Att släppa sin gard

Dagens ridtur gav mig så många insikter, sitter här nu så otroligt tacksam.
Ska berätta exakt vad jag kommit fram till men för att kunna göra det måste jag börja med att berätta om gårdagen.

Var hemma både igår och idag då jag är väldigt förkyld.
Något jag väldigt sällan brukar vara, typ aldrig.
Men min kära Em upplyste mig om att tvillingar (mitt stjärntecken) kan ha det extra jobbigt med förkylningar nu pga Merkurius retrogard.  
Så jag skyller allt på Merkurisu helt enkelt *fniss*

I alla fall så vid lunch igår tittade jag ut genom fönstret för att se hur hästarna hade det.
Men jag såg inte en häst i hagen.
De brukar inte synas så bra när de är i skogen men Cappes vita skrud brukar vara svårgömd.
Så jag vrider på huvudet och se till min förvåning alla 4 hästar stå på andra sidan vägen och beta vid gammelladan. De hade RYMT!

Det var bara att hoppa i kläderna och gå ut och hämta dem.
Maxine blev så himla glad när jag kom, hon gillar verkligen inte att vara "olydig".
När jag kom fram travade hon upp till grinden på hagen bredvid där de var och det var bara att öppna och släppa in henne.
När hon gick in i hagen travade killarna efter, mycket enkelt!

Hästarna (läs Prickig) hade rivit den övre hagen, tagit sig ner genom skogen och ut på vägen för att som tur var välja att gå hemåt och sedan stanna och beta utanför den andra hagen som ligger nedanför vinterhagen.

Jag gick igenom alla hästar och ingen verkade ha gjort sig illa och alla verkade lugna.
Prickig han var dessutom super lycklig och mycket stolt över vad han åstadkommit... *suck* *fniss*

Kvällen fick jag och Husse ägna åt att laga hagen och koppla in strömmen.
Tur bästa K kom och kunde fixa klart stallet för vi var inte klara förrän efter klockan 22.

Idag tog jag en ridtur på Cappe.
Känner mig mycket bättre i förkylningen och tänkte att det kunde vara skönt att skritta ut lite och få lite frisk luft efter att bara ha legat i soffan i 2 dagar.

När vi kom till stället där de gått över vägen när de rymde igår vägrade Cappe gå.
Det satt så mycket spänningar kvar i honom efter den händelsen att han inte kunde gå förbi.
Vad som hände där kommer jag aldrig veta men något bar han med sig.

Hade detta bara varit för ett år sedan hand jag "tvingat" honom att gå förbi.
För det är ju så man gör, eller...
Men nu kunde jag verkligen läsa av att det inte skulle ge oss något, bättre att släppa och gå dit igen en annan dag.
Bygg för framtiden, inte enbart för idag.

Så vi vände och red upp på berget istället.
Cappe var lite spänd, händelsen från igår hade kommit upp till ytan och han var i sin egen värld.
En bit upp för berget flyger det upp en fågel ca 40m framför oss.
Det räckte för att Cappe skulle tvärvända och jag hamna i backen.
Rakt ned bland lera och stenar...

Men nu sitter jag här inne så varm i hjärtat, varför?

Det som hände gav mig så många insikter, så viktiga i vår utveckling men tänkte dela med mig av de två främsta.

1. Mitt nervsystem:
Jag rider enbart på enhandsfattning nu. Från början "vågade" jag inte rida ut så men nu kan jag inte ens tänka tanken att ta tyglarna i två händer, så då har jag inget val.
När Cappe vände och jag åkte i backen kände jag "skit, jag har inte en chans".
Hade jag hållit tyglarna med två händer hade jag suttit kvar.
Men nu när jag har dem i en hand har inte mitt nervsystem hunnit anpassa sig efter min nya position med kroppen och då for jag i backen.
Men jag känner att jag tar hellre några avramlingar än att ta tyglarna i två händer igen.
Så himla skön känsla.
För detta tackar jag Ewas vackra Frost, som tog mig över till denna värld på den punkten.

2. Cappes nervsystem:
När jag åkte i backen tänkte jag "jävlar, nu galopperar han hem lös med stång i munnen" (min mardröm).
Men Cappe övervägde situationen i 2 sekunder och valde att det var tryggare att stanna hos mig!
Alltså den känslan!
Nokke vek aldrig en tum från min sida, han övervann alltid sin rädsla för att se till så att jag mådde bra.
Jag visste att vi litade 110% på varandra.
Med Cappe har jag inte än nått fram hela vägen, men idag fick jag ett till bevis på att vi är på rätt väg.
Vet att mycket har att göra med att jag är så mycket bättre på att läsa honom nu, när han blir spänd och då inte pusha honom.
Jag vet att om jag 10min tidigare hade pushat honom förbi det ställe där han var så rädd hade han aldrig stannat hos mig när jag ramlade av.
Jag behöver varje dag visa för honom att han har anledning till att lita på mig och för varje dag vågar han släppa lite till på sin gard.
Han river sina murar sakta men säkert och vår relation växer och jag med den.
Nokke lärde mig verkligen så mycket och nu har Cappe tagit över den rollen.
Han är så tydlig nu när jag verkligen kan lyssna och han vill så gärna lära mig allt.

