Oro, bra eller dåligt?

Tror det ligger lite i människans natur att oroa sig.
Oro är på sätt och vis en förberedelse för vad som ev. komma skall.
Ett primitivt sätt att uppfatta en ev. fara och kunna agera i tid. 
Vissa människor oroar sig mer än andra, men alla har nog någon gång upplevt oro. 

Jag är en person som sällan oroar mig.
Jag har tänkt ut de flesta scenarion i förväg och känner mig ofta förberedd.
Dessutom är jag en ganska lugn och trygg person, är inte speciellt rädd för vad andra tycker om det jag gör och ser på saker med positiva ögon.

Men något som gör mig otroligt orolig är när mina djur mår dåligt på något sätt.
Detta berör det innersta i mig och oron blir snabbt väldigt stor.
Tror att oron blir i proportion med ett ev. värsta tänkbara scenario (döden) och vad det skulle medföra. 
Att oroa sig är på ett sätt bra eftersom det är en förberedelse, man är beredd på vad som skulle kunna hända, men det tar också otroligt mycket energi. 

Och nu är min energi snart slut.
Och när energin börjar tryta är det lätt att även de minsta grejer skapar oro. 

Det började som ni vet med att Cappe gjorde illa sitt öga den 28:e sept.
Han får fortfarande medicin (mest i förebyggande syfte under sista läkningen) så nu är vi uppe i 12 veckor av medicinerade.
Sedan vrickade han sitt bakben i mitten på oktober, det är fortfarande inte riktigt bra men vi har börjat skritta igång och igår *peppar peppar* kändes han precis som vanligt! 
Sedan kom isen.
I snart 3 veckor har hästarna haft sina boots i hagen, början till skav är därmed ett faktum.
Dock håller vi det i schack med ullstrumpor, gaiters och Alsolsprit. 
Nu går de i en av de små beteshagarna, där är det inte halt. Gärs och snö med hård skare.
Men nu är jag så uppe i varv att jag inte törs ta av dem bootsen och sedan åka till jobbet, för tänk om...
Men imorgon börjar julledigheten och då får jag både andas och vila ut.

Min oro känns lättare nu.
Se bara som imorse när vi ledde ut hästarna till hagen jag och Husse.
På väg ut genom dörren tjuvnyper Cappe mig i jackärmen.
Haha, he´s back!
Tomas såg det redan igår när Cappe hade en egen åsikt om hur det var med att sätta om bootsen som hamnat snett.

Märkligt det där.
Många tror att en lugn häst är lydig och uppfostrad när den kanske egentligen är ledsen, deprimerad eller mår dåligt.
Cappe är så tydlig med det, när han mår dåligt då är han lite för "snäll".
Annars håller han mitt nervsystem aktivt och i nuet.
Och då blir det ju så att när han inte är som vanligt så oroar man sig för vad som skulle kunna vara fel.
Denna gång har jag ju vetat.

Något som hjälper min oro är att finna svar.
Även om ett svar skulle kunna innebära ett jobbigt besked.
Därför tog jag ut Gunnar att kolla Cappes ben med ultraljud även om Distriktarna sa att det inte var någon fara.
Jag var fortsatt orolig och behövde veta, så skönt nu när Gunnar kunnat koll.

Det var även därför jag la 3000kr på nya boots förra helgen, för att se till så att det inte blev mer skavsår på pojkarna.

Det bästa sättet att mota oron är att göra det man kan.
Att man inte har några "jag borde nog" tankar i huvudet.
Då är det bara "om" tankarna som finns kvar och de kan jag inte påverka, bara underlätta.
Och att veta att man gjort och gör allt man kan är den bästa medicinen mot oro.

Nu önskar jag mig en lugn jul med snö och lyckliga hästar.
Jag är ledig i lite mer än två veckor och det ska bli så himla skönt.
Kommer bli en del sovmorgnar men även sena kvällar med filmmys.

Är detta vad ni kallar vinter?

Prickig ser ut som en liten gubbe i sina ullstrumpor

Förra vintern trodde jag var den värsta någonsin men denna har nog snart gått om i kategorin "skitvinter".
Vet inte ens om jag kan kalla det vinter...
Det är is och hårt överallt och minusgradena växlas med plusgrader och regn.
Mest intressant var det i tisdags då det var -8 grader och regn samtidigt.
Hur är det ens möjligt? 

Så hästarna har bootsen på i hagen.
Att ha boots på sig 16h/dygn flera veckor i sträck är inte optimalt. 
Prickig har början till skav på båda bak och Cappe lite på höger fram.
Förra året klarade de sig bra men i år har deras fötter blivit lite större och boots som sitter bra för ridning blir lite för små för att ha många timmar i hagen.

Så i lördags var jag och Tomas ut till Hööks och köpte nya boots till pojkarna.
Prickig fick en storlek större bak och Cappe en storlek större fram.
Till det köpte vi sedan riktig ullstrumpor (för människor) och gaiters (ett slags neoprenskydd mot skav).
Gaiters funkar bra när bootsen är lite stora, annars är de svåra att få dit. 
Dock blir det så himla varmt och fuktigt av neoprenet så därför kör vi ullstrumpor innanför som suger upp fukten och blir som ett extra skydd.
Detta verkar vara en toppenlösning.
Efter att ha haft detta på sig hela dagen igår så såg båda pojkarnas skav mycket bättre ut!

Vill verkligen inte sko.
Båda pojkarna har fått så himla fantastiska hovar så jag kämpar in i det sista.
Men blir det en massa skav ändå, ja då har jag ju inget val.
Hoppas så himla mycket på snö snart, men väderleksprognosen ser inte så lovande ut den närmast veckan... 
Fram tills vi får bättre underlag får hästana komma in lite tidigare på kvällanran så det blir lite färre timmar med boots.
Tänk att det kan kännas så hemska att ta in dem "redan" kl 19.00 *skrattar*
Men måste säga att vi alla tycker det är rätt skönt.
Och jag vet att 19 inte är tidigt egentligen, men jag är ju van att ta in dem kl 23.00.

Cappe och jag tränar på med hans ben.
Vi försöker ta en skrittur varje dag.
I lördags blev det en längre tur tillsammans med Husse och igår ingen alls då det började regna underkylt precis när vi skulle ut.

Det har verkligen hänt något med Cappe på slutet.
Våran relation har växt något enormt.
Han gör verkligen allt för att visa mig att han litar på mig till 100%.
Det medför dock att han måste ta ut sina idéer på alla andra istället. *skrattar*
Så jag ser han som världens mjukaste och tillmötesgående häst men när någon annan försöker hålla i hans grimskaft sticker han som en avlöning *skrattar*
Men det är bara bus och hans sätt att visa att man inte kan bestämma över honom, han väljer. 
Så att han väljer att göra saker tillsammans med mig känns otroligt.
Jag märker mer och mer att min åsikt är viktig för honom.

Ta som imorse som exempel.
Efter att jag släppt ut hästarna i hagen och höll på att hänga upp hönäten kom Cappe och visade att hans gaiter åkt upp (jag hade klantat mig lite när jag satte dit den i boxen).
Han ställde sig vid ett hönät så jag kunde fixa.
När jag var klar märkte jag att jag gjort samma misstag igen (gaitens framkant fastnar över bootsen).
Cappe trodde ju att jag var klar och ville gå tillbaka till sin höhög bort vid de andra hästarna, jag ville fixa bootsen.
Så jag hinner bara knäppa upp allt igen så går han iväg.

I normala fall när Cappe bestämt sig för något så göra han så.
Han brukar normalsätt bara lyssna på sig själv.
Så han vänder runt och börjar gå mot höet.
Jag suckar "Meeeeeen Cappe..." och börjar gå mot grinden för att hämta grimman så vi kan göra klart.
När jag går mot grinden så hör jag att Cappe stannat.  
Jag vänder mig om och där står han och tittar på mig "Jasså var du inte klar matte? Kom hit och fixa då"
Smått chockerad går jag dit och gör klart.

Det är rätt häftigt när en häst som alltid gjort allt som han själv velat helt plötsligt (varje dag)  börjar visa att du är viktig och att din åsikt faktiskt kan vara värd att ta i beaktande.
Med en sådan häst som Cappe är detta det största kvittot man kan få!
Det värmer mig ända in i själen och är världens bästa julklapp. 

Underneath the silvery moon

Portarna på sommarhuset är vackra i väntan på julen och snön

Alltså oj vad mycket saker som hänt på slutet.
Så pass mycket att jag inte ens hunnit skriva om allt och vissa saker kan jag inte skriva om för de är hemliga *ler stort*

Igår fick jag äntligen sitta på Cappes rygg igen.
I fullmånens sken skrittade vi ut 30min efter byvägen.
Så underbart!

Tog några korta travsträckor men han var lite ojämn.
Det är ju inte så konstigt för gallan stramar ju en del och han behöver börja gå nu för att bli mjuk igen.
Sedan har ju mjukdelar vuxit samman med senan och det gör den lite mindre flexibel. 
Men efter att skritten kommit igång och blivit stor blev också traven nästan helt ren.
Tror vi njöt lika mycket båda två av skritturen.

Och ändå fast vi bara var ute 30min hann han lära mig något.
Kvällens lektion handlade om hur man håller tydlighet i följsamhet.

Det är rätt halt efter vägen och vi försökte undvika hjulspåren efter bilarna.
Som alltid när jag bestämmer en väg gör Cappe allt för att gör precis tvärtom.
Satt där på hans rygg och fick parera mellan hjulspåren då Cappe gick än till det ena, jag korrigerade och sedan gick han än till det andra.
På detta sätt vinglade vi fram över vägen.
Tänkte "det är lustigt det här. Nokke gjorde precis likadant".

Haha, då slog det mig.
Det var inte Cappe som gjorde likadant som Nokke, det var ju jag!
Att mina hästar vinglar än hit, än dit är motreaktioner på det jag gör.
Men vad gör jag?
När jag INTE fokuserar på att rida på ett visst förutbestämt spår går ju mina hästar rakt. 

Med ens blev allt så sjukt klart.
Hela jag satt helt oföljsam och försökte både kroppsligt och mentalt tvinga Cappe att gå på ett visst spår.
Jag hade en menatl hårdhet och jag försökte ta kontrollen över hans kropp.
Något jag annars aldrig gör.
Klart han försökte visa att han ville komma bort från detta "obehag".

Jag bytte approach, släppte den mentala hårdheten och blev följsam i min kropp.
Visade en tydlig mental bild av vad jag ville och varför, litade på Cappe och lät min kropp bli följsam.

Nu var det ju inte så att jag gjorde något stort innan men hästarna känner minsta lilla.
Den lilla mentala förändringen hos mig och den lilla anspänningen i min kropp orsakade denna motreaktion.
Hade någon stått och tittat på från backen så hade de nog inte sett någon skillnad förutom att vi helt plötsligt kunde gå rakt.

Tänk att något som jag upplevt så ofta var så lätt att ändra på.
Finns det någon bättre lärare än hästen?
Inga invanda mönster som man behöver träna bort där inte, utan jag ändrar mig och vips så gör hästen det samma.
Den som behöver träna, det är jag. 
Vad skulle jag vara utan dessa fantastiska varelser?

Nu längtar hela mitt väsen efter att få ta en härlig skrittur i månskenet igen!
Tack älskade Cappe!

Lilla Gullefjun

Prickig har byt namn igen.
Han har under de senaste veckorna fått heta "Vilde Bill".
Han har varit en brötig tonåring med tokiga idéer och mycket energi.
Han har pipit, hoppat, buffat och försökt vara tuff.
Jag har mest skrattat åt honom.
Han har inte velat mysa så mycket utan mer bara lattja.

Men nu har detta passerat och han har blivit lite mer vuxen.
Att försöka vara tuff är inget för Prickig, han är ju en mysboll ända in i själen.
Så nu har han så mycket pussar att ta igen, så han har fått namnen "Gullefjun".
Det riktigt lyser mys om honom. 
Haha, den lilla knashästen älskar verkligen sitt nya smeknamn.

Vi har jobbat rätt mycket från marken på slutet.
Har varit för halt för att rida på en häst som inte är ridhäst än (alltså att han inte riktigt vet hur han ska göra med sin kropp med mig på ryggen).
Hans balans är typ 1000 gånger bättre än första gången jag satt på honom, men en ridhäst det blir man inte över en natt.
Det är en lång resa där man ska förstå sin roll i sammanhanget, bygga rätt muskler och kunna ta eget ansvar och förstå syftet med det man gör.

Prickig är på god väg.
Han har det fysiska förutsättningarna för att bli en bra ridhäst och han växer hela tiden mentalt.
Men vi skyndar långsam.
Den vägen som kan verka långsamast brukr visas sig vara den kortaste innan det är slut.
För det finns inga genvägar, bara senvägar.  

Det är så fantastiskt att ha en så ung häst, det lär mig så mycket om hästen som häst.
Och jag har alla möjligheter att låta han vara häst, en häst som inte är programmerad.
Behålla hans nyfikenhet, samarbetsglädje och vilja att vara med.
Det är det svåraste jag gjort men också det enklaste...

Det svåra handlar nog om att inte vilja göra fel och tänka för mycket, det enkla är att bara följa känslan och du får 100% ärligt svar tillbaka.
Och jag vet att känslan är min bästa egenskap och kompis.
Den sviker mig aldrig, den finns alltid där och jag vet att jag kan lite på den till 100%.

Så dagens uppmaning blir: Våga lita på din känsla, för ingen känner dig så bra som den!

Andas ut

Nu andas jag ut och ser fram emot julen med dess ledighet och kärlek.
Besöket av veterinär Gunnar igår gick jätte bra.
Cappe har INTE någon senskada!
Alltså jag tror jag grät typ 4 gånger under Gunnars besök, allt ifrån orostårar till lyckotårar. 
Gunnar kände nog verkligen med mig för när han åkte hem fick jag en STOR kram.

