Pricka in höstens mode

Två stolta killar

 Igår red Tomas Prickig för första gången sedan han flyttade in här.
Åh så himla fina de var!
Tomas fick äntligen testa all sin nya utrustning och både han och Prickig var så snygga!
De var som hämtade ur en katalog med hästmode för hösten 2015. *fniss*

Givetvis hade jag med mig kameran så jag kunde ta lite fina bilder på pojkarna.
De var så stolta båda två och jätte duktiga.

Tomas red runt på övre betet och tränade på att svänga och stanna och sedan när båda blev lite varma i kläderna så travade de runt en hel massa.
De såg ut att ha riktigt skoj ihop.

Tomas hade tänkt att bara ta en liten ridtur men jag tror de höll på i typ 35min.
Så det blev ett perfekt pass för båda.

Jag är så himla stolt över mina killar!
Tänk, snart kommer vi kunna rida ut tillsammans jag och Tomas! 

Sötaste Cappe stod och tittade på när Husse red.
Han var lite avis trots att jag ridit honom på förmiddagen och att han sedan även fått fossingarna fixade av bästa Glenn.

Men han fick lite godis och några extra pussar på mulen så jag tror att han blev rätt nöjd ändå.

Sedan nattade vi hästarna i den fantastiska solnedgången som var igår och efter det gick vi in och myste ner oss i soffan och såg på en film.

Har verkligen varit en helt otrolig helg, kändes som om det behövdes med tanke på hur veckan var. 
Idag är det vardag igen och jag hoppas att den innehåller många fler lika underbara kvällar som den igår!

Som värsta ponnyungen

Vilken dag det blev igår, helt underbar!
Först kom Emma och Carro på besök, åh så jag längtat efter dem.
De fick givetvis hälsa på Prickig och sedan åt vi bullar på altanen.

När de skulle åka kom världens bästa Mats förbi med nyskördad potatis till mig, tjoho!
Sedan satte jag igång och skurade altanen. Tanken var att det skulle göras i våras men det blev inte riktigt så. Men man får se det positivt, det blev av i år i alla fall.
Efter 4h skurande var den super ren och idag ska den få ett lager olja på sig!

Sedan kom familjen Häggström.
Christer lagade mat, snacka om lyx att någon kommer hem till en och gör middag.
Och jag och K tog en härlig ridtur i övre beteshagen.
Solen sken och Tomas var en ängel och kom ut och tog ett par bilder. *love*

Jag red Prickig och han var så himla fin!
Så lyhörd och så tillags.
På typ 30sek hade han lärt sig att flytta för trampet i stigbygeln och när jag tyckte att han varit tillräckligt duktig övergick vi till att galoppera upp och ner för betet istället *fniss*
Den hästen gör mig till värsta ponnyungen.
Men oj så skoj vi hade.

Efter en fantastisk ridtur blev det en lika fantastisk middag och sedan sov jag, K och W i höladan.
Vaknade rätt mörbultad och stel imorse så det blev även ett par timmar i min egen säng.

Nu är klockan bara barnet och det väntar frukost och en förhoppningsvis en till lika härlig ridtur! 

Haha, nästan så att flinet går hela vägen runt, tur man har öron som stoppar.

Wait for me to come home

Loving can hurt
Loving can hurt sometimes
But it's the only thing that I know
When it gets hard
You know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive
 
We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
Times forever frozen still

So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin' me closer
'Til our eyes meet
You won't ever be alone
Wait for me to come home

Loving can heal
Loving can mend your soul
And it's the only thing that I know
I swear it will get easier
Remember that with every piece of ya
And it's the only thing we take with us when we die

We keep this love in this photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Our hearts were never broken
Times forever frozen still

So you can keep me
Inside the pocket
Of your ripped jeans
Holdin' me closer
'Til our eyes meet
You won't ever be alone

And if you hurt me
That's OK, baby, only words bleed
Inside these pages you just hold me
And I won't ever let you go
Wait for me to come home

Oh you can fit me
Inside the necklace you got when you were 16
Next to your heartbeat
Where I should be
Keep it deep within your soul

"Wait for me to come home."

Vilken dag

Herregud vilken dag det blev igår, inte konstigt att jag var sjukt trött imorse.
Dagen inleddes med en bogsering av Nokkebilen till verkstan, eftersom den inte ville starta i förrgår när vi skulle hem från jobbet. Så den hade sovit i stan hela natten men som tur var klarat det bra. Älskar den bilen och gillar inte när jag lämnar honom någon annan stans än hemma.

Sedan till jobbet bara för att 1.5h senare få ett samtal om att Lill-Jänta stod och åt på gräsmattan, alltså på fel sida om staketet.
Jaha, bara att slänga sig i bilen och åka hem, för lilla fröken lät sig inte blir fångad av någon annan.
På vägen hem tändes en fellampa för motorn i den nya bilen *suck*

Kom hem bara för att kliva ur bilen och mötas av en jätte glad Lill-Jänta.
"Hej matte! Titta vart jag är!" sa hon mycket stolt.
Hon lät sig snällt fångas och var i hagen på två röda.

Flyttade dem dock till vinterhagen sedan med både järntråd och ström, så jag visste att busan skulle vara kvar i hagen när jag kom hem.

In och ringa verkstan om bilen och fick en tid efter kl 12.00 för felsökning.
Så tillbaka på jobbet, jobba 1h, slänga i sig lunchen och sedan fara iväg igen.

Nu var det inget allvarligt fel men bilen ska ändå in dit på torsdag för att få lite inställningar gjorda i bränslesystemet (som är nybytt). 

Den som upptäckte att Lill-Jänta var på rymmen var Lotta.
Lotta är dotter till Inga-Lill som mina kor kommer ifrån och hon skall ha sin 3åriga travhäst hos mig 2månader på lite rehab. Jätte roligt att ta sig an detta projekt, kommer bli superskoj.
Men den lilla damen ska få ett eget inlägg så fort hon landat.

Killarna blev i alla fall mycket intresserade av en ny tjej i hagen bredvid.
Cappe stod och vaktade på henne hela natten och så fort hon kom för långt bort gnäggade han efter henne. Så nobelt av honom, han är verkligen den som tar hand om alla.

På vägen hem från jobbet lyckades jag och Tomas hitta och hyra en gipslyft, snacka om flyt! 
När vi kom hem var jag helt slut i huvudet.
Skulle egentligen haft en lektion i Lögdö som jag tyvärr fick boka om pga att bilen krånglade men så här med facit i hand var det kanske lika bra det, tror inte jag hade gjort ett sådant bra jobb faktiskt...

Istället blev det till att skruva läkt i garagetaket.
En lagom hjärndöd aktivitet.
Idag blir det att sätta gips, sedan måla och efter det kan äntligen porten komma på plats.
Ska bli så jävla skönt, ursäkta språket, men garaget har tagit all tid och vi har sjukt mycket mer vi vill hinna med innan vintern, så bara porten är uppe får garaget vänta några veckor medans vi gör lite annat. 
Man har ju trots allt inte mer än max 3h att lägga per kväll på att jobba hemma, sedan är dagen slut.

Kvällen avslutade i alla fall med styrelsemöte i ARV och ett stort getingstick på foten.
Det svullnade upp rätt rejält och gjorde faktiskt rätt ont, tur jag hade medicin hemma, men den blir jag så himla groggy av så jag somnade i soffan efter mötet.

Ja just ja, i måndags kom mitt och Tomas paket från kapson.se
Äntligen kom Tomas ridbyxor och mina tyglar!

Nu vill jag testa allt, fota och visa!
Men jag måste ha lite tålamod, bara lite till kvar på garaget nu, sedan så...!

Ett väsen från en annan tid

De finns än idag, vi måste bara veta vad vi tittar efter...

Denna sommar har varit höjdpunkten än så länge för mig och Cappe, på alla plan.
Vår relation har fördjupats och han har utvecklats nått enormt i ridningen.
Vi har funnit en helt ny kommunikation och våra känslor inför varandra har djupnat.

Varje dag ser jag bilden klarare och klarare över vem han egentligen är.
Birgitta sa något på senaste kursen "man kan se att han vet något mer" och jag har verkligen insett nu vad hon menar.

Min ponny är inte längre min ponny utan han har verkligen förvandlats till något helt annat.
Och han rör min själ längst in på djupet.

De senaste dagarna när jag ridit har han varit helt sjukt fin.
Tänk när vi i förrgår gjorde skolgalopp-skolhalt-skolgalopp genom att jag bara tänkte.
Han klämde in rena byten och han trampade så himla bra i skolskritten.
Ju svårare det bli ju lyckligare blir han, jag kan riktig känna hur han vill visa mig allt han kan nu.
Att han är redo!

