Läste någonstans på nätet att folk störde sig på bloggare som bara skriver om sin bra ridpass.
Att dessa personer målade upp verkligheten som om det alltid gick galant att rida.
Men att de ljög och att alla hade dåliga ridpass.
Kände därför att jag var tvungen att skriva lite om detta.
Kan tänka mig att jag uppfattas som en person som bara skriver om de "bra" ridpassen, men sanningen är den att JAG HAR BARA BRA RIDPASS!
Varför?
För jag anpassar det vi gör efter dagens förutsättningar.
Jag är ALLTID nöjd och glad när jag sitter av mina hästar.
För jag vet att vi båda gjort vårt bästa utifrån det vi kunde just idag.
Att vara missnöjd och besviken, då tänker jag att jag haft fel förväntningar.
Det är min uppgift att se till att vi gör det vi kan för dagen och vara nöjd med det.
Vi är två som ska prestera tillsammans, det måst man ta hänsyn till.
Det var Nokke som lärde mig att alltid vara nöjd.
När jag satt av från hans rygg kände jag alltid "detta var det bästa ridpasset någonsin".
Under vårat sista år tillsammans förberedda han mig varje dag på att han snart skulle lämna mig.
Jag förstod det inte då men det blev så tydligt efteråt.
Varje gång jag satt av tänkte jag "om detta var vårt sitta ridpass ihop så gör det inget, för detta var magiskt".
Rätt sjukt att tänka så men det var han som satte de tankarna i mitt huvud.
Det var han som såg till att när dagen kom skulle jag vara redo och snabbt finna frid.
När jag tänker tillbaka på det idag så får jag en tår i ögat, en tår av känslan över vilken fantastisk häst han var.
Vilka uppoffringar han gjorde helt osjälviskt för mig.
Han var verkligen perfekt på precis alla plan.
När jag tittar på gamla bilder så ser jag honom med helt nya ögon.
Vackra, perfekta Nokke.
Han lärde mig att vara nöjd med det vi tillsammans kunde prestera, att vi inte skulle jämföra oss med någon annan.
För det tror jag är en stor anledning till att man känner sig besviken idag, att man ser på det man gjort utifrån hur andra skulle uppfatta det.
Men Nokke hjälpt mig att släppa det där och det kan jag säga att det var inte lätt för mig.
Jag, den duktiga flickan med höga betyg, som alltid presterade på topp och ansågs som duktig i allt jag gjorde, jag skulle nu bara lyssna till mig själv, till oss.
Han lärde mig att det ända som var viktigt var hur han och jag upplevde det vi gjorde tillsammans.
Det är nog en av de största gåvor jag har fått och det är vad jag önskar kunna dela med mig av till alla som vill.
Så idag när jag rider lämnar jag all prestation inne huset innan jag går ut till hästarna.
Visst ibland kanske en lite mängd lyckas smita med ut innan jag hunnit stänga