Jag känner mig så otroligt tacksam och ödmjuk inför min fina vän.
Så även om jag sitter här nu lite halv blåslagen så är mitt hjärta så varmt!
Tack Cappe!
Älskar dig!

Nerver

Vackra Lill-Jänta
Efter ni läst detta inlägg kommer ni nog fundera varför jag har valt att lägga in bilder på mina kor.
Men ack så mycket de lärt mig om detta ämna.
Den kunskap de förmedlar är långt större än jag först förstod.

Haft en helt underbar helg!
Lördagen spenderades på Antik och Samlarmässan i Hudiksvall.
En årlig tradition och något jag alltid längtar efter.
Antikviteter, underbar formgivning och mammas piroger, det kan fasen inte bli så mycket bättre än det.
Köpte faktiskt en hästsak på mässan (annars brukar det mest vara keramik från 50-talet som inhandlas), men den får ni se senare.

Söndagen kom några fina vänner och hjälpte oss dra ris.
Vi har röjt en hel del i skogen runt gården och nu fick vi hjälp att dra allt till "högen".

Högen som vuxit sig riktigt stor nu, tur GROT-bilen kommer och hämtar den snart
För nu vågar jag inte elda den längre. Eller det har jag aldrig vågat.
Har enorm respekt för stora eldar.
Måste luska någon gång vart det kommer ifrån.

Min Fuchur!

I vilket fall det jag tänkte börja skriva lite om idag är nerver, eller rättare sagt mitt nervsystem.
Något som Ewa ofta pratar om och som är väldigt viktigt att reflektera kring när man rider.
Nervsystemet är grunden till allt i ridningen faktiskt. 

Jag har tänk göra ett helt eget inlägg om mitt eget nervsystem och varför jag nu plötsligt blivit med sadel men tänkte börja lite mer generellt idag med att ge er lite bakgrundskunskap.
Vi besitter ju alla olika kunskap i grunden. 

Jag har länge funderat på det här med vårt nervsystem och hur det fungerar.
Jag är en känslomänniska och går mer på magkänsla än huvud/förnuft, ändå tänker jag väldigt mycket.
Har alltid haft bra koordination och kroppskontroll.
Kunnat sitta ner på de mest skumpiga hästar och lyckats sitta kvar i de flesta bockar och tokigheter de utsatt mig för.
Men bra kroppskontroll kan också bli en enorm härskarmetod och jag har under mitt liv "våldtäktsridit" många hästar... *ryser åt minnena* 

På gymnasiet läste vi om människans nervsystem, något som satte sig djup i min kunskapsbank och som jag kommer ihåg än idag.
Tänkte skriva lite om nervsystemet för jag tycker det är viktigt att känna till innan vi går vidare.

Centrala och perifera nervsystemet
Man brukar dela in vårt nervsystem i två delar CNS och PNS. Vårt nervsystemet har till uppgift att kommunicerar med kroppens alla delar och se till att de snabbt får kontakt med varandra. Hjärnan och ryggmärgen bildar tillsammans det centrala nervsystemet, CNS. Dessa delar av nervsystemet skyddas av skallen och ryggkotorna. 
Nerverna ute i kroppen, kallas det perifera nervsystemet, PNS. Dessa nerver fungerar som länkarna mellan centrala nervsystemet och resten av kroppen.

Det är nervsystemet som styr kroppen. Det instruerar och dirigerar kroppens skelett, leder, muskler, körtlar, hormoner och inre organ. Nervsystemet sköter alla våra rörelser och sinnesintryck. Det kan lagra information i vårt minne och sedan styra kroppen utifrån den informationen.

Nervsystemet registrerar upplevelser och gör även så att man blir medveten om dem. Den absolut största delen av informationsflödet till hjärnan når dock inte medvetandet men är ändå helt avgörande för oss. Vi är till exempel inte medvetna om (och kan inte beskriva) hur vi bär oss åt för att kunna gå, hålla balansen eller för att tala. Vi är medvetna om endast 1 % av all information som hjärnan tar emot.

Somatiska och autonoma nervsystemet
Den del av nervsystemet som vi kan påverka med vår vilja och som styr kroppens skelettmuskulatur, kallas somatiska nervsystemet. 
Kroppens "automatiska" funktioner, som reglerar kroppens körtlar, hjärtat, glatt muskulatur i blodkärl och inre organ, kontrolleras av det autonoma nervsystemet.

Sympatiska och parasympatiska nervsystemet
Det autonoma nervsystemet delas vidare in i det sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet. Det sympatiska nervsystemet aktiveras vid stress och i fysiskt krävande situationer och gör kroppen beredd att utföra kraftprestationer. I normala vilosituationer, där matspjälkningen och uppbyggnaden av kroppens reserver är viktigare, dominerar aktiviteten i det parasympatiska nervsystemet.

I hjärnan pågår dessutom enormt mycket kommunikation mellan dess olika delar, utan att den sätts igång utifrån och utan att resultera i utåtgående signaler, t.ex. när vi tänker, fantiserar och planerar.

Som ni ser så är vårt nervsystem en rätt komplicerad apparat som ändå fungerar rätt så felfritt.
Det intressanta är hur kan vi styra vissa av dessa signaler och hur kan vi utnyttja detta på bästa sätt?
När vi sitter på hästen istället för att stå direkt på marken mottar vår kropp en hel uppsjö av nya signaler som skall tolkas.
Om vi då lägger till att vi endast är medvetna om ca 1% av dessa så kan ni tänka er vilken informationsmängd vi processar.
Detta gör i alla fall mig ödmjuk inför det faktum att det är okej att det tar tid att lära sig kontrollera detta. 

Idag på lunchen inträffade en händelse som fick mig att reflektera lite till.
Jag var på stan och handlade det sista till mitt nya schabrak som jag håller på att sy.
På hemväg kom en plötslig smäll.
Så hög och så kraftfull att den gick som en stöt genom kroppen.
Min kropp reagerade oerhört kraftigt på detta och då kan jag lägga till att jag tävlingsskjuter pistol till vardags och är inte direkt "skotträdd".

Jag tittar mig omkring för att se om jag kan hitta vart ljudet kommit ifrån men allt var som vanligt.
När jag fortsatte gå kände jag hur hela höger sida av min kropp hade reagerat på smällen.
Jag hade kramp i höger axel, det killade i höger hands fingrar och foten var halvt bortdomnad.
Allt detta uppkom som en reaktion på det jag precis upplevt. 
Antagligen hade jag spänt min kropp kraftigt vid detta ljud och dessa spänningar satt kvar.

Ofta kan vår hjärna snabbt tolka den information den får och sedan tolka den mot sådant den har varit med om tidigare.
På  så vis slipper vi ofta utsätta vår kropp för sådana här spänningar.

Hästar har precis som oss ett nervsystem som har samma uppgift som vårt, dock fungerar de så klart lite olika då hästar behöver reagera annorlunda än oss i många situationer.
För de är behovet att överleva fortfarande väldigt stort.
Hästar är ett flyktdjur och reagerar utifrån det. 

Att uppleva det som hände i min kropp vid denna ljudsmäll gav mig en aha-upplevelse.
Jag kan ännu känna de spänningar som skapades i min kropp och jag kom att börja fundera på hur många sådan spänningar av negativ karaktär vi skapar i våra hästar...?
När hästen t.ex. blir rädd för något och reagerar, ack så lite, och vi säger "skärp dig" och rider den framåt.
Antagligen med denna typ av spänning i kroppen, vilken vi är helt omedveten om och inte tränat oss själva i att känna.

Inte konstigt att massören eller kiropraktorn alltid hittar något stelt/stumt/spänt i våra hästar.
Alla signaler vi inte kan tolka i det som händer, allt vi inte är lyhörda för och hur länge faktiskt en ögonblickshändelse kan sitta kvar i den fysiska kroppen.
Hur ska hästen kunna förmedla detta till oss?
Hur ska vi kunna vara lyhörda i dessa situationer?
Hur ska vi kunna motverka att detta inträffar?
Hur ska vi få vårt nervsystem att bli ihopkopplat med hästens?
Vad är motstånd och hur tolkar vi det?

Många frågor, vissa som jag har mina idéer till svar kring.
Men de tar jag i nästa inlägg.

Medan du väntar på mina fortsatta tankar kring det här kan du fundera på om du brukar tänka på hur din kropp reagerar i olika situationer.
Hur hästen reagerar.
Hur ni reagerar tillsammans.
Hur du tolkar de signaler du får.
Och om du kan påverka ditt nervsystem och i sådana fall hur?

Träningen fortsätter

Älskar hans ljusa skägg på huvudets undersida, snart har han tappat allt det inför den antågande sommaren.

Igår fortsatte jag och Prickig med att bekanta oss med transporten.
Detta var alltså "lastnings" tillfälle nummer två och han hade redan gjort enorma framsteg.

Igår kunde jag stå kvar utanför och han gick in helt själv.
Hela vägen in och tog sin tugga hö, backade ut och åt upp den på lämmen.
Sedan in igen för att  hämta mer.
De första gångerna är det lite läskigt, men för varje gång törs han stå kvar lite längre.
Vi avslutade med den gången han verkligen stannade upp och stod kvar en lite stund. 

Självklart ska vi börja träna på att stå kvar längre där inne men först måste han få känna att han har full kontroll över själv situationen och inte finner det läskigt längre.
Detta var ju bara andra tillfället och han är så himla duktig!

