 |
| Tillsammans Snön avslöjar |
Tror att det har olika betydelse för alla människor.
Men för mig betyder tillsammans att man gör något på lika villkor.
Ridning som handlar om att kontrollera och styra är inget för mig.
Kontroll och lydighet ger en falsk trygghet som jag tror många människor behöver för att dölja och hantera sin rädsla.
För visst kan det vara skrämmande att inte ha kontroll?
Och vad ska alla andra tycka?
Jag vill ha en relation med min häst där han törs visa sina behov och berätta sina innersta hemligheter för mig.
Om jag skulle kontrollera allt i vår relation skulle detta inte ske och vid de tillfällen hästen skulle försöka framföra sina behov skulle jag se det som att den var dum, olydig, ovillig eller trög.
Jag skulle möta motstånd, där jag utan att reflektera på varför skulle driva igenom det jag ville.
Men hur kan man som människa anse att detta är rätt?
Den ända gången jag går in och kontrollerar eller tar över är om det uppstår en situation farlig för någon av oss.
Här anser jag mig kunna analysera situationen "bättre".
Igår var ett sådant tillfälle, men att detta inträffade överhuvudtaget var helt och hållet mitt fel.
Anser att det är mitt ansvar att inte möjliggöra för sådana situationer om jag kan, men igår brast jag på den punkten.
Jag tog in Cappe i stallet för att ge han medicin.
Han hade en av sina stressade dagar och jag lämnade honom därför i boxen med boxdörren öppen.
Då blir han lugnare, när han är stressad har han nämligen en extrem klaustrofobi och jag vet själv hur det känns...
Dock lämnade jag även stalldörren öppen...
Nu tar Cappe väldigt bra ansvar när jag lämnar hans boxdörr öppen.
Han går på sin höjd ut i stallgången ett varv.
Det är som en tyst överenskommelse, jag stänger inte in honom och han stannar kvar.
Han skötte sig även denna dag tills vi skulle gå ut till hagen igen.
Jag bad han komma ut på stallgången, kom på att jag glömt morot och lämnade honom halvvägs mot dörren för att gå in i duschspiltan och hämta en.
Då fick han plötsligt ett infall att det var något farligt ute och han rusar ut genom stalldörren.
Gården var helt nyplogad och snön hade blivit helt slät och därmed jätte hal.
Vägen från stallet sluttar svagt nedåt mot hagen.
Cappe har inga skor och därför inte heller några brodd.
Jag inser hur lätt det kommer vara för honom att gå omkull på vägen mot hagen.
Då tar jag till det som jag endast använder i "farliga" situationer och skriker argt "Öhhhhhhhhh!"
Cappe tvärnitar 5m utanför stalldörren, glider 2m och tittar sedan på mig.
Står som en staty och väntar på att jag ska hämta honom.
Han är spänd men han väntar och andas ut lite när jag kommer fram.
Jag berömmer honom och ger han en morot.
Det gör ont i hela mig.
Att skrika på Cappe och ta till detta känns så hemskt.
Undra vad han har upplevt som gör att han reagerar så kraftigt på denna arga tillsägelse?
Men i situationen valde jag att offra en bit av vår relation för att han inte skulle göra sig illa.
Hade jag stängt stalldörren hade detta aldrig hänt, så mitt fel helt och hållet.
Men nu ett dygn senare har jag funderat vidare lite.
Cappe är en häst som inte bryr sig om vad människan säger om han själv inte vill det.
Ger jag hans grimskaft till någon annan så slutar det oftast med att han tar fart, sliter sig loss och sticker i full galopp.
Tänk så många gånger han slitit sig på ridskolan, bockat av barn och rymt ur hagen.
Jag vet också att hade någon annan skrikigt i denna situation så hade han inte lyssnat, inte stannat utan fortsatt i galopp.
Jag har aldrig varit hård mot honom så han kan omöjligt vara rädd för mig.
Kan det helt enkelt vara så att han respekterar mig och min åsikt, att han tycker att min åsikt är viktig precis som jag tycker att hans är?
Var det därför han stannade?
Han kanske har sett att mina förslag brukar vara bra för oss båda.
Detta har fått mig att börja omvärdera gårdagens handling och den situation som uppstod.
Känner att jag behöver fundera mer på det här.
Känner att Cappe har ett så mycket större förtroende för mig än vad jag kanske törs tro.
Han visar det bara på ett helt annat sätt än Nokke och Prickig.
Han är en annan individ med en annan karraktär och distans.
Men alla tecken finns där, varför se jag dem så dåligt i stunden?
Han har ger mig fler och fler bevis.
Imorse fick jag en stor gnägg när jag kom in i stallet.
Han var väldigt tydlig med att visa att han nu var avslappnad och mysig.
Han buffade lite på mig och la huvudet på sned för att få en morot.
Han släpper saker fortare än mig, det måste jag komma ihåg.
Jag är helt övertygad om att han vet att jag handlar för hans bästa och då tar han inte illa upp.
"Släpp det där nu" är det som han säger "inget dåligt samvete för det som varit".
Tack Cappe för att du lär mig så mycket om mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar