Minnenas allé - Galopp

Här om dagen slogs jag av en tanke, jag ska börja ha återkommande inlägg här på bloggen om händelser i mitt liv som har påverkat mig på något sätt.
Det kan både vara bra och dåliga saker, stort och smått.
Vet inte vad som kommer komma upp men vet att det jag delar med mig av kommer vara sådant som på något sätt format mig till den jag är idag.

För så är det, den resa vi gjort gör oss till den vi är nu.
Inläggen kommer alla få rubriken "Minnenas allé".

Först ut bland dessa minnen är ett inlägg som handla om galopp och nämligen första gången jag galopperade.

Jag började rida på ridskola ganska sent, var 11 år och de flesta jag kände hade börjat rida redan när de var 6 eller 7.
Men eftersom min storasyster skadat sig 2ggr under den tiden hon red så var nog mina föräldrar lite återhållsamma med att låta mig börja rida.
Och jag var inte ett barn som tjatade...

Men i vilket fall, det går inte att stoppa ödet och tillslut så gick jag där på ridskolan och red en dag i veckan.
Den bästa dagen, lördagar, som jag längtade.
Pappa körde mig till stallet, i bilen var det "Ring så spelar vi" på radion och jag var så lycklig och pirrig där i baksätet.
Drömde ibland mardrömmar om att vi missade ridlektionen, det säger rätt mycket om hur viktiga de var för mig.

Efter man ridit ett tag började drömmen komma, drömmen om att få galoppera.
Man jämförde med kompisarna i stallet om det fått galoppera på sina lektioner än och man längtade och fantiserade om den dagen. 

Och så till slut kom ju dagen med stort D.
Vi skulle äntligen få galoppera.
Denna dag var ganska många ponnysar dåliga och av alla flickor i min grupp fick jag rida storhäst!
Och inte vilken häst som helst utan stallets största.

Butter hette han och han var lika snäll som han var stor.
Minns vilken skillnad det var att borsta och gör iordning honom.
Han var så mjuk och vänlig, inga sura öron eller några tänder man fick passa sig för.
Måste ha varit ett under att jag ens fick upp sadeln på hans rygg som kändes som om den var 7m upp i luften.

Känslan på Butters rygg var så härlig, så högt upp man satt och så stort han rörde sig.
En helt annan takt och känsla.
Så blev det dags för galoppen.
Vi fick alla ställa oss på led och en och en fick vi galoppera ett varv runt ridhuset tills vi nådde den sista hästen i ledets svans.
Jag hamnade ganska långt bak i kön.
Ponny efter ponny fick jag se slängtrava iväg med sina små ryttare.
Ponnyna var smarta och ingen var sugen på att galopperna med en ryttare som inte visste vad den höll på med.

Så blev det min tur.
Jag visste inte heller vad jag gjorde men Butter visste och när ridläraren smackade rullade han över i en stor, lugn och mjuk galopp.
Som en gunghäst.
Jag var såld!
Vilken känsla, än mer fantastisk än jag drömt om.
Varenda cell i min kropp sög åt sig av upplevelsen.
En ny dörr öppnade sig. 

Det var bara jag som fick galopp den ridlektionen, allt tack vare fina Butter.

Efter den dagen blev ridlektionera mätt i om och hur mycket vi fått galoppera.
En ridlektion utan galopp var en "dålig" ridlektion.
Ja för mig kunde de aldrig vara dåliga, men jag var besviken var gång vi inte fick galoppera.
Galopp blev som ett eget mål i sig, att bemästra denna gångart som väckte så mycket till liv i min kropp.
Känslan blev lite som en drog, man ville bara ha mer och mer.  

Idag skulle jag säga att jag inte skulle kunna leva utan galopp men jag behöver inte ha den varje ridpass.

Jag och Nokke hade ett band som jag aldrig kommer kunna förklara.
Han var en del av mig och jag en del av honom. Två pusselbitar ämnade att leva tillsammans.
Vi galopperade, vi galopperade som livet självt.
Aldrig mer kommer jag få uppleva en sådan galopp.
Vi smälte samman och galoppen blev en livsenergi som stormade fram genom landskapet.
Ofta släppte jag taget om tyglarna, sträckte mina armar rakt ut åt sidan medan fartvinden fick tårarna att kastas ut efter mina kinder.

Hans rytm finns än i min kropp och ibland i mina drömmar får jag uppleva den igen då vi åter galopperar tillsammans.

Idag har jag två fantastiska pojkar båda med lite lika galopper.
De har lätt för samling och anslag och skolgalopp.
De är kraftfulla och starka i sina kroppar.
De har lärt mig att galopp trots sin kraft handlar om avslappning.
Utan kroppslig och menatal avslappning når man inte galoppens fulla potential.
Det är så lätt att glömma och jag och Nokke gjorde samma resa, för jag minns honom bara som den individ han var under sina sista år i detta liv.

Utan avslappning kan man helt enkelt inte galoppera.
Man kan fly, men det är inte att galoppera.

Jag vet inte vad det är med galoppen som väcker något så starkt i oss människor.
Men jag vet att den där dagen i ridhuset på Butter så väcktes det till liv i mig och från den dagen då den dörren öppnades så kan jag aldrig stänga den igen.

Tack Butter för den upplevelsen.
Tack Nokke för de resor du tog med min själ på och än gör.
Tack Cappe och Prickig för allt ni lär mig dagligen.

Det är en ära att få bli buren i galopp av sin häst.
I galoppen kommer man i kontakt med saker långt in i sig själv, saker som ibland kan vara jobbiga att möta, konflikter kan uppstå med ens eget kontrollbehov, kanske därför så många har "problem" med just galoppen...

Nokke 25år, vår sista vår tillsammans <3