En gång igår blev han jätte rädd när han precis kom ut ur transporten.
Mina bus-kor galopperade nämligen rakt igenom skogen så att det brakade i kvistar och stenar.
Men han lugnade sig på två sekunder och sedan knallade han in igen.
Det visar på att han inte förknippar transporten med sådan stor rädsla, annars hade denna händelse lätt kunnat spilla över dit.

Cappe fick en mysig tur upp på berget igår tillsammans med Maxine.
Det är så vackert där uppe på kvällarna när solen går ned över dalen.
Man fylls av energi och ljus.
Ikväll hoppas jag vi slipper regn så jag och Cappe kan rida lite mer i sadeln.
Längtar efter det!

Att bli stor pojke

Snart fyller Prickig 6år och då börjar man bli en stor pojke.
Nu har han i och för sig redan hunnit resa genom halva Sverige men jag vill ändå att han ska få en trygg grund i transportåkning.

För när man börjar bli en stor kille så kan man få komma ut och se världen om man vill.
Och vi kan ju bara veta om vi vill om vi först kan testa.

Min tanke är att Prickig ska få följa med på Birgitta träningen i början på maj.
Och då vill jag att han skall vara helt trygg med transporten innan.

Så i söndags började vi bekanta oss med transporten.
Och jag kan säga att den här pojken är det inga problem att ha att göra med.

Ibland kan man verkligen se jätte liten och ängslig ut...

Först var transporten livsfarlig men redan efter 30sek tog nyfikenheten över hand.
Att ha en häst som är mer nyfiken än rädd underlättar verkligen!
Efter knappt 1min stod han på rampen.
Om än väldigt skeptisk men samtidigt mycket nyfiken.

Jag gjorde i stort sätt inget, hans nyfikenhet löste det mesta åt oss.
Jag stod i transporten, uppmuntrade honom och bjöd på morötter.

För varje framsteg han gjorde fick han gå iväg och äta lite gräs.
Det tog inte lång tid innan han vågade sig helt in i transporten.
Och när han då upptäckte att det fanns hö där längst inne ja då blev det ju jätte lätt att gå in!

In och ta en tugga hö, baka ut, in och ta en tugga hö, backa ut.
Så höll han på och blev kvar där inne lite längre för varje gång.

Där slutade vi sedan
Man ska se till att sluta när man är på topp!
Ikväll ska vi fortsätta.
Ska bli spännande att se hur många dagar det tar innan han lugnt stå kvar där inne och äter fast jag slamrar på med saker utanför och runt omkring.
När han klara det, då kan vi börja stänga.

Kommer aldrig stänga in honom innan han är helt trygg.
Hästar har klaustrofobi och det ska vi respektera!
Bara för att jag skulle kunna tvinga in honom i transporten, stänga och åka så betyder det inte att jag har rätten att göra det.

Vi ska göra det tillsammans för att vi båda vill!

En tidig födelsedagspresent

Ibland går saker och ting väldigt fort och blir inte alls som man tänkt sig.
Men när saker har en mening så skall det gå lätt.

Efter besöket uppe hos Ewa var det ganska klart att jag behöver en sadel för att komma vidare med vissa saker i min och Cappes skolning.
Jag har fortfarande som mål att rida barbacka helt utan utrustning och kommer inte sluta med det, men jag behöver hitta en del saker i min sits och nervsystem och till det behöver jag en sadel.

Att hitta en sadel till Cappe är inte lätt så jag har tänkt att det får ta den tid det tar.
Cappe har en rygg bred som en ladugårdsvägg som dessutom är den rätt kort.

Av en slump fick jag reda på i veckan att en vän skulle sälja sin sadel, vi pratade lite och hon erbjöd mig att låna hem hennes sadel på prov.
Jag tänkte att det var ett ypperligt tillfälle att prova en till modell som antagligen inte skulle passa.

Så gissa om jag blev förvånad på lördagen när jag la på sadeln och tittade och bara "hmmm, det där ser rätt okej ut".
Sadlade, satt upp och första tanken var FY!
Måste ha varit den hemskaste sadel jag suttit i, tills jag tog på mig sitgbyglarna.
Då föll allt på plats.

Mitt nervsystem svarade, jag kände Cappe genom sadeln och jag kunde ta ett helt nytt ansvar för min egen kropp.
Jag satt på Cappe med insida lår istället för att sitta på honom direkt uppifrån.
Sadeln hjälpte mig.
Cappe visade sin glädje med att skolgaloppera så att jag tappade stigbyglarna och mina tjut av glädje ekade över byn.
I uppgången till tramp lyfte han sin manke så högt att de kändes som om han gjorde galoppfattningar.

Insikten slog mig så hårt att jag fällde några tårar.

På kvällen kontaktade jag Ewa, behövde någon att bolla med.  
Och till min stora tur hade Ewa tid redan dagen efter för en "sadellektion".
Är så tacksam för att ha henne i mitt liv, så mycket enklare allt har blivit sedan jag hittade henne.