Undersökningen började med att Gunnar undersökte Cappes ben och kunde konstatera en kraftig galla.
Ja den är ju rätt uppenbar.
Efter det rakade han Cappes ben för att förbereda det för ultraljudet.
Cappe som normalt sett är livrädd för rakapparter rörde inte ett öra.
Alltså den killen vet när det är något viktigt som ska göras.

Sedan ultraljudade vi benet.
Gunnar tog totalt 11 bilder och tillsammans gick vi igenom alla dessa. 
Han är så otroligt pedagogisk och visade och förklarade precis allt.

Alla Cappes senor är hela och fina. Så himla skönt.
Däremot har han en stor vätskeansamling (galla) och mjukdelar som har börjat växa ihop med ytliga böjsenan.
Men detta såg inte Gunnar som något problem, med lite tid och en lugn igångsättning borde han bli helt återställd.
Han kommer nog alltid ha kvar lite av gallan med den ska inte ställa till några problem.

Så himla skönt att veta hur det ser ut där inne i benet och så himla skönt att inte längre behöva spekulera själv.
Gunnar tittade även på Cappes öga och tyckte det läkt jätte fint.

Känner mig rätt trygg med Cappes ben.
Vet att träningen vi sysslar med är stärkande och uppbyggande och Cappe är en häst med otroligt bra balans och kroppskontroll.
Så det här kommer nog bli jätte bra. 

Skadan har uppkommit genom att han kraftigt trampat igenom kotan.
Det krävs en verkligt hård belasting för att detta ska uppstå så man kan ju undra hur det hänt.
Men eftersom Cappe under den tiden det inträffade var blind på ett öga så kan man ju gissa att det bidragit.

Nu ska vi börja skritta igång lite och jag längtar verkligen efter att få sitta på hans rygg igen!
Lite snö på det här så är allt helt perfekt!

Nyrakat ben där man tydligt ser gallan

Vi gjorde det!

Egentligen vet jag inte om jag törs ropa hej än, men jag tror ta mig tusan att vi gjorde det!

Vi klarade Cappes öga!
Alltså jag typ gråter av lättnad när jag skriver detta.
Som vi kämpat.
Har aldrig varit så här trött och slut i hela mitt liv men nu känns det som att det vänder. 
Vi visste inte ens om vi skulle klara ögat, än mindre om han skulle få behålla synen.
Men just nu ser det jätte bra ut och han ser med ögat!

Veterinären sa lite så här i efterhand att vid en sådan här allvarlig ögonskada brukar man behöva ställa in hästen på klinik för medicinering och behandling.
Då syr de då fast en slang i hästens öga för att kunna ge medicin varannan timme och till slut bruk de knappt få närma sig slangen på hästen.
Men Cappe har varit tapper och trots att han haft så ont så har jag fått droppa honom i ögat.
Och detta har jag gjort i stort sett varannan timme dygnet runt förutom de typ 6h jag sovit. 
Många mediciner har det blivit och många veterinärräkningar men vad gör det.
Jag tror att det var serumet som fixade det hela till slut.
Kroppens egen förmåga att läka sig är otrolig och det är så roligt att även veterinärer börjar utnyttja denna egenskap istället för att medicinera med kemiskt framställda preparat.
Undra hur lång tid det tar innan man börjar behandla människor med ögonskador med deras egen plasma?

Nu är Cappe en glad häst igen och han dra sig inte längre undan i hagen från de andra hästarna.
Han och Prickig busar, stegrar och leker igen så ordningen är återställd.
Dock är han fortfarande lite svullen i sitt bakben som han vrickade för några veckor sedan.
Har bett veterinär Gunnar komma ut idag och kolla på det med ultraljud.
På så vis får vi en klar bild över hur läget är och jag slipper gå och fundera.
Det känns alltid bättre att veta än att gå runt och tänka "om" och inte veta om man gör rätt eller inte.
Distriktarna har ju kollat på honom innan och jag får en salva som jag smörjer honom med varje dag, typ som Voltaren fast för häst.
Men jag behöver veta hur det verkligen ser ut för att kunna slappna av ordentligt.
Så därför har jag bett Gunnar komma.

Man jag andas ut för ögat och ser fram emot lite julledighet snart, som jag behöver det.
Och till nyår kommer Emma, alltså jag längtar så jag håller på att dö.
Behöver hennes energi nu! 

Minnenas allé - Galopp

Här om dagen slogs jag av en tanke, jag ska börja ha återkommande inlägg här på bloggen om händelser i mitt liv som har påverkat mig på något sätt.
Det kan både vara bra och dåliga saker, stort och smått.
Vet inte vad som kommer komma upp men vet att det jag delar med mig av kommer vara sådant som på något sätt format mig till den jag är idag.

För så är det, den resa vi gjort gör oss till den vi är nu.
Inläggen kommer alla få rubriken "Minnenas allé".

Först ut bland dessa minnen är ett inlägg som handla om galopp och nämligen första gången jag galopperade.

Jag började rida på ridskola ganska sent, var 11 år och de flesta jag kände hade börjat rida redan när de var 6 eller 7.
Men eftersom min storasyster skadat sig 2ggr under den tiden hon red så var nog mina föräldrar lite återhållsamma med att låta mig börja rida.
Och jag var inte ett barn som tjatade...

Men i vilket fall, det går inte att stoppa ödet och tillslut så gick jag där på ridskolan och red en dag i veckan.
Den bästa dagen, lördagar, som jag längtade.
Pappa körde mig till stallet, i bilen var det "Ring så spelar vi" på radion och jag var så lycklig och pirrig där i baksätet.
Drömde ibland mardrömmar om att vi missade ridlektionen, det säger rätt mycket om hur viktiga de var för mig.

Efter man ridit ett tag började drömmen komma, drömmen om att få galoppera.
Man jämförde med kompisarna i stallet om det fått galoppera på sina lektioner än och man längtade och fantiserade om den dagen. 

Och så till slut kom ju dagen med stort D.
Vi skulle äntligen få galoppera.
Denna dag var ganska många ponnysar dåliga och av alla flickor i min grupp fick jag rida storhäst!
Och inte vilken häst som helst utan stallets största.

Butter hette han och han var lika snäll som han var stor.
Minns vilken skillnad det var att borsta och gör iordning honom.
Han var så mjuk och vänlig, inga sura öron eller några tänder man fick passa sig för.
Måste ha varit ett under att jag ens fick upp sadeln på hans rygg som kändes som om den var 7m upp i luften.

Känslan på Butters rygg var så härlig, så högt upp man satt och så stort han rörde sig.
En helt annan takt och känsla.
Så blev det dags för galoppen.
Vi fick alla ställa oss på led och en och en fick vi galoppera ett varv runt ridhuset tills vi nådde den sista hästen i ledets svans.
Jag hamnade ganska långt bak i kön.
Ponny efter ponny fick jag se slängtrava iväg med sina små ryttare.
Ponnyna var smarta och ingen var sugen på att galopperna med en ryttare som inte visste vad den höll på med.

Så blev det min tur.
Jag visste inte heller vad jag gjorde men Butter visste och när ridläraren smackade rullade han över i en stor, lugn och mjuk galopp.
Som en gunghäst.
Jag var såld!
Vilken känsla, än mer fantastisk än jag drömt om.
Varenda cell i min kropp sög åt sig av upplevelsen.
En ny dörr öppnade sig. 

