öppnade sina bakknän och han slutade bära mig. 

Inte det minsta konstigt men mycket bra att få upplev hur pass viktig sadeln är för både människa och häst.
Och hur nyttigt det är att utforska för att kunna veta vad man vill uppnå och varför.
Det är så lätt att ha förutfattade meningar om saker och ting och det är nog det absolut värsta jag vet.
Jag tror helt klart att alla kan lära sig nått av alla och att rida i dressyrsadeln igår gav mig många nya infallsvinklar. 
Det kommer dessutom bli lättare för mig att guida en elev som rider i en sådan sadel.

Så om jag ska försöka summera det jag kom fram till igår så blir det: 
För att skola häst och människa är utrustningen man använder sig av av högsta vikt. 
Att använda sig av för ändamålet rätt utrustning är något som absolut inte får förringas. 
Att tro att man kan nå sitt mål utan rätt förutsättningar är som att arbeta i uppförsbacke och motvind samtidigt.
Man kommer till nya insikter under resans gång och idag skulle jag aldrig drömma om att t.ex. skola en häst barbacka (och inte heller i en dressyrsadel *fniss*).

Livet är för kort för att lägga tid på omvägar men när man nått målet kan man göra precis vad som helst.
Jag tänker att det är viktigt att förstå att det är skillnad på ridning och ridning.
Ewa pratar inte så mycket om att rida längre utan mer om att bli buren och jag håller fullkomligen med.
Det är en otrolig skillnad orden emellan och jag har nog trott att jag har förstått men det jag lärt mig under senaste året har verkligen visat för mig att jag inte visste det jag trodde att jag visste.
Insikten är långt mycket djupare än jag kunnat ana.
Ridning ska inte ske på bekostnad av hästen och att förstå vad det verkligen innebär tror jag att jag fattat nu och upplevelsen i dressyrsadeln igår bekräftade det.

Så det var en väldigt givande stund på banan men nu hänger jag upp dressyrsadeln på sin krok i sadelkammaren igen.
När jag tar ner den nästa gång, ja det återstår att se. 

När det blir mörkt

Hösten är här och det har blivit både kallare och mörkare.
Och det börjar bli svårt att hinna rida innan det har blivit mörkt på vardagarna när man kommit hem från jobbet.
Så gissar att det är dags att ta och plocka fram alla reflexer nu, pannlampa har jag redan använt i typ en månad.
Gick igenom alla vinterboots förra veckan så de är klara inför vintern. 
Vissa nätter har vi haft rätt många minusgrader men nu har värmen kommit tillbaka lite och det känns jätte skönt.

Än så länge är hösten torr, det har regnat väldigt lite och hästarna kan därför fortfarande sova ute på nätterna vilket är jätte skönt!  
Jag passar på att använda den extra tiden man får när man slipper mocka och packa höpåsar varje dag till att rida.
När mörkret kommer så är det lätt att man blir lite extra trött.
Och eftersom hästarna fortfarande går på bete så vill jag hålla igång dem ordentligt.
Prickig har en mage som en stor ballong just nu...

Jag har dessutom bokat massage till Prickig, det har hänt rätt mycket i hans kropp på slutet och jag känner att han verkligen behöver det nu.
Så fram till massagen som är den 2:a november kommer vi mest rida ut och ta joggingpass på banan med Rollerbit:et.

Men lite ljus i allt höstmörker kommer det dock bli för igår kom mina lampor till ridbanan.
200W LED lampor, 6st och jag hoppas att de kommer lysa upp min ridbana så fint nu i vinter.
Vilken lyx att få lampor på banan.
Bara att ha en ridbana tycker jag är lyx, att sedan få den plogad varje gång det kommer snö är ännu mer lyx och nu belysning på det.
Känns så himla fantastiskt.
Nu måste vi bara montera dem vilket inte är speciellt svårt.
Dock kräver det en skylift och en dag ledigt från jobbet, så gissar att det kommer dröja ett par veckor innan de är på plats. 
Men sedan så!
Kommer visa er en bild när det är klart så ni får se hur de lyser.

Liljas söner

Skog Røder

I lördags spenderade jag en hel dag hos Ewa Schaeder. Åkte 06.00 på morgonen och var hemma 01.15.
Jag älskar dessa dagar.
Telefonlektioner och ridkurser i all ära (älskar verkligen dem) men att få vara hos Ewa, prata om stort och smått och rida hennes hästar, ja det kan ta dig steg framåt som annars skulle kunna ta 2år.
Ewas hästar har en magi att ta fram det just du behöv just i stunden.

Jag har sedan kursen med Ewa tänk ännu mer på min sits.
Har ju gjort ett enormt jobb med den men det är långt kvar.
På kursen blev det uppenbart för mig att jag måste bli snabbare på att anpassa mig och inte bli statiskt still.
Detta är en väldigt liten nyans och inte det lättaste att få till.
Att ha arbetat så länge på att bli still och sedan i det bli "rörlig", ojoj vilken utmaning.

Det jag fann under kursen var att jag nu behövde komma tillbaka lite mer på mina hästar.
Att (förenklat) ta överlivet bakåt och på så vis få mer samling utan att ta i tygeln.

Hos Ewa fick jag äran att rida Liljas tre söner, Röder (3år), Gorm (5år) och Himing (6år). 
Alla lika underbara på olika sätt.
Men den av pojkarna som lärde mig mest var Gorm.

Skog Gorm

Måste bara börja med att säga wow!
Red Gorm för ett år sedan och då var han som en jätte bäbis, riktigt unghäst och nu kändes han otroligt skolad.
Skolad på det viset att han var så medveten om hur saker och ting ska vara samt hur han vill ha det.

Red en övning på Gorm med halter, övergångar och ryggningar.
Det gick bra fram tills vi skulle börja backa. 
Där började det strula och jag kände att Gorm verkligen försökte förmedla något till mig.
Det gick helt enkelt inte att backa.
Fick motreaktion på motreaktion.
När jag rider en häst för första gången är jag alltid lite avvaktande och försiktig.
Så har jag alltid ridit nya hästar och då tar det ett tag innan jag törs lita på magkänslan och följa den.
Det gör mig lite passiv men det ger mig också tid att känna in.
Men det brukar också förutsätta att jag rider enkla kravlösa pass och nu blev vi verkligen inslängda i en riktig utmaning.
Men det är det bästa med Ewa, hon vet också vad man behöver.

Att sedan finna vad det var Gorm försökte förmedla var en sådan lättnad.
Och självklart hade det med min sits att göra.
Tänk att han tillsammans med Ewa kunde finna denna detalj som annars skulle ha kunnat ta flera år att komma till. 
Det vi fann var att jag i ryggningen blev stel, min sits motverkade hästen och det började redan i halten när det väl började strula.
Att sedan ändra sitsen och hitta den där lilla rörelsen i kroppen och känna att det funkade var underbart.

Det absolut bästa var efteråt då Gorm verkade mycket nöjd över det han visat mig. 
Jag tänker på det, om man aldrig får möjligheten att rida en så pass skolad häst så kommer man kunna rida 100 år och aldrig verkligen FÖRSTÅ hur viktig de små nyanserna är, vikten av att vara dynamisk och att inget steg är det andra likt.

"Teori är inte verklighet" 

Lite lustigt att jag sa just de orden innan vi gick ut och red och att det sedan var precis det jag fick lära mig.
Åh dessa underbara hästar, vad jag älskar er!

Skog Himing

Sist ut av Liljas söner var Himing.
Sist jag såg han bli riden var också ett år sedan när jag red Gorm och då var han en busig tonåring med egna idéer.
Nu var han som en helt annan individ.
Så mjuk och ljuv. Tänk, han som jag tyckt varit minst lik Lilja nu hade störst del av hennes godhet över sig.
Han var som en katt att rida.
Gorm är mer lik Lilja i sina rörelser, lika så Röder men Himing kändes som en häst av fullblodtyp.

Jag red även Elektron, alltså den hästen!
Han är en riktig Yvonne-häst, det känns som om vi verkligen förstår varandra.
Han är väldigt lik Pilgrim på många sätt, kanske därför jag förstår honom så väl.

Nu längtar jag redan till nästa gång jag ska upp till Ewa! 
Tack Ewa för ännu en underbar dag med dig och dina fina hästar!

Himing och Gorm juni 2017