Så på söndagen var det dags.
Som vanligt fick jag ta del av all Ewas kunskap och vi pratade, kände och klämde.
Allt från huvudlag/bett till sadel, sadelgjord och muskler.
Och hur allt detta påverkar upplevelsen av sadeln och dess passform.

Vi red också lite tillsammans.
Jag fick prova lite olika saker i sitsen, känna på sadeln i olika moment hur den låg och om den rörde sig.
Vi kom ganska snabbt fram till att sadeln var kalas.
Både för mig och Cappe.  

Så nu har jag blivit med sadel och det blev en tidig födelsedagspresent av världens bästa Tomas!

Detta är avigsidan på tyget, så schabraket blir turkost med vitt mönster.

Ny sadel gav massa glädje och energi så igår kväll startade min syateljé hemma.
Äntligen ska det bli lite nya schabrak!
Det turkosa är till Prickig och det blåa till Cappe.
Tror de dessutom kommer bli extra snygga nu till min nya sadel!
Eller vad tror ni!? 

Eftertanke

Brukar du ge dig själv tid till eftertanke?
Att ibland analysera även de mest självklara saker och situationer kan ofta vara väldigt givande.

Idag tänkte jag bara dela med mig av några bilder från Fed Up Fred
Ta dig gärna tiden att ägna några minuter till att titta på bilderna.
Vilka tankar väcks hos dig?
Vilka känslor ger varje bild?
Hur ser du på saken?

Det intressant är just hur du känner och funderar när du ser detta. 
Är detta något du reflekterat över tidigare?
Har dessa tankar funnits i ditt huvud innan? 
Hur känns det i din mage?

Det jag vill väcka tankar kring idag är att inte bara göra saker av "gammal vana" utan istället fundera på vad du gör, varför och vad du vill uppnå.
Vilka konsekvenser ger dina handlingar?

Ljusa kvällar

Även om jag vaknade till en värld täckt av snö imorse så vet jag att det är vår!
För hur klarar sig 5mm snö i 10 graders värme?
Nu i eftermiddag är den ett minne blott och den nakna marken tittar återigen fram. 

Har fått två underbara kvällar i rad med hästarna nu.
I förrgår red jag och Nina upp på berget och igår var det träning på gårdsplan som gällde.

Prickig har varit som en dröm!
Lugn, harmonisk och så mjuk.
Nu är han ju i och för sig alltid det men han har haft lite extra energi på slutet som jag har haft mindre lätt att få ut till något kreativt.
Det har mest blivit pip och hopp *skrattar*

Men nu två dagar i rad har han hållit sitt fokus och varit så himla fantastiskt fin!

Igår var han så underbar att jag var tvungen att gå in och hämta Husse när vi var klara så han också fick rida lite.
Ypperligt läge för Tomas att träna balans och sits när P är så lugn och harmonisk.

Det gäller verkligen att de får träna detta tillsammans i små mängder under de bästaste av förutsättningar så det inte blir på bekostnad av någon av deras kroppar.

Kvällen idag hoppas jag blir minst lika underbar och för en gångs skull väntar en hel helg helt utan planer.
Ska bli så himla skönt.
Har en hel del jag vill göra hemma och har dessutom två schabrak att sy.

Om 3 veckor kommer Emma upp och dessutom är det träning för Birgitta Järnåker.
Jag och Prickig är anmälda och ska vara med.
Ända gången Birgitta kommer upp till Sundsvall i sommar.
Men det känns inte så hemskt nu när jag har hittat Ewa.

Har en liten dröm om att en gång i år kunna ta med en av pojkarna upp till Ewa.
Får se om det hinner bli så.
Det vore verkligen helt underbart!

Men först väntar en underbar vår och en BJ träning.

Att utvecklas

5 månader mellan bilderna

Jag har tänkt mycket på det här med utveckling nu på slutet och vår vilja att bli bättre och sträva framåt.
Hos mig är den drivkraften väldigt stor och den vill gärna bli uppmärksammad av andra.
Rätt intressant att fundera kring.
Vad motiverar mig och varför? 
Varför är det viktigt vad andra tycker?

Vet att jag i ett tidigare inlägg pratade om att sätta mål och för vem man gör det egentligen.
Mycket av mitt måltänk har varit utifrån hur andra kommer uppfatta resultatet.
Och det är ju inte så konstigt om det är något som motiverar mig. 
Men när jag kommer till hästarna, vilka rättigheter har jag då att sätta mål.
Och vems mål?
Mina?
Hästens?
Varför ska MINA mål var uppsatta utifrån hur andra uppfattar dem?

Jag tror absolut att det är viktigt att utvecklas och bli bättre.
Historien är till för oss att lära av och göra något bättre utav.
Varje människa får ett liv som fylls med erfarenheter som man själv kan välja att göra vad man vill av.  
Men frågan är den, vad är referensramarna som vi mäter detta utifrån.
Vem och vad bestämmer om vi blivit bättre?
Ett tävlingsresultat?
En prestation?
En utförd uppgift?

Eller kan det vara så enkelt att det är vår känsla som avgör?

Återigen kommer jag tillbaka till vikten av att vara sann mot sig själv och det man själv önskar och känner.
Att kunna släppa prestation och prestige. 
Vad är det som gör att jag rider annorlunda så fort någon tittar på?

Även att kontrollera sina impulser är intressant.
Men det får bli i ett eget inlägg.

Jag tittar i alla fall på bilden ovan och studerar min och Pilgrims utveckling.
Det har faktiskt hänt en hel del.
Främst skulle jag säga att kommunikationen blivit bättre.
Men vi har även funnit en styrka och en balans tillsammans.

Oftast när jag titta på bilder av mig själv ridandes så speglar jag oftast hästen, eller om det nu är tvärtom *blink*
Jag ser detta jätte tydligt på bilderna ovan.
Jämför min kroppshållning med Prickigs.

Jag försöker alltid spegla min häst och inte göra mer än vad jag kan få tillbaka.
När jag funderar tillbaka har detta alltid varit min styrka i ridningen.
Jag är så glad att jag hade en ridlärare en gång i tiden som såg detta och började få mig att analysera allt jag gjorde när jag red.
Hon kunde stanna mig mitt i lektionen och säga "Yvonne, nu lutar du dig framåt, varför gör du det?"

Att förstå den känsla jag upplevde, att fundera på varför jag t.ex. hade ändrat min sits och sedan dra lärdom av det var vad hon öppnade upp mina ögon för och fick min hjärna att börja fundera kring.
"Om du förstår varför du agerar på ett visst sätt i en viss situation kommer du utvecklas i din ridning längre än du kan drömma om".
 
Det tog många år att lägga till tanke och förståelse till den känsla jag alltid hade handlat utifrån.  Än idag har jag många pusselbitar kvar och desto mer jag tänker och analyserar desto mer har jag ifrågasatt min känsla. Men jag måste veta att den ända oftast har rätt i grunden, jag behöver bara förstå varför.

Desto mer jag kan utnyttja det här ju tydligare kommer min kommunikation till hästen att kunna bli, något som både jag och hästen kommer kunna dra fördelar av.

Ska försöka göra ett helt eget inlägg om sitsen, främst utifrån mig och vad jag arbetar med just nu.
Ska bara se till att få fram lite bra bilder till det först.

I vilket fall, att utvecklas är något positivt så länge vi gör det utifrån vår egen inre röst tillsammans med hästen.
Det får inte bli på bekostnad av den andras fria vilja eller utifrån vad andra anser är framgång.

Att bli det bästa vi kan bli utifrån oss själva är mitt mål.
Detta resultat kommer man aldrig kunna jämföra med någon annans och bara jag kommer veta när jag lyckats.

Uppdatering Cappes öga

Tänkte jag skulle uppdatera lite hur det går med Cappes öga.
Efter 2 besök på kliniken och användadet av de mediciner vi fick utskrivna blev ögat bättre men inte helt bra.
Blodkärlet höll sig kvar oförändrat men ödemt minskade lite.

En hästs öga fungerar nämligen som så att ögat får allt det behöver via tårarna varje gång hästen blinkar.
En hornhinna får sin näring genom dessa tårar och behöver därför inga blodkärl.
En fiffig konstruktion för att kunna se klart.

När ett öga utsätts för något form av trauma kan ögat behöva producera blodkärl till det skadade området för att på ett mer effektivit sätt kunna transportera dit de saker ögat behöver för att kunna reparera skadan.
Ögat bygger en motorväg för räddningstjänsten skulle man kunna säga.

När skadan är läkt rivs vägen, dvs blodkärlen försvinner.
   

Cappes öga blev som sagt bättre av de mediciner vi fick, men inte helt bra.
Blodkärlet var kvar oförändrat.

Så via samtal med veterinär när medicineringen var över satte vi in en kur med kortisondroppar för att (citat veterinären) "sparka tillbaka det där blodkärlet dit det kom ifrån". 
En vecka skulle jag ge kortisonet.

Nu har denna vecka gått och jag har precis pratat med veterinären.
Ögat blev på bara ett par dagar mycket bättre.
Nästan hela ödemet (grumligheten) försvann och blodkärlet minskade radikalt i storlek.

Men blodkärlet är inte helt borta så idag bestämde vi att köra 5-7 dagar till med kortison och hoppas att detta får bort det sista nu.

Cappe verkar helt obekymrad och visar inga tecken på smärta eller irritation.
Något han annars är rätt tydlig med.
Jag ser på lång väg när något är på tok.
Detta har inte bekommit honom alls.
Så nu är det bara at hålla tummarna att vi blir kvitt detta långdragna elände snart.

Första turen tillsammans

I tisdags förra veckan var det äntligen dags för min och Tomas första tur tillsammans på våra egna hästar!
Vilken lycka!

Vi har ju ridit tillsammans förut när jag hade Nokke (jag fick då låna Ojiji av Nina).
Ju mer tiden går desto mer inser jag vilken otrolig själ Nokke var.
Så länge jag var med kunde jag slänga upp upp Tomas på hans rygg och känna mig helt trygg med att Nokke skulle göra allt för att ta hand om Husse.
Till och med putta tillbaka honom om han tappade balansen. 
Det är helt magiskt när jag tänker på det.

Eller de gånger jag red med Emma framför mig, barbacka i full galopp efter vägen.
Emma var då 3år och skrek "fortast i helaste världen Nånn!"
Herregud, mina ögon fylls av tårar vid de minnena. 

Men i tisdags alla fall red vi tillsammans på Cappe och Prickig, jag och Tomas.
Det regnade rätt rejält och hästarna var lite vårystra.
Prickig pep ett par gånger, slängde med huvudet och gjorde ett litet hopp.
Men Tomas klarade det galant!

Cappe var laddad till tänderna men uppförde sig så Prickig skulle slappna av.

Vi red lite på gårdsplanen och sedan runt runt på fastigheten.
Man kan rida längs bilvägen, in på gården, runt ett varv, ut på vägen igen och tillbaka.
Blir lite ringdans, runt runt, så som på julafton *fniss*
Men det är en runda som är perfekt att ta för där är både Husse och Prickig trygga.
Och Tomas kan passa på att träna sin balans under trygga förhållanden. 

De är så himla söta ihop Tomas och Prickig.
Nu hoppas jag vi kan ta lite fler ridturer tillsammans i det härliga vårvädret.

Att iakta

Här om dagen jobbade jag Cappe lite från backen.
Vi brukar göra det med jämna mellanrum och Cappe älskar verkligen det.
Han är ju en arbetsglad häst och jag tror lite grann att detta var det ända sättet han blivit arbetad bra med innan han kom till mig.
Att bli longerad eller tömkörd lättade nog mycket på den smärta han annras kände i sin mun.

När jag köpte honom från ridskola sa de att han var jätte fin att jobba från marken och det var verkligen en helt annan häst man mötte i den situationen.

Idag är han den hästen (och några ytterligare versioner bättre) varje dag.
Men eftersom han fortfarande gillar detta så skarp så brukar jag jobba lite tillsammans med honom på detta sätt. 

Vilken uppgift man än ger honom från marken så tar han sig an den med glädje.

Vi var lite lata dagen till ära så jag hämtade honom i hagen och började jobbade honom i grimman direkt.

Jag försökt ha fokus på hur han använde sin kropp, vad som hände i olika situationer och hur han valde att hantera det jag bad honom om att prova göra.
Kändes som om jag hade helt nya glasögon på mig och såg saker jag kanske inte tänkt så mycket på tidigare. 

Vi försökt oss på lite skolgalopp med fokus på hur han behövde göra i sin kropp för att kunna göra några fler språng än 2.
Något som vi har lite mindre lätt för uppifrån ryggen.
Ibland blir det 10 språng men som oftast får vi 2.
Så det intressanta var att studera vad som hände när det "tog stopp".

Jag försökte fundera på hur jag behövde förhålla mig till honom, med vilken energi och med vilka signaler för att det inte skulle bli för mycket samling.
För det är ofta det som händer att han tar i för mycket och liksom "fastnar".
Han sätter sig i en situation som han inte orkar ta sig ur. 

Konkret blir det ju egentligen så att jag har bett om mer än vad han har skolning till och orkar.
Så det blev mycket experimenterande med hur jag skulle kunna lyckas be om mindre.
Inte det lättaste när man ibland bara behöver tänka och av tanken laddar han för kung och fosterland...

Men de jag såg hände som oftast var att han hamnade för långt bak med tyngdpunkten och därifrån orkade han inte skjuta iväg med bakbenen igen.
Så det kluriga blir att hitta vart lagom är i detta läge.
För när han håller sig på rätt sida av gränsen får han som mer energi för varje språng han tar och det ter sig som om övningen ger han mer och mer energi.
Väldigt häftigt att betrakta.

Nu tinar det för fullt överallt och gårdsplanen sa igår ifrån för mer ridning tills det torkat upp.
Så nu får det bli lite turer efter vägen och i skogen ett par veckor.
Ska jag ska passa på att bygga lite kondis på båda hästarna under den tiden, marken är mjuk och härlig nu så det är bara att gasa på.

Nu är det vår

Haft en jätte härlig helg med underbart väder och mycket tid ute.
Det känns verkligen att det är vår nu.
Snön smälter mer och mer för varje dag, tranor och svanar dansar på lägdan nedanför vårt hus och jag ser rådjuren nästan varje morgon.
Hästarna tappar päls så det är helt sjuk, kanske jag kan borsta bort de där 30kg som Cappe behöver gå ned i vikt.

Prickig gör otroliga framsteg men det märks också att han växer nu, på alla plan.
Så vi ska träna ett par dagar till och sedan ska han få vila en vecka med bara promenader.
Det kan båda hans knopp och kropp behöva.

Husse red lite i helgen, det tycker Prickig är jätte roligt.
Han gör verkligen sitt bästa att försöka ta hand om Husse även om han själv är lite busig och sprallig.
Det är verkligen dags att träna upp Tomas balans nu så vi kan börja rida ut tillsammans snart.
Så ikväll har han lovat att rida P på gårdsplan medna jag rider Cappe.
Ska bli jätte spännande!

Jag red Prickig där igår och efter ett tag blev han riktigt kalasfin och kunde faktiskt fokusera mer än 10m. *fniss*
Tänkte just därför att vi ska ta några till pass och sedan så får han lite vila så att han hinner processa allt som händer.

Nu när våren och ljuset kommer vill man bara börja fixa överallt igen.
Stallet har blivit lite påskfint och soffan har fått nya kuddar.
Tänkte jag skulle ta och måla soffan vit nu till sommaren och den sista väggen i stallet ska få bli grå.
Just nu är det bara spånskivor där och det är verkligen inte snyggt!

Inne håller vi på med Tomas garderob än, har varit lite paus där ett par veckor men nu är det dags att sätta fart. Sedan blir det vardagsrummets tur.
Gäller verkligen att börja nu för desto varmare det blir ute och fint väder på det så är det verkligen mindre lätt att hitta motivationen till att göra saker inne.
Men jag längtar verkligen efter att få vardagsrummet fixat så det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång!

Prickigs lektion

Vackra, kloka Pilgrim

Vilken fantastisk kväll det blev igår.
Jag och Tomas firade 16år tillsammans och jag och Prickig red lektion för Ewa.
Kunde helt enkelt inte bli bättre. 

Husse smygfotade oss under lektionen, full koncentration hos både mig och Prickig.

Jag och Ewa "möttes" i stallet och jag presenterade Prickig lite fort och vilken utrustning vi skulle använda under kvällens ridpass.
Jag berättade att Prickigs morfar var Spang Best och Ewa berättade att hon haft en häst själv efter honom och att han ofta lämnar väldigt fina ston.
Nu har jag ju bara sett Prickigs mamma på bild men efter allt Emma har berättat om henne så kan jag bara instämma!
Så det var lite roligt att få höra det av Ewa också.

Jag försökte berätta lite för Ewa om vad jag och Prickig gjort men det var inte så enkelt när jag i mitt huvud mest bara varit med honom helt kravlöst.
Vi har ju inte "tränat" något. 
Men när jag väl rider så inser jag att vi faktiskt har fått en riktigt bra kommunikation och att vi kommit rätt långt.

Nu när vägen är så tydlig så är det så mycket i mig som jag ifrågasätter.
Jag funderar mer än jag litar på min känsla bara för att komma fram till att känslan faktiskt var rätt. 
Jag och Ewa pratade ganska mycket om det och det är så otroligt skönt att få bolla tankar och bli guidad av henne.
Hon känner igen mycket av mina funderingar och ger mig alltid bra reflektioner att ta till mig kring det hela.

Så var det dags att rida och jag och Prickig fick lite nya övningar.
Att successivt under passet öka "kraven" och belastningen och använda böjningen lite mer.
Att på volten lägga in lite piruettänk och genom det öka belastningen ett par steg och sedan rida ur det med påskjut.
Jätte nyttigt.
Detta skulle vi även göra i trav.

Vi pratade också om de olika gångarternas betydelse och vikten av att även använda dem i hästens skolning.
Och att när man ställer till det för mycket lösa situationen genom att börja trava istället.

Exakt så har jag gjort med P.
Ibland trasslar jag till det och ibland är det han som blir uttråkad/frustrerad.
Han vill då gärna vifta med frambenen och jag har löst detta genom att börja trav.
Så här har min känsla guidat mig rätt, det känns tryggt och jag klappar mig själv på axeln.  

Prickig höll riktigt bra fokus under hela lektionen även om han var tvungen att stanna några gånger och titta på omgivningen.
Både tranor, gångare och förbi passerande hästar var mycket intressanta.
Ser inte det som något problem.
Desto mer han förstår sin del i det vi gör tillsammans desto mindre kommer annat plocka på hans uppmärksamhet.

Efter själva ridningen fortsatte jag och Ewa att prata i säkert 45min.
Kan inte med ord beskriva hur otroligt tacksam jag är över att få ta del att detta.

Kvällen avslutades med sushi och film i soffan.
En riktig kalaskväll med andra ord.

Idag är det fredag och jag ska njuta av vårvädret så mycket jag bara kan hela helgen!