Nånn heter jag, en glad tjej som alltid ser saker ur ett positivt perspektiv. Jag är nästan aldrig arg eller sur, bara mer eller mindre glad.
Jag har alltid älskat djur, alla djur men kanske hästar lite mer.
Det är med djuren jag känt mig trygg och på något vis har jag alltid förstått dem och de mig.
Jag anser att allt liv är lika mycket värt och skulle ALDRIG döda ett djur, inte ens en lite mygga. För varför skulle jag, vad ger mig rätten att göra det!?
Från det jag kunde gå ville jag börja rida.
Min syster red på ridskola när jag var liten och det var bästa dagen på veckan när jag fick följa med dit. Alltid hade jag en påse med morötter, socker och hårdbröd med mig. Kommer ihåg det så väl fast jag kanske bara var 3-4år.
Men min syster lyckades på kort tid ramla av 2ggr och båda gångerna bryta nyckelbenet.
Hon slutade rid...
Jag blev äldre och ville börja rida själv men efter det som hänt min syster fick jag inte.
Jag var inte barnet som tjatade till mig saker så jag väntade snällt, tog upp det ibland, men inget hände och åren gick.
Det var faktiskt tackvare min dåvarande bästa kompis mamma som jag kom in på ridskola. Hon hade anmält mig och sina två döttrar till ridskolan i smyg och när vi fick plats så ringde hon bara upp mina föräldrar och sa "Nu ska Yvonne och Annette börja rida". Jag var då 11år och den lyckligaste tjejen på jorden!
Så började en underbar tid och mitt liv blev aldrig mer sig likt!
Från den dagen var det hästar på heltid som gällde. Allt som hade med hästar att göra fångade mitt intresse.
Jag var på ridskolan så mycket jag kunde, blev skötare på en ponny (Oscar) tillsammans med min bästa vän Katarina (som idag har Maxine i mitt stall), hade ridlekis, satt med i ungdomssektionen, var representant i styrelsen mm.
Men jag började också ganska snabbt ifrågasätta ridningen och hästhanteringen jag lärde mig.
Det kändes inte rätt.
Jag var helt övertygad om att det måste gå att göra det på ett annats sätt, med en annan inställning.
Sedan träffade jag Nokke!
Den mycket speciella hästen som vann mitt hjärta på 2 sekunder och sedan lärde mig allt jag kan idag. Jag är helt övertygad om att alla någon gång i livet får en guide/mentor som hjälper än att hitta rätt väg.
Nokke var min.
Den kärlek jag känner till honom kommer jag aldrig mer få uppleva, det är en gång i livet det inträffar om ens det.
Den resa vi gjorde är utom denna värld, vi tog oss till platser bortom det möjliga.
Han öppnade nya dörrar och lärde mig vad sann kärlek är.
Jag visst i god tid innan att vår resa närmade sig sin slutdestination, han var så tydlig.
Han förberedde mig för dagen då jag var tvungen att fortsätta själv och han gav mig den största av gåvor.
Idag försöker jag föra hans kunskap vidare och jag hjälper mer än gärna människor och hästar att hitta den sanna kommunikationen.
Jag vet vad som är meningen med livet nu, han visade mig och jag tar emot varje dag med öppna armar tills den dag vi möts igen.
Livet har bara börjat och det är underbart!
Hoppans ni vill följa med på min resa!
Om du vill veta hur Nånn fick sitt namn kan du läsa det här: Nånn
