Tror det ligger lite i människans natur att oroa sig.
Oro är på sätt och vis en förberedelse för vad som ev. komma skall.
Ett primitivt sätt att uppfatta en ev. fara och kunna agera i tid.
Vissa människor oroar sig mer än andra, men alla har nog någon gång upplevt oro.
Jag är en person som sällan oroar mig.
Jag har tänkt ut de flesta scenarion i förväg och känner mig ofta förberedd.
Dessutom är jag en ganska lugn och trygg person, är inte speciellt rädd för vad andra tycker om det jag gör och ser på saker med positiva ögon.
Men något som gör mig otroligt orolig är när mina djur mår dåligt på något sätt.
Detta berör det innersta i mig och oron blir snabbt väldigt stor.
Tror att oron blir i proportion med ett ev. värsta tänkbara scenario (döden) och vad det skulle medföra.
Att oroa sig är på ett sätt bra eftersom det är en förberedelse, man är beredd på vad som skulle kunna hända, men det tar också otroligt mycket energi.
Och nu är min energi snart slut.
Och när energin börjar tryta är det lätt att även de minsta grejer skapar oro.
Det började som ni vet med att Cappe gjorde illa sitt öga den 28:e sept.
Han får fortfarande medicin (mest i förebyggande syfte under sista läkningen) så nu är vi uppe i 12 veckor av medicinerade.
Sedan vrickade han sitt bakben i mitten på oktober, det är fortfarande inte riktigt bra men vi har börjat skritta igång och igår *peppar peppar* kändes han precis som vanligt!
Sedan kom isen.
I snart 3 veckor har hästarna haft sina boots i hagen, början till skav är därmed ett faktum.
Dock håller vi det i schack med ullstrumpor, gaiters och Alsolsprit.
Nu går de i en av de små beteshagarna, där är det inte halt. Gärs och snö med hård skare.
Men nu är jag så uppe i varv att jag inte törs ta av dem bootsen och sedan åka till jobbet, för tänk om...
Men imorgon börjar julledigheten och då får jag både andas och vila ut.
Min oro känns lättare nu.
Se bara som imorse när vi ledde ut hästarna till hagen jag och Husse.
På väg ut genom dörren tjuvnyper Cappe mig i jackärmen.
Haha, he´s back!
Tomas såg det redan igår när Cappe hade en egen åsikt om hur det var med att sätta om bootsen som hamnat snett.
Märkligt det där.
Många tror att en lugn häst är lydig och uppfostrad när den kanske egentligen är ledsen, deprimerad eller mår dåligt.
Cappe är så tydlig med det, när han mår dåligt då är han lite för "snäll".
Annars håller han mitt nervsystem aktivt och i nuet.
Och då blir det ju så att när han inte är som vanligt så oroar man sig för vad som skulle kunna vara fel.
Denna gång har jag ju vetat.
Något som hjälper min oro är att finna svar.
Även om ett svar skulle kunna innebära ett jobbigt besked.
Därför tog jag ut Gunnar att kolla Cappes ben med ultraljud även om Distriktarna sa att det inte var någon fara.
Jag var fortsatt orolig och behövde veta, så skönt nu när Gunnar kunnat koll.
Det var även därför jag la 3000kr på nya boots förra helgen, för att se till så att det inte blev mer skavsår på pojkarna.
Det bästa sättet att mota oron är att göra det man kan.
Att man inte har några "jag borde nog" tankar i huvudet.
Då är det bara "om" tankarna som finns kvar och de kan jag inte påverka, bara underlätta.
Och att veta att man gjort och gör allt man kan är den bästa medicinen mot oro.
Nu önskar jag mig en lugn jul med snö och lyckliga hästar.
Jag är ledig i lite mer än två veckor och det ska bli så himla skönt.
Kommer bli en del sovmorgnar men även sena kvällar med filmmys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar