Förtroende

Mitt älskade hjärta!
Utan hans tillit hade vi aldrig klarat det här med ögat.
Veterinären berättade att det var vanligt vid sådana här allvarliga ögonskador att man ställde upp hästen på klinik och sydde fast en slag i ögat för att klara av att ge medicin så ofta, så länge.
Men Cappe, han kan jag ge medicin, lös i hagen utan grimma <3

Mina senaste veckor har handlat mycket om förtroende mellan mig och hästarna.
Det är som om jag ser mig själv med nya ögon nu och så fort jag började göra det så började hästarna förmedla en massa mer saker till mig.

Tänk så tålmodigt de väntar på oss att bli redo för att ta emot nya kunskaper.
Just att jag nu är mottaglig för detta tror jag är det som göra att jag får så mycket inom detta område till mig.
Sedan spelar nog även fokus en roll, vår superkraft som människa men även en av våra största svagheter.
Det man har fokus på det ser man och det uppfattar man, det är vad som kommer till än.
Tänk då vad som händer om du har fokus på dåliga saker.
Då går spiralen snabbt nedåt.
Jag känner min lyckligt lottad som har ett positivt sinne.
Ser så många av mina vänner kämpa med negativa tankemönster, önskar jag kunde hjälpa.

Men tillbaka till fokus.
Just nu tror jag att mitt fokus ligger på att bygga förtroende, det viktigaste i en relation.
Därför ser jag detta hela tiden runt omkring mig.
Jag ser människans vilja att lyckas som ett hinder för skapandet av förtroende.
Att vår egen agenda inte är den samma som hästens och ingen vilja från människans sida att mötas. 

Igår såg jag en människa med sin häst försöka gå in i ett ridhus.
Hästen visade tydligt en extrem klaustrofobi för den lilla dörröppningen.
Jag såg människan försöka locka hästen, dra hästen, skälla på hästen.
Inget funkade.
Människa efter människa gick förbi, ingen reagerade, det är vanligt med hästar som "krånglar" och "dummar" sig.

I mitt stilla sinne såg jag mänskligheten i sitt nötskal.
Här skulle det tränas i ridhuset, då kan man inte krångla i dörren.
Allt människan hade behövt göra var att vänta, men det fanns det inte tid till.
Men vad tar egentligen längst tid, på sikt?

Jag stod där och betraktade, att lägga sig i kan vara ack så känsligt.
Istället försökte jag förklara för den lilla flickan som stod bredvid mig och också väntade varför hästen reagerade som den gjorde.
Vad i hästen som utlöste detta.
Vi pratade om klaustrofobi, rovdjur och tillit.

Sedan såg hästen på mig.
Dess ögon bad om hjälp.
"Du som ser, verkligen ser, ser mig".
Då blev det lätt att sluta vara en människa under lagar av vad man bör och inte bör göra, då blev det lätt att agera så som man borde.
Försiktigt sa jag till människan "det går inte lättare om du öppnar den andra dörren också?"
Hon svarade med att det inte gick pga snön.
Jag tänkte att då är det väl bara att fixa det...

Jag går in i ridhuset tillsammans med den lilla flickan, mina ord har sått en tanke och strax där efter är båda dörrarna öppna och hästen inne i ridhuset.

Så enkelt.
Att ha gjort detta på en gång, att sett hästen och sagt "jag förstår att dörren känns liten, vänta ska vi se om jag kan göra den större så det känns bättre".
Om inte det gått att göra dörren större hade man som människa bara lugnt kunnat vänta tills hästen var redo, om den blev redo.
Om inte, ja då kan man rida någon annan stans den dagen, eller faktiskt inte rida alls.
Det är okej!
Det är inget misslyckande! 
Det är okej att det inte blir som man tänkt sig, det är okej att hästen idag valde något annat.
Ingen har förlorat något, det är inte en match eller ett krig ni utövar mot varandra.
Du och din häst spelar i samma lag och det är en fördel att ha med sig hela laget in på banan.
Försök att ta ditt fokus bort från misslyckanden och försök istället se hur du kan lyckas med att vinna hästens förtroende, det är den största segern. 
Oavsett hur omgivning runtomkring uppfattar det.