Drömde här om natten att vi skulle träna byten.
Red upp på medellinjen i ett ridhus och han började göra byten i varje.
Sedan stannade han och vände sig om tittade på mig och sa "detta är varför jag inte vill göra vanliga byten, det är för enkelt!"
Och det kanske är så ibland att vi inte riktigt vågar göra det svåra av rädsla att misslyckas.
Jag vet så väl att han kan så mycket mer än det jag fått se, han ger mig ständigt nya små hintar.
Vår resa handlar inte om honom utan det är jag som ska utvecklas och hänga med.
När jag är redo tar han med mig på nästa steg i vår utbildning.
Och det handlar inte bara om att vara redo tekniskt utan allt ligger mycket djupare, på ett helt annat plan.

Sedan Prickig kom ser jag Cappe varje dag i hagen på ett helt nytt sätt, jag ser att han är något mer än jag egentligen kan förstå.
Jag ser hur han ligger ett steg före, vet vad som skall hända och gör allt i sin makt för att allt ska bli det bästa möjliga.
Jag ser Cappe med helt andra ögon idag, även om jag alltid vetat...

Jag minns ibland den där dagen då jag trodde att jag skulle förlora Nokke...
Hur det var Cappe som kom upp till grinden, när jag kom med bilen, för att hämta mig.
Hur hela hans väsen skrek att jag måste skynda mig och paniken jag kände när jag väl fattade vad han menade. Det var denna dag jag för första gången förstod vad han egentligen var, en ENHÖRNING!

Redan över en vecka

En vanliga dag på Stall Nordansjö.
Visitering och smörjning mot flygfän i hagen.

Fatta att Prickig varit hos oss i över en vecka nu!
Tiden går verkligen fort när man har roligt.

De senaste dagarna har jag hunnit med att motionera honom en del.
Vi har jobbat för hand från marken och hunnit att rida två gånger.

Vi har mycket att jobba på men han har så himla lätt för att lära och är så trevlig att jobba med så det kommer inte vara något problem.
Just nu har vi fokus på böjning och att känna lite på skolorna från marken.
Han har lättare för sig i höger varv, vilket blir extra tydligt från ryggen.

När jag rider är det ända vi gör start och stopp samt tränar svängar där jag försöker visa honom hur han skall använda kroppen. Sedan brukar vi avsluta med ett par uppgångar till trav. 

Vi har testat både kapson och LG-Bridle och han funkar på båda men känns mest van vid kapsonen.
Så vi kör på den ett tag och sedan när vi befäst saker mer så kan det vara en bra utmaning att byta lite utrustning.

Idag hoppas jag paketet från Kapson.se kommer med mina nya tyglar och Tomas ridbyxor.

I övrigt tränar vi också en hel del från marken i repgrimma.
Vill att han ska förstå hur jag vill att han ska flytta på sig och backa. Hur man följer och hur man stannar så som matte vill.

Återigen ser man hans vilja att göra rätt, han är så mjuk och fin.

Vi tränar även med myggsprayen, själva flaskan är inte läskig, inte ljudet heller men FY när det där blöta landar på pälsen *fniss*
Men han blir tryggare och tryggare med det också och Cappe brukar visa hur det ska gå till.

Två dagar har jag ridit utanför sommarhagen.
Då har jag alltid tagit Cappe först.
Prickig har då stått som ett ljus vid staketet och noggrant tittat på. Man kan riktigt se hur han iakttar och det ser verkligen ut som om han försöker lära sig det jag och Cappe gör. Inte för en sekund tittar han bort.
När det sedan är Prickigs tur ja då somnar Cappe i hagen *asg* 

I lördags tränade Nina och Ojiji utanför hagen och då gjorde Prickig samma sak, fast Cappe var en bit ned i hagen och åt.
Nyfiket stod han och tittade på och åter igen såg det ut som om han försökte lära sig det de gjorde.

Han är så klok och lugn och visar det dagligen.
Igår på ihopsläppet var han en stjärna!

Titta bara på bilderna nedan, man kan riktigt se hur klok han är, älskade Pricken!

Flocken!

Idag var dagen med stort D, ihopsläppet.
Nu äntligen skulle de få bli en flock!

