Att släppa presitgen

Cappe från vår första sommar ihop.
Jag kan se i hans blick att vårt förtroendekonto inte var så stort än.

Igår kväll när jag red fick jag en ny insikt om mig själv som tog mig ett steg till framåt på min resa.
Det är just dessa ögonblick när jag gör något som sedan ger mig en insikt som jag verkligen känner gör att jag kommer framåt i min relation med hästarna.

Jag red Cappe på gårdsplanen, det var kolsvart ute och det blåste rejält.
Upplever alltid att hästarna är lite extra spända när det blåser, antar att det är för att de hör ev. faror sämre.
Deras sinnen blir som rubbade av vinden som viner och de extra ljud den medför i omgivningen.

Husse har spänt upp ett plastband mellan två snöstolpar på gården så att grannen som skottar inte ska lägga snön på vår nysådda gräsmatta. Detta plastband sitter som en mycket praktisk vägg längs ena sidan på gårdsplanen där vi rider.
Perfekt som stöd när man vill rida en öppna t.ex.

Igår blåste det så kraftigt att vinden tog tag i bandet och tillsammans skapade de rejäla prasselljud.
Detta gjort Cappe spänd.
Att han dessutom nästan inte har någon syn på vänster öga gör honom extra uppmärksam och spänd redan som det är.

Jag har med åren lärt mig att behöver en häst stanna och titta, då får den stanna och titta.
Med Cappe är det extra viktigt, driver jag igenom det jag vill när han stannat, pga att han måste titta på något som gör honom spänd, är det som att tända på stubinen på en bomb.
Jag vet att inom en viss tid kommer den explodera.

Mitt unga jag var en tillräckligt skicklig ryttare för att kunna driva hästen förbi det farlig och sedan kontrollera en ev. reaktion.
Att få hästen att göra det man ville var viktigt, den skulle vara lydig.
Lydig gav också en falsk trygghet. 
Men idag anser jag inte detta vara rätt metod.
Vad vinner jag på det?
Vad vinner hästen på det?
Vad vinner vi tillsammans på en sådan handling?

Ja inte skapar det förtroende i alla fall...

Så igår efter jag ridit ca 30min tog vinden extra fart och både skogen och plastbandet gav ifrån sig kraftiga ljud.
Cappe stannade och lyssnade, hela hans kropp blev spänd som en fiolsträng.
Kunde verkligen känna hur jobbigt han tyckte det var och att hans begränsade syn i mörkret bidrog. 
Jag satt på hans rygg och väntade, många tankar for genom mitt huvud och plötsligt kom en tanke som inte bara var min egen.

Jag förstod helt plötsligt vad han behövde.
Jag hoppade av och ställde mig bredvid honom.
"Kom så går vi förbi plastbandet" sa jag "jag kan se åt dig på vänster sida".
Såg han slappna av lite grann.
Han visste att jag ville att vi skulle gå framåt, jag väntade tills han var redo.

Sedan gick vi förbi plastbandet tillsammans.
Han suckade, slickade sig om munnen och längde ut hela halsen i en vacker avslappnad båge.
Vi var nöjda.
Vi gick tillbaka till stallet och Cappe fick lite gott i krubban.



Jag kände mig så himla nöjd.
Vet inte om nöjd är rätt ord men det är det bästa jag kommer på just nu.  
Kanske även stolt skulle passa.
Jag lyssnade, kände efter och gjorde det vi behövde i stunden.
Det hade varit så enkelt att driva på och fortsätta rida.
Rida klart ridpasset i spänning.
Kontrollera hästen och få han att göra det jag önskar. 
Men vad ger det?
Det är inte så jag vill ha det, aldrig.

Jag jobbar hårt med att omprogrammera mig, få bort alla gamla reflexer.
Det är så enkelt då man möter ett motstånd att snabbt driva igenom det man vill, om än så lite. 
Men medvetenhet och att vara i nuet hjälper mig på vägen och igår tog vi ett steg till Cappe och jag.