Det var bara jag som fick galopp den ridlektionen, allt tack vare fina Butter.

Efter den dagen blev ridlektionera mätt i om och hur mycket vi fått galoppera.
En ridlektion utan galopp var en "dålig" ridlektion.
Ja för mig kunde de aldrig vara dåliga, men jag var besviken var gång vi inte fick galoppera.
Galopp blev som ett eget mål i sig, att bemästra denna gångart som väckte så mycket till liv i min kropp.
Känslan blev lite som en drog, man ville bara ha mer och mer.  

Idag skulle jag säga att jag inte skulle kunna leva utan galopp men jag behöver inte ha den varje ridpass.

Jag och Nokke hade ett band som jag aldrig kommer kunna förklara.
Han var en del av mig och jag en del av honom. Två pusselbitar ämnade att leva tillsammans.
Vi galopperade, vi galopperade som livet självt.
Aldrig mer kommer jag få uppleva en sådan galopp.
Vi smälte samman och galoppen blev en livsenergi som stormade fram genom landskapet.
Ofta släppte jag taget om tyglarna, sträckte mina armar rakt ut åt sidan medan fartvinden fick tårarna att kastas ut efter mina kinder.

Hans rytm finns än i min kropp och ibland i mina drömmar får jag uppleva den igen då vi åter galopperar tillsammans.

Idag har jag två fantastiska pojkar båda med lite lika galopper.
De har lätt för samling och anslag och skolgalopp.
De är kraftfulla och starka i sina kroppar.
De har lärt mig att galopp trots sin kraft handlar om avslappning.
Utan kroppslig och menatal avslappning når man inte galoppens fulla potential.
Det är så lätt att glömma och jag och Nokke gjorde samma resa, för jag minns honom bara som den individ han var under sina sista år i detta liv.

Utan avslappning kan man helt enkelt inte galoppera.
Man kan fly, men det är inte att galoppera.

Jag vet inte vad det är med galoppen som väcker något så starkt i oss människor.
Men jag vet att den där dagen i ridhuset på Butter så väcktes det till liv i mig och från den dagen då den dörren öppnades så kan jag aldrig stänga den igen.

Tack Butter för den upplevelsen.
Tack Nokke för de resor du tog med min själ på och än gör.
Tack Cappe och Prickig för allt ni lär mig dagligen.

Det är en ära att få bli buren i galopp av sin häst.
I galoppen kommer man i kontakt med saker långt in i sig själv, saker som ibland kan vara jobbiga att möta, konflikter kan uppstå med ens eget kontrollbehov, kanske därför så många har "problem" med just galoppen...

Nokke 25år, vår sista vår tillsammans <3

Bästa stunden på dagen

Jag är en morgonmänniska, älskar att kliva upp tidigt och få en massa gjort och sedan ha hela dagen kvar. 
Tomas är en kvällsmänniska, våra rytmer är egentligen inte alls lika.
Jag somnar i soffan på kvällen när vi ska se på film och jag får inte upp honom ur sängen på morgonen.
Det värsta är när vi försöker synca varandra och både kliver upp tidigt och sedan inte går och lägger oss på kvällen *skrattar* det blir rätt tokigt.
Jag som kräver minst 8h sömn.
Det har blivit rätt lite sömn på slutet.

Men just nu gör det inte så mycket, just nu älskar jag kvällarna.
Absolut bästa tiden på dagen.
När hästarna står i stallet och tuggar på sitt hö, ben är lindade och täcken på.
Korna har fått mat och har en nybäddad säng inför natten och maten till nästa morgon är förbered.
Då kan jag bara NJUTA!
Njuta av mina underbara hästar, ge och ta emot en massa kärlek och bara vara där i nuet med dem.
Finns inget härligare.

Eftersom gården ser ut som en skridskobana och man måste leda hästarna på sandade vägar så har Tomas fått hjälpa mig att ta in dem på kvällarna. På så vis behöver ingen bli ensam kvar i hagen när jag inte törs leda mer än en häst åt gången.

Att få dela denna stund i stallet tillsammans med Tomas gör det hela extra mysigt.
Tror pojkarna uppskattar detta lika mycket som oss för de låter höet vänta och istället så myser de med oss. 
Sa till Tomas för ett par dagar sedan att vi måste sova i stallet någon natt, tänk att somna till ljudet av tuggande och lugna andetag. 

Det blir ju inte så mycket ridning just nu eftersom världen är täckt med is och då är det skönt att kunna skämma bort dem med lite "bara vara" tid tillsammans.
Så kvällarna är helt klart bästa tiden på dygnet just nu. 

Förtroende

Mitt älskade hjärta!
Utan hans tillit hade vi aldrig klarat det här med ögat.
Veterinären berättade att det var vanligt vid sådana här allvarliga ögonskador att man ställde upp hästen på klinik och sydde fast en slag i ögat för att klara av att ge medicin så ofta, så länge.
Men Cappe, han kan jag ge medicin, lös i hagen utan grimma <3

Mina senaste veckor har handlat mycket om förtroende mellan mig och hästarna.
Det är som om jag ser mig själv med nya ögon nu och så fort jag började göra det så började hästarna förmedla en massa mer saker till mig.

Tänk så tålmodigt de väntar på oss att bli redo för att ta emot nya kunskaper.
Just att jag nu är mottaglig för detta tror jag är det som göra att jag får så mycket inom detta område till mig.
Sedan spelar nog även fokus en roll, vår superkraft som människa men även en av våra största svagheter.
Det man har fokus på det ser man och det uppfattar man, det är vad som kommer till än.
Tänk då vad som händer om du har fokus på dåliga saker.
Då går spiralen snabbt nedåt.
Jag känner min lyckligt lottad som har ett positivt sinne.
Ser så många av mina vänner kämpa med negativa tankemönster, önskar jag kunde hjälpa.

Men tillbaka till fokus.
Just nu tror jag att mitt fokus ligger på att bygga förtroende, det viktigaste i en relation.
Därför ser jag detta hela tiden runt omkring mig.
Jag ser människans vilja att lyckas som ett hinder för skapandet av förtroende.
Att vår egen agenda inte är den samma som hästens och ingen vilja från människans sida att mötas. 

Igår såg jag en människa med sin häst försöka gå in i ett ridhus.
Hästen visade tydligt en extrem klaustrofobi för den lilla dörröppningen.
Jag såg människan försöka locka hästen, dra hästen, skälla på hästen.
Inget funkade.
Människa efter människa gick förbi, ingen reagerade, det är vanligt med hästar som "krånglar" och "dummar" sig.

I mitt stilla sinne såg jag mänskligheten i sitt nötskal.
Här skulle det tränas i ridhuset, då kan man inte krångla i dörren.
Allt människan hade behövt göra var att vänta, men det fanns det inte tid till.
Men vad tar egentligen längst tid, på sikt?

Jag stod där och betraktade, att lägga sig i kan vara ack så känsligt.
Istället försökte jag förklara för den lilla flickan som stod bredvid mig och också väntade varför hästen reagerade som den gjorde.
Vad i hästen som utlöste detta.
Vi pratade om klaustrofobi, rovdjur och tillit.

Sedan såg hästen på mig.
Dess ögon bad om hjälp.
"Du som ser, verkligen ser, ser mig".
Då blev det lätt att sluta vara en människa under lagar av vad man bör och inte bör göra, då blev det lätt att agera så som man borde.
Försiktigt sa jag till människan "det går inte lättare om du öppnar den andra dörren också?"
Hon svarade med att det inte gick pga snön.
Jag tänkte att då är det väl bara att fixa det...

Jag går in i ridhuset tillsammans med den lilla flickan, mina ord har sått en tanke och strax där efter är båda dörrarna öppna och hästen inne i ridhuset.

Så enkelt.
Att ha gjort detta på en gång, att sett hästen och sagt "jag förstår att dörren känns liten, vänta ska vi se om jag kan göra den större så det känns bättre".
Om inte det gått att göra dörren större hade man som människa bara lugnt kunnat vänta tills hästen var redo, om den blev redo.
Om inte, ja då kan man rida någon annan stans den dagen, eller faktiskt inte rida alls.
Det är okej!
Det är inget misslyckande! 
Det är okej att det inte blir som man tänkt sig, det är okej att hästen idag valde något annat.
Ingen har förlorat något, det är inte en match eller ett krig ni utövar mot varandra.
Du och din häst spelar i samma lag och det är en fördel att ha med sig hela laget in på banan.
Försök att ta ditt fokus bort från misslyckanden och försök istället se hur du kan lyckas med att vinna hästens förtroende, det är den största segern. 
Oavsett hur omgivning runtomkring uppfattar det.

Ännu en helg

Jaha, då var det måndag igen då.
Hjälp vad veckorna går. 

Helgen har varit helt underbar.
Hade vänner hemma på middag på lördagen, så himla mysigt och trevligt och på söndag var jag och firade pappa på farsdag och fick jätte gott fika.

Igår kväll red dessutom Tomas på Prickig.
De var så himla duktiga.
Prickig var som vanligt ganska pigg så jag longerade honom 15min först så han fick pipa av sig lite.
Sedan red Husse 30min och jag gick bredvid.

De fick träna på att hitta kopplingen mellan deras nervsystem.
Jag stannar och startar Prickig med enbart tanke och energi när jag rider och nu fick Tomas träna på det samma.
Och jäklar vad duktiga de var!
Tog inte lång stund så hade de hittat lite kopplingar.
Verkligen jätte roligt att se. 

Efter att han ridit frågade jag om han tänkt något på det Ewa sa när vi var där uppe.
Han svarade att "nä det hade han inte gjort" men nu kom han ihåg att hon sagt att han skulle träna på att känna hästens steg.
Så det skulle han komma ihåg till nästa gång.
Gissa om jag kände mig stolt.
Sedan pratade vi lite om vikten av att ta ansvar och ha kontroll på sin kropp och att en riktigt skicklig ryttare kan förutse hästens nästa steg och hinna vara med i den rörelse som komma skall. 

Cappe har nu varit utan smärtstillande sedan i torsdags och det verkar gå jätte bra!
Fatta va underbart!
Tror han tycker att han är frisk nu, för varenda dag så fort det blivit mörkt ute tar han av sig sin flugluva.
Och jag förstår honom, han ser ju knappt något genom den.
Och Prickig hjälper glatt till *suck*

I söndags var ena luvan i två delar.
Tur min fina K kom till stallet och tog med den hem och lagade luvan åt oss!
Själv vet jag inte hur jag skulle ha hunnit med det men nu fick jag tillbaka den samma kväll hel och fin!
Ska försöka titta på någon lösning på travshopen, finns ju stänkskyddshuvor till travhästar som de ser bättre igenom.
Vill ju att han ska ha något form av skydd över ögat.

Annars känns han fin i ridningen, vi tar korta pass med lite mer trav nu.
Han känns ren men är fortfarande lite svullen i vä. kota bak på morgonen.
Veterinären trodde det var lugnt, så försöker ha lite is i magen en stund till.
Nokke var ju expert på att vricka sig och ibland tog det lång tid för honom att bli bra.

Så vi tränar på lite lugnt så länge.
Hade varit härligt med en lång uteritt i helgens fantastiska väder, men det tordes jag intebelasta honom med.
Även om Cappe tyckte att det kunde han visst de.

Att vandra tillsammans

Tillsammans
Snön avslöjar

Vad betyder det egentligen att vandra tillsammans?
Tror att det har olika betydelse för alla människor.
Men för mig betyder tillsammans att man gör något på lika villkor.

Ridning som handlar om att kontrollera och styra är inget för mig.
Kontroll och lydighet ger en falsk trygghet som jag tror många människor behöver för att dölja och hantera sin rädsla.
För visst kan det vara skrämmande att inte ha kontroll?
Och vad ska alla andra tycka? 

Jag vill ha en relation med min häst där han törs visa sina behov och berätta sina innersta hemligheter för mig.
Om jag skulle kontrollera allt i vår relation skulle detta inte ske och vid de tillfällen hästen skulle försöka framföra sina behov skulle jag se det som att den var dum, olydig, ovillig eller trög.
Jag skulle möta motstånd, där jag utan att reflektera på varför skulle driva igenom det jag ville.
Men hur kan man som människa anse att detta är rätt? 

Den ända gången jag går in och kontrollerar eller tar över är om det uppstår en situation farlig för någon av oss.
Här anser jag mig kunna analysera situationen "bättre". 

Igår var ett sådant tillfälle, men att detta inträffade överhuvudtaget var helt och hållet mitt fel.
Anser att det är mitt ansvar att inte möjliggöra för sådana situationer om jag kan, men igår brast jag på den punkten.

Jag tog in Cappe i stallet för att ge han medicin.
Han hade en av sina stressade dagar och jag lämnade honom därför i boxen med boxdörren öppen.
Då blir han lugnare, när han är stressad har han nämligen en extrem klaustrofobi och jag vet själv hur det känns...
Dock lämnade jag även stalldörren öppen...

Nu tar Cappe väldigt bra ansvar när jag lämnar hans boxdörr öppen.
Han går på sin höjd ut i stallgången ett varv.
Det är som en tyst överenskommelse, jag stänger inte in honom och han stannar kvar.

Han skötte sig även denna dag tills vi skulle gå ut till hagen igen.
Jag bad han komma ut på stallgången, kom på att jag glömt morot och lämnade honom halvvägs mot dörren för att gå in i duschspiltan och hämta en.

Då fick han plötsligt ett infall att det var något farligt ute och han rusar ut genom stalldörren.
Gården var helt nyplogad och snön hade blivit helt slät och därmed jätte hal.
Vägen från stallet sluttar svagt nedåt mot hagen.
Cappe har inga skor och därför inte heller några brodd.
Jag inser hur lätt det kommer vara för honom att gå omkull på vägen mot hagen.

Då tar jag till det som jag endast använder i "farliga" situationer och skriker argt "Öhhhhhhhhh!"
Cappe tvärnitar 5m utanför stalldörren, glider 2m och tittar sedan på mig.
Står som en staty och väntar på att jag ska hämta honom.
Han är spänd men han väntar och andas ut lite när jag kommer fram.
Jag berömmer honom och ger han en morot. 

Det gör ont i hela mig.
Att skrika på Cappe och ta till detta känns så hemskt.
Undra vad han har upplevt som gör att han reagerar så kraftigt på denna arga tillsägelse?
Men i situationen valde jag att offra en bit av vår relation för att han inte skulle göra sig illa.
Hade jag stängt stalldörren hade detta aldrig hänt, så mitt fel helt och hållet.

Men nu ett dygn senare har jag funderat vidare lite.
Cappe är en häst som inte bryr sig om vad människan säger om han själv inte vill det.
Ger jag hans grimskaft till någon annan så slutar det oftast med att han tar fart, sliter sig loss och sticker i full galopp.
Tänk så många gånger han slitit sig på ridskolan, bockat av barn och rymt ur hagen.

Jag vet också att hade någon annan skrikigt i denna situation så hade han inte lyssnat, inte stannat utan fortsatt i galopp.
Jag har aldrig varit hård mot honom så han kan omöjligt vara rädd för mig.
Kan det helt enkelt vara så att han respekterar mig och min åsikt, att han tycker att min åsikt är viktig precis som jag tycker att hans är?
Var det därför han stannade?
Han kanske har sett att mina förslag brukar vara bra för oss båda.

Detta har fått mig att börja omvärdera gårdagens handling och den situation som uppstod. 
Känner att jag behöver fundera mer på det här.
Känner att Cappe har ett så mycket större förtroende för mig än vad jag kanske törs tro.
Han visar det bara på ett helt annat sätt än Nokke och Prickig.
Han är en annan individ med en annan karraktär och distans.
Men alla tecken finns där, varför se jag dem så dåligt i stunden?

Han har ger mig fler och fler bevis.

Imorse fick jag en stor gnägg när jag kom in i stallet.
Han var väldigt tydlig med att visa att han nu var avslappnad och mysig.
Han buffade lite på mig och la huvudet på sned för att få en morot.
Han släpper saker fortare än mig, det måste jag komma ihåg.
Jag är helt övertygad om att han vet att jag handlar för hans bästa och då tar han inte illa upp.
"Släpp det där nu" är det som han säger "inget dåligt samvete för det som varit". 

Tack Cappe för att du lär mig så mycket om mig själv.

Att släppa presitgen

Cappe från vår första sommar ihop.
Jag kan se i hans blick att vårt förtroendekonto inte var så stort än.

Igår kväll när jag red fick jag en ny insikt om mig själv som tog mig ett steg till framåt på min resa.
Det är just dessa ögonblick när jag gör något som sedan ger mig en insikt som jag verkligen känner gör att jag kommer framåt i min relation med hästarna.

Jag red Cappe på gårdsplanen, det var kolsvart ute och det blåste rejält.
Upplever alltid att hästarna är lite extra spända när det blåser, antar att det är för att de hör ev. faror sämre.
Deras sinnen blir som rubbade av vinden som viner och de extra ljud den medför i omgivningen.

Husse har spänt upp ett plastband mellan två snöstolpar på gården så att grannen som skottar inte ska lägga snön på vår nysådda gräsmatta. Detta plastband sitter som en mycket praktisk vägg längs ena sidan på gårdsplanen där vi rider.
Perfekt som stöd när man vill rida en öppna t.ex.

Igår blåste det så kraftigt att vinden tog tag i bandet och tillsammans skapade de rejäla prasselljud.
Detta gjort Cappe spänd.
Att han dessutom nästan inte har någon syn på vänster öga gör honom extra uppmärksam och spänd redan som det är.

Jag har med åren lärt mig att behöver en häst stanna och titta, då får den stanna och titta.
Med Cappe är det extra viktigt, driver jag igenom det jag vill när han stannat, pga att han måste titta på något som gör honom spänd, är det som att tända på stubinen på en bomb.
Jag vet att inom en viss tid kommer den explodera.

Mitt unga jag var en tillräckligt skicklig ryttare för att kunna driva hästen förbi det farlig och sedan kontrollera en ev. reaktion.
Att få hästen att göra det man ville var viktigt, den skulle vara lydig.
Lydig gav också en falsk trygghet. 
Men idag anser jag inte detta vara rätt metod.
Vad vinner jag på det?
Vad vinner hästen på det?
Vad vinner vi tillsammans på en sådan handling?

Ja inte skapar det förtroende i alla fall...

Så igår efter jag ridit ca 30min tog vinden extra fart och både skogen och plastbandet gav ifrån sig kraftiga ljud.
Cappe stannade och lyssnade, hela hans kropp blev spänd som en fiolsträng.
Kunde verkligen känna hur jobbigt han tyckte det var och att hans begränsade syn i mörkret bidrog. 
Jag satt på hans rygg och väntade, många tankar for genom mitt huvud och plötsligt kom en tanke som inte bara var min egen.

Jag förstod helt plötsligt vad han behövde.
Jag hoppade av och ställde mig bredvid honom.
"Kom så går vi förbi plastbandet" sa jag "jag kan se åt dig på vänster sida".
Såg han slappna av lite grann.
Han visste att jag ville att vi skulle gå framåt, jag väntade tills han var redo.

Sedan gick vi förbi plastbandet tillsammans.
Han suckade, slickade sig om munnen och längde ut hela halsen i en vacker avslappnad båge.
Vi var nöjda.
Vi gick tillbaka till stallet och Cappe fick lite gott i krubban.



Jag kände mig så himla nöjd.
Vet inte om nöjd är rätt ord men det är det bästa jag kommer på just nu.  
Kanske även stolt skulle passa.
Jag lyssnade, kände efter och gjorde det vi behövde i stunden.
Det hade varit så enkelt att driva på och fortsätta rida.
Rida klart ridpasset i spänning.
Kontrollera hästen och få han att göra det jag önskar. 
Men vad ger det?
Det är inte så jag vill ha det, aldrig.

Jag jobbar hårt med att omprogrammera mig, få bort alla gamla reflexer.
Det är så enkelt då man möter ett motstånd att snabbt driva igenom det man vill, om än så lite. 
Men medvetenhet och att vara i nuet hjälper mig på vägen och igår tog vi ett steg till Cappe och jag.

På banan

Äntligen känns det som om jag är tillbaka på banan igen med hästarna.
Läget är mer stabilt med Cappe, fortfarande väldigt mycket mediciner, men det går sakta åt rätt håll och det är så himla skönt.
Så nu finns det energi över till att träna pojkarna ordentligt igen.

Cappe och jag tränar i skritt.
Han är inte helt hundra i sitt bakben än. Han är inte halt men det är fortfarande pytte lite svullet i kotan på morgonen, så vi tar det lugnt för att vara på den säkra sidan.
Så vi har skrittat ut en del och tränat lite samling på gårdsplan.
Och samlingen gör han med bravur!
Jäklar vad bra den börjar bli.
Lugn, kontrollerad och kraftfull.

Prickig har jag också ridit en del nu.
Mest på gårdsplan då han varit rätt pigg och då blir lite vild att rida ut på själv *fniss*
Han är riktigt fin och lyhörd, som en dröm.
Men tyvärr är gårdsplanen lite liten för honom.
ska vi trava såmåste han hålla en böjning i kroppen som blir för stor för hans utbildning och styrka.
Men nu har marken frusit och det har börjat komma en del snö, så förhoppningsvis kommer nya ridbanan snart bli ridbar.

Även om den inte är klar med markduk och stenmjöl än så är det en plan och jämn yta som bara den fryser blir fullt ridbar.
Ska dra upp lite belysning dit också bara underlaget blivit bra.

Annars renoverar vi på för fullt.
Vi är snart klara, så jäkla skönt.
Jag har redan börja planera nästa projekt och det är att måla inre hallen vit.
Den är så liten så det är ett ganska begränsat projekt och vi har ju färg hemma, så egentligen är det bara att köra igång.
Men jag har lovat mig själv att det andra ska bli helt klart först.

Sedan har jag även bestämt mig för att på sikt ta in två hyresgäster i stallet.
Har ingen brådska, det viktigaste är att hitta rätt personer och hästar.
Det är viktigt att vi har samma tänk vad gäller hästarnas välbefinnande och att man vill ha ordning och reda runt sig.
Men det skulle vara så sjukt roligt med lite folk att rida och träna med.
Hitta på roliga saker och umgås, eller bara att ha någon att prata med när man mockar.

Till sommaren när ridbanan är färdig tänkte jag anordna lite kurser hemma, kanske ett gemensamt tränings- och ridläger mm.
Att mötas, dela erfarenheter och träna tillsammans är både utvecklande och motivationsskapande.

Har många fler idéer men de är lite hemliga just nu...

A blonde moment

Haha, igår hade jag ett riktigt "blond moment".
I typ 4v har Cappe gått på smärtstillande och under hela denna tid har jag svurit över vilken karl som designat flaska och doseringspruta.
Skojade till och med med veterinären om at tde tusan måste vara gjorda i olika fabriker. 
Kruxet har varit att sprutan är grövre än flaskan och går således inte att stoppa ned för att dra upp medicinen.
Jag har fått hälla upp medicinen i korken och dra upp den därifrån.
Kladdigt och härligt. 

Igår när jag höll på att flytta om lite bland medicinerna hittade jag helt lpötsligt en liten plastplutt i kartongen för den smärtstillande medicinen.
En plastplutt att sätta i flaskans öppning för att enkelt kunna dra upp medicinen.

Haha!
"Blond moment"

Härlig kyla

Kylan kommer krypandes och vi har lite vitt på backen.
Det är rätt lustigt, det kommer pytte lite snö och vips så har jag julstämning.
Vintern är underbar fram tills jullovet är slut, sedan vill jag bara ha vår.
Men just nu njuter jag av att snön är på väg och att jag snart får julpynta hemmet. 
Tänkte verkligen gå loss i år och skapa en rejäl julstämning hemma.
Hoppas bara jag har orken och tiden till det bara.
Men har beställt två granriskransar av en vän som jag ska hänga på stalldörrarna.

Blev ingen ridning igår.
Var helt slut efter alla spänningar som släppt efter att veterinären varit här och sagt att Cappes öga såg riktigt fint ut.
Medicineringen fortsätter men det går åt rätt håll!
Så istället tog vi lite extra mys i stallet på kvällen istället men ikväll ska jag verkligen motionera båda pojkarna!
Cappe får dock ta det lugnt, han är fortfarande inte helt bra i sitt bakben efter att han vrickat det.
Men veterinären tyckte att det bara var att vila och gå i hagen och ge det tid.
Så det blir nog lite skritt för hand bara för att han ska få lite stimulans i sitt huvud.
Med Prickig blir det nog ett longeringspass.
Så får han pipa och springa av sig lite.
Men nu får han ju busa med Cappe igen så han är mycket lugnare.

I helgen ska jag försöka få lite gjort hemma och sedan försöka chilla lite.
Kimbra är en bra förebild, ska försöka ta det lika lugnt som henne.

Sköt om er!

Det ljusnar

Nu har det snart gått 6v sedan Cappe skadade sitt öga.
Vi har kämpat både han och jag, flera mediciner varannan timme i 6v tär på krafterna.
Men att hela tid se att det successivt blir bättre har gjort det lätt för oss att fortsätta.
Högen med veterinärräkningar är gigantisk, magmedicinen är dyr som tusan, men just nu spelar det ingen som helst roll.

Idag var veterinären ut igen och framställde mer serum.
När man droppar varannan timme räcker inte 10 provrör blod så länge *ler*
Hon tyckte att ögat såg fantastiskt fint ut!
Vilken glädje!!!
Jag har verkligen haft turen och fått hit världens bästa veterinär!
Så noga och omtänksam och sådan kärlek till djuren. <3
Kommer faktiskt sakna henne även om det är bra att inte måsta ha hit veterinären.

Såret har verkligen krympt.
Det äckligt blodfärgade i hornhinnan är borta.
Det har bildats blodkärl i hornhinnan som visar på att ögat börjat läka sig själv. 
Man kan se pupillen och han har varit utan smärtlindring i 2 dagar nu men kniper ändå inte med ögat.
Helt underbart!
Dock syns det att det fortfarande gör lite ont, så han kommer få smärtlindring några dagar till tillsammans med magmedicinen.

Det känns verkligen som den största klumpen i magen har släppt nu.
Visst det kan vända och bli sämre igen men just nu ser det ljust ut.
Han kommer med största sannolikhet ha kvar ett ganska stort ärr på hornhinnan, men bara det inte gör ont så kan vi leva med den synnedsättning det ger.

Cappe ska verkligen ha högsta betyg under dessa veckor.
Så snällt han har låtit mig droppa i ögat fast det gjort så ont och så snällt jag fått ge han medicin i munnen.
Inte en gång har han protesterat.
Jag vet att han förstår.
Han tar tacksamt emot hjälpen.

Jag är så himla lycklig över att ha honom i mitt liv!

Lyckade ridpass, finns det något annat?

Läste någonstans på nätet att folk störde sig på bloggare som bara skriver om sin bra ridpass.
Att dessa personer målade upp verkligheten som om det alltid gick galant att rida.
Men att de ljög och att alla hade dåliga ridpass.

Kände därför att jag var tvungen att skriva lite om detta.
Kan tänka mig att jag uppfattas som en person som bara skriver om de "bra" ridpassen, men sanningen är den att JAG HAR BARA BRA RIDPASS!
Varför?
För jag anpassar det vi gör efter dagens förutsättningar.

Jag är ALLTID nöjd och glad när jag sitter av mina hästar.
För jag vet att vi båda gjort vårt bästa utifrån det vi kunde just idag.
Att vara missnöjd och besviken, då tänker jag att jag haft fel förväntningar.
Det är min uppgift att se till att vi gör det vi kan för dagen och vara nöjd med det.
Vi är två som ska prestera tillsammans, det måst man ta hänsyn till.

Det var Nokke som lärde mig att alltid vara nöjd.
När jag satt av från hans rygg kände jag alltid "detta var det bästa ridpasset någonsin".
Under vårat sista år tillsammans förberedda han mig varje dag på att han snart skulle lämna mig.
Jag förstod det inte då men det blev så tydligt efteråt.
Varje gång jag satt av tänkte jag "om detta var vårt sitta ridpass ihop så gör det inget, för detta var magiskt".
Rätt sjukt att tänka så men det var han som satte de tankarna i mitt huvud.
Det var han som såg till att när dagen kom skulle jag vara redo och snabbt finna frid. 

När jag tänker tillbaka på det idag så får jag en tår i ögat, en tår av känslan över vilken fantastisk häst han var.
Vilka uppoffringar han gjorde helt osjälviskt för mig. 
Han var verkligen perfekt på precis alla plan.
När jag tittar på gamla bilder så ser jag honom med helt nya ögon.
Vackra, perfekta Nokke.
Han lärde mig att vara nöjd med det vi tillsammans kunde prestera, att vi inte skulle jämföra oss med någon annan.

För det tror jag är en stor anledning till att man känner sig besviken idag, att man ser på det man gjort utifrån hur andra skulle uppfatta det.
Men Nokke hjälpt mig att släppa det där och det kan jag säga att det var inte lätt för mig.
Jag, den duktiga flickan med höga betyg, som alltid presterade på topp och ansågs som duktig i allt jag gjorde, jag skulle nu bara lyssna till mig själv, till oss.
Han lärde mig att det ända som var viktigt var hur han och jag upplevde det vi gjorde tillsammans.
Det är nog en av de största gåvor jag har fått och det är vad jag önskar kunna dela med mig av till alla som vill.

Så idag när jag rider lämnar jag all prestation inne huset innan jag går ut till hästarna.
Visst ibland kanske en lite mängd lyckas smita med ut innan jag hunnit stänga dörren men det kan jag hantera.
Att blir frustrerad och missnöjd på sig själv eller att bli det på hästen spelar egentligen ingen roll, hästen kommer uppfatta det på samma sätt.
Och det kan aldrig medföra något positivt. 
Och av någon anledning drar negativ energi alltid åt sig mer negativ energi och så blir det en negativ spiral av det hela.

Tror vi måste vara bättre på att lära oss själva men även bemöta varandra i samhället utan prestationskrav.
Att kunna se allas olika styrkor och lyfta varandra istället för att stjälpa.
Du som person kommer aldrig må bättre för att någon annan misslyckas.
Du kommer bara finna sann lycka om du är sann mot dig själv.
För mig är hästarna vägen till denna lycka och att få bli buren av dem det finns det inget i världens som kan ersätta.

Så njut av er tid tillsammans med hästen.
Lämna prestige och krav där hän och va tillsammans i nuet.
Gör tillsammans utifrån era gemensamma förutsättningar i just detta nu!
Ni är perfekta precis som ni är <3

Första november

Idag är det första november och det är rätt kallt i luften.
Igår kopplade jag in Thermobarerna i hagarna och hängde upp hönät till lunch för första gången.
Men mina pelargoner i Sommarhuset, de verkar inte veta att det är november.
De blommar för fullt och mår så himla bra.
Jaja, de får stå där så länge de ser fina ut, sedan får de flytta ned i källaren.

I söndags var jag till mitt härliga gäng i Ånge.
En underbar dag med ett fantastiskt väder.
Margitas och Mats grusgång var lika välharvad som vanligt.
Det är min målbild, så vill jag också ha det en dag.
Vackert naturgrus på hela gårdsplanen, perfekt harvat i ränder.

Sedan kom en av tjejerna förbi med choklad och frukt till mig, vilket lyx!
Så där satt jag i en filt, fikade och njöt.
En perfekt söndag helt enkelt.

Lyckades även klämma i mig en hel påse av Annas bullar.
De är så sjukt goda att det inte går att sluta att äta av dem.

Medan jag var i Ånge så jobbade Tomas på hemma.
Nu har han hyllplan i sin walk-in-closet. Äntligen!
Blev så himla bra, jag är nästa lite avis. Det riktigt kliar i mina fingrar att få fylla dessa hyllor med kläder i prydliga högar. 

Tomas hann även fixa sista biten på gräsmattan, så nu är den helt klar!
Så många lastbilar fyllnadsmassor och matjord vi har kärrat och skottat i år.
Men nu har vi en plan, jämn och perfekt gräsmatta.
På bilden ovan kan man också se vilket stort område som vi har fixat där grillplatsen är.
Innan var det bara buskar, skräp och en gammal ladugrund där.
Nu har vi istället fått en utökad del tomt att använda.
Nu måste jag bara få fingrarna ur och köpa en ljusslinga dit.

På Cappe fronten är det mycket bättre.
Tänkte skriva en uppdatering imorgon, men det ser ljusare ut.
Denna vecka ska jag även sätta igång hästarna ordentligt. Har lite mer tid nu och en del av min oro har släppt vilket underlättar.
Ska bli helt underbart har längtat så himla mycket!
Ska även se till att boka in ett par telefonlektioner med Ewa.
Det ger bra motivation nu när det bara blir mörkare och mörkare ute.

Blött

Regnet vräker ned och har gjort så i ett par dagar nu.
Hästarna har därför tillfälligt fått flytta in i vinterhagen, hoppas att det inte är för gott detta år.
De skulle gärna vilja gå på betet lite till men just nu är det rätt halt där.

Fördelen med vinterhagen är dock att jag helt plötsligt sparar en massa tid varje gång jag ska ge Cappe medicin, nu är han ju precis utanför dörren.
Lite lyxigt.

Hästarna har även sovit inne att par nätter nu och gissar på att de inte kommer sova ute något mer i år.
Det är lite svårt när vi kommit till denna årstid och det börjar bli blött, det hinner liksom inte torka upp. 

Jag tycker Cappe verkar må lite bättre, men jag är försiktigt positiv.
Idag tyckte jag till och med att han verkade se lite med ögat.
Han reagerade när jag försiktigt förde handen mot ögat, något han inte gjort tidigare och han verkade kunna lokalisera min hand för att få sig en morot.

Men jag känner mig inte helt hundra, så lätt att inbilla sig eller övertolka.
Jag törs inte tro något förrän han är helt frisk. 

Prickig mitt lilla busfrö är så full i energi och hyss.
När jag släppte ut hästarna i vinterhagen igår gick Cappe och Maxine och åt hö medan Prickig galopperade runt och pep.
Haha, han är så söt när han blir överstimulerad.
När jag åkte till jobbet en timme senare sprang han fortfarande runt och pep.
Alltså han är outtröttlig.
Vad är det man säger, små barn roar sig rätt.
När jag tog in dem på kvällen var han riktigt trött och nöjd, äntligen hade han fått busa av sig lite. 

Nu hoppas jag att det har regnat klart och att hästarna kan få ett par veckor till på betet.
Tror även att det är bra för Cappes mage att äta lite hela tiden nu när han får smärtstillande.
Så håller tummarna för några vackra höstdagar till.