Vi började med att släppa ihop Ojiji och Prickig.
Men Ojiji var mest intresserad av Maxine i andra hagen så efter 10min släppte vi ihop alla.
Cappe och Prickig drog ner på betet och Ojiji och Maxine gick längst upp.

Så stod de nästan 1h tills pojkarna valde att gå upp till vattnet.
Först då blev det pytte lite livat genom att Cappe gick in och styrde upp alla.
Ett par sparkar med bakbenen på varje häst och sedan var ordningen satt.

Resten av dagen har de gått runt i 2 par i hagen och lite undvikit varandra.
De få gånger Ojiji gjort små utfall mot Prickig har Maxine skyndat sig att springa emellan, underbara häst!
Hon är en riktig pärla!

Att slå ihop flocken fick verkligen min killar att komma igång.
Oj vad de har lekt idag och då menar jag verkligen lekt!
Ingen aggressivitet utan bara glädje och kärlek.

Lyckades få en bild ikväll, mörk och suddig men man kan ändå se.

Notera Prickigs framben som hänger rakt ner så man inte råkar göra illa sin storebror.
De har varit så vackra idag att jag tappat andan flera gånger. 
Nu blir det sängen och hoppas busarna i hagen också får lite sömn och att allt är lika lugnt och fint när jag vaknar imorgon.

Vad är en skolad häst?

Cappe och jag på Ridkonstens Dag 2015

Kom att tänka på det i söndags när jag och Cappe hade vår uppvisning och jag pratade om en skolad häst att jag mest refererade till dess kroppen.
Men en skolad häst är så mycket mer.

Så tänkte jag skulle ta lite tid och berätta lite kring vad jag anser vara en skolad häst. Det finns så mycket jag vill berätta här men ska försöka hålla mig kort. 
Låt oss börjar med det viktigaste enligt min mening, det mentala.

Hela syftet med att skola sin häst är att (förutom att göra den hållbar) lära den att själv ta ansvar. Ta ansvar över sin kropp och själv bli medveten om vad som händer i dess kropp i olika rörelser. På så vis får man en häst som själv väljer det som den känner blir mest rätt och allt vi behöver göra är att guida.

Jag brukar säga att en skolad häst förstår syftet med den rörelse den gör, medan en cirkushäst gör konster.

Detta ger hästen en röst, ett sätt att uttrycka vad den tycker är rätt och vad den tycker känns fel. Detta på grund av att den förstår, den är vad vi människor skulle referera till som intelligent.
Det gör också att en skolad häst kan upplevas svårriden, eftersom den har möjligheten att ställa krav på sin ryttare tack vare all kunskap den besitter.

Detta är vad jag älskar med den akademiska ridningen att den inte bara når hästens kropp utan även dess själ och intellekt. En skolad häst får något nobelt och stolt över sig, den besitter nämligen kunskap.

Jag kan verkligen inte sluta fascineras över detta.
Jag ser det hända om och om igen, hur hästar förvandlas. Hur ponnyn blir en enhörning.
Vi ger hästen en röst genom skolningen och vi är villiga att föra en dialog med den.

När jag tittar på "vanlig" dressyr så ser jag tyvärr ofta hästar med munkavlar.
Hästar utan röst och utan talan, det smärtar mig.

Men att skola sin häst har även många fler fördelar, vi bygger för framtiden genom att stärka hästens kropp så vi får en hållbar ridhäst som vi kan njuta av livet tillsammans med länge.

En skolad häst har en sådan styrka i sin kropp och använder den på rätt sätt.
Ett otränat öga kan uppfatta den skolade hästen som tjock, helt enkelt för att man inte är van att se den typen av muskler på den typen av ställen.

Mest utmärkande på den skolade hästen skulle jag säga är låren och musklerna kring bakknäna.
Men även stabiliteten i hasen.

Om man tittar på en häst rakt bakifrån när den går och noterar vad som händer med hasen när hoven sätts i backen, kan ni se att hos en otränad häst gungar hasen iväg åt sidorna medans hos den vältränade, skolade hästen är den helt still och benet kan ligga och pumpa upp och ner under hästens kropp.

En skolad häst bär också sitt huvud själv och har halskotpelaren lyft.
Det lättaste att titta på här är att nackstycket på tränset är högsta punkt och man kan notera hur denna ändrar läge beroende på hästens grad av samling.

Det kan även vara av intresse att titta på hästens steglängd bak.
En skolad häst kan ta så små steg med bakbenen att de ligger kvar under dess kropp och pumpar upp och ner. Du får bärkraft där all skjutkraft går uppåt.

Illustrerat lite saker att titta efter genom denna bild på Nokke.
Nokke var långt ifrån "optimal" i sin kroppsbyggnad men genom AR blev han bättre än han borde kunna bli.
Hans vilja och själ lät han göra mer saker än hans kropp egentligen kunde.

På denna bild illustrerar jag vinklarna bak, nacken om högsta punkt och lodlinjen (som jag anser skall gå genom öga-mungipa).

Vill man sedan göra det ännu mer avancerat kan man börja prata vinklar.
Om vi fokuserar på vinklarna bak så är det vinkeln mellan bäcken, höftknöl och knä samt vinkeln mellan bakknä, has och kota som är intressanta.
Dessa vinklar vill vi ska sluta sig, alltså att de 2 V:na på bilden ovan blir smalare.
Det tar väldigt lång tid och mycket styrka för en häst att lära sig detta och många nya nervkopplingar måste skapas. Och vi som ryttare måste låta detta ta tid.

Det är också väldigt viktigt att komma ihåg att alla hästar har olika fysiska förutsättningar och vi ska plocka fram det bästa i varje individ, inte försöka att göra alla lika.
Låt hästen blomstra och bli sitt eget bästaste jag.
Förvalta den gåva du fått och låt din häst få bli stolt och vacker och bjud upp till dans, ni två tillsammans! 

Fotomodellen

När man helt plötsligt har en till häst så väcks det ett sådant shoppingbegär.
Har dock försökt kontrollera mig men när jag såg det gröna schabraket på Hööks så kunde jag inte låta bli. Förstod att färgen skulle bli så himla snygg på Prickig!
Så jag bara måste köpa det.

Så jag och Emma kunde inte låta bli att prova den nya utrustningen på Prickig på fredagen och oj så snygg han blev!

Pannband: Glen Gordon
Bett: LG Bridle
Schabrak: Hööks

Tror han kände sig rätt snygg också så nu vill han ut och visa upp sig.
Fatta första gången jag tar med honom på en kurs! Åh vad jag längtar! 

Igår longerade jag båda pojkarna.
Först Cappe och sedan Prickig. Både stod som ljus i stallet medan jag longerade den andra. Så himla duktiga. Cappe har haft det lite jobbigt med att bli lämnad själv i stallet (att de andra hästarna går ut) men igår var han stencool.
Prickig och Cappe tar verkligen fram varandras bästa sidor, så himla roligt att se.

Båda var jätte fina när jag longerade dem.
Cappe fick jogga lång och låg och var riktigt fin med bra överlinje och han använde verkligen magmusklerna. Helt avslappnad och bra steg i traven.

Prickig fick bli longerad i skritt, vill fortfarande att han ska ta det lite lugnt efter resan.
Superfin var han också. Bra böjning till höger och bitvis även fin böjning till vänster.
Han tyckte det var riktigt roligt och gjorde verkligen sitt bästa.

Sedan när båda pojkarna fått röra lite på sig fick Prickig prova att gå i samma hage som Maxine en stund.
Inga problem!
Maxine pep och sparkade lite och Prickig bara "jaha" och ställde sig och åt, haha.
Så himla cool.

Det börjar bli dags att släppa ihop hela flocken nu, kanske till helgen.
Vore så himla skönt och jag tror att hästarna skulle uppskatta det också.

Bara sedan Prickig kom tycker jag att det blivit en lugnare energi i flocken, hästarna blir inte lika tokiga om någon går iväg. Märks att fler hästar ger ett större lugn och ökad trygghet.
Kommer bli så bra det här!

Berättelsen om Pilgrim - gästinlägg

Emma & Pilgrim

Annette kom springades med vidöppna armar och kramade mig med en varm kram som varade lite för länge för vad omständigheterna tål.

Vi satte oss till påskbordet och började äta. Efter en stund frågade hon mig: "Vill du ha en häst till?" 

Det fanns en liten skämtsam ton i hennes tröst, men jag visste att hon menade allvar. 

Jag, som var väldigt blyg, särskilt för Annette eftersom hon var en person med både pondus och charm. 

Men innan jag hunnit svara på hennes fråga hann min mor före: "Det är klart du ska!" 

Och min mor har alltid varit rädd för djur större än katter... 

Jag såg på Annette under lugg och svarade: "Blir det en hingst så.."

Pilgrim med sin mamma Jackie

Några veckor senare, den 11 maj 2010 föddes en fuxfärgad hingst, med prickar på rumpan och en enorm bläs. 

Fölungen tjongade till mamma Jackie, kallblodstravarstot, på mulen med de små bakhovarna. Han verkade vara en riktigt bråkig en. 

Annette bestämde efter några dagar att döpa honom till Northern Pilgrim - Northern för att Jackie kommer från Norge och Pilgrim för att symboliken från pappa Paul (appaloosa) med vilda western-tänk och från filmen "mannen som talar med hästar" vilken påverkat Annette

väldigt mycket, där den skadade hästen Pilgrim, kommer tillbaka från sitt enorma trauma. 

Den styrkan i den berättelsen passade bra in på den lilla bråkiga ungen hon just fått. 

 När Pilgrim var tolv dagar skjutsade pappa mig till Ekselid, en mil söder om Hjo. 

Jag var inte säker på att jag ville ha en fölunge - jag hade aldrig sett en på riktigt, ännu mindre rört vid en. 

När jag klev in i stallet och kikade över boxkanten så var jag fast. Det stod "Emma" i pannan på ungen och han var verkligen min från första stund. 

Vi skrev kontraktet samma kväll. 

 

Följande månader var jag i Eskelid så ofta jag kunde, minst tre gånger i veckan. 

Jag var mån om att Pilgrim skulle lära känna mig innan han skulle flytta hem till mig i Karstorp. 

Och jag ville dessutom lära mig så mycket om föl och unghästar som jag kunde. 

Han var väldigt mild, cool och klok redan innan fosterhinnan spruckit, men han hade också pondus i sin energi, vilket skapade lite problem för mig eftersom jag av naturen är en person med låg och lugn energi. Det blev lite komplikationer i vår kommunikation, då han gick mer på energi än kroppsspråk. 

För den delen var jag inte särskilt bra på hästars kroppsspråk heller.. 

Men jag hade ju en fantastisk fölunge som tog hand om mig, och jag hade Annette som kunde tillfredsställa Pilgrims 'energibehov' 

I slutet på oktober kom Annette hem med Pilgrim till mig. Det var märkligt hur han var så världsvan redan som föl. 

Han kom snabbt in i flocken och började så småningom göra egna små upptåg, vilka han har fortsatt att göra under hans levnadsår. 

Exempelvis en gång den vintern 10/11 när det var så mycket snö att han helt sonika bestämde sig för att gå över tråden till hagen och gå ut på vägen som gick utanför, helt enkelt för att det var så svårt att gå i hagen där det var så mycket snö. 

Jag fick ett panikslaget samtal från grannarna där och när jag kom till stallet med andan i halsen gnäggar Pilgrim och kommer glatt fram. 

 "Hej matte, har du sett?!" Jag tog på honom grimman och ledde tillbaka honom till vinterhagen.. 

Pilgrim blev ett år, han kastrerades och släpptes ut på bete. Han började rundvandringen i sommarhage med att hoppa över en fallen stock. 

Han tyckte det var så roligt så han vände efter en stund och hoppade över den igen och så gjorde han om det, om och om igen. 

Jag slutar aldrig förvånas över hans påhittighet.

En kväll måste det blivit lite väl häftig lek, av något slag, för jag hittade honom med ett kraftigt jack på vänster bak. 

Resultatet blev en senskada som fick Pilgrim att stå på ATG-kliniken i Skara i nära två veckor, och sedan boxvila någon vecka hemma innan han kunde gå i sjukhage. 

Under denna tid fick jag verkligen kvitto på vilken otrolig häst Pilgrim är - en ängels tålamod, lugn och trygg. 

Han stod inne själv på dagarna till en början innan han fick komma ut, utan problem. 

Sedan ute i sjukhagarna gick han omkring och tog allt piano, förutom en gång när jag skrämde honom såpass att han hoppade ut ur hagen.. 

Såret läkte snabbt, jag vill tro att det var på grund av mitt motto: En lycklig häst läker snabbare. Plus lite hjälp på traven med healing av olika slag. 

På sensommaren for jag till Lysekil och hämtade en ettårig welsh mounatin, enkom till Pilgrim så att han skulle få en lekkamrat i sin egen ålder. 

Salmiak, som ponnyn heter var med på Pilgrims alla upptåg och de var som gjorda för att leka med varann. 

Pilgrim 2år

Vi började utforska världen utanför hagen det året han skulle bli två. Han var en pärla att gå ut med, även om vi hade problem med förtroendebiten. 

Han kunde inte lägga sitt förtroende hos mig eftersom jag inte kom upp i hans energinivå. 

Men vi hade väldigt många bra promenader och vi lärde oss mycket om varandra. 

Jag lät honom för det mesta vara det han var - en unghäst. Jag tyckte att han skulle få muskla sig själv, äta och leka och ha roligt tillsammans med sin flock. 

När Pilgrim var i treårsåldern började vi träna mer ledarskap. 

Annette och Pilgrim hjälpte mig att successivt bli en person med lite mer driv i, med lite mer jävla anamma och pondus. 

Men inte tillräckligt mycket för att Pilgrim skulle ge sitt förtroende till mig vid träning. 

Han tröttnade på mig både en och tre gånger när jag höll på att traggla hur man longerar en häst med bara kroppsspråk. 

Han fick aldrig blackout, utan han suckade och himlade med sina stora ögon. 

Hösten 13 satt jag upp på Pilgrim för första gången. Tanken var att ha ridning i skogen som komplement till träningen från marken. 

Jag hade en tydlig bild av hur jag skulle lära honom allt från marken innan jag gjorde det från ryggen. 

Men ingenting blir som man tänkt sig, det blir oftast bättre :-) 

Våren när han skulle fylla fyra började jag rida honom i skogen. Efter bara två-tre ridturer bjöd han upp till både trav och galopp. Och vilken galopp sen! 

Han galopperar som en gunghäst och han har i princip samma hastighet i sin galopp hela tiden. 

Jag försökte få honom att tokgaloppera med honom utmed skogsvägarna men han galopperade alltid lugnt och sansat. 

Birgitta Järnåker och Pilgrim

Vi for på Birgitta Järnåker-kurs i Borås och fick lite verktyg vart vi skulle börja, och sedan for vi till Christoffer Dahlgren och han fick ge oss lite verktyg också.

Under tiden började Annettes cancer att bli alltmer allvarlig. Hon hade haft cancer sedan 2005, men ofta haft bättre livskvalité än många andra, friska, personer. 

Men hennes lever var fylld med små metastaser som så småningom skulle ta hennes liv. 

I början av 2015 gick Annette bort på SSK i Skövde, med mig vid sin sida. 

Några veckor efter Annettes bortgång skulle jag ta ut Pilgrim på någon sorts aktivitet. 

Han tvärstannar några meter innan grinden och säger till mig: "Vi är färdiga nu" 

Jag förstod inte vad han menade först, men när det började sjunka in - ja då blev det kris i känslohuset. 

Efter några månaders funderande, mycket gråt och mycket övervägande så tog jag beslutet - jag ska sälja Pilgrim. 

Orden får mig fortfarande att få rysningar. 

Det var så ofattbart. Efter någon månad ute på annons, utan resultat, så frågade jag Pilgrim uppgivet: "vem är din nästa människa?!" 

Några dagar senare tog jag hem min gamla skoldator från mina föräldrar och öppnade webbläsaren. 

Jag öppnade Nånn&Nokke-bloggen och mindes hur jag läst den bloggen tidigare. Jag läste lite till,  "hon verkar duktig" tänkte jag och läste vidare. 

Helt plötsligt så förstod jag, vid inlägget: "Tänk att få vakna" att Nånn är Pilgrims nästa människa. 

Där är hon! 

Hon är PERFEKT! 

Och Pilgrim är perfekt för henne.  

Men vad heter hon? Nånn? Vad är det för namn? 

Jag kikade in på Birgittas hemsida enhet.nu och hittade en bild på Yvonne Odsberg och Kung Nokke. 

Jag tackade Pilgrim för guidningen och letade upp Yvonne på facebook. 

Det dröjde någon vecka innan jag tog mod till mig och skrev. 

Och här är vi nu - det blev mycket bättre än vad jag kunnat drömma om. 

När Yvonne och Tomas träffade Pilgrim första gången så fick jag verkligen bekräftelsen

- Det är till Nordansjö Pilgrim ska flytta.  

Och bäst av allt; jag får inte bara 'behålla' Pilgrim, jag har fått två nya helt magiska vänner. 

Vänner för en livstid. 

Tack Yvonne och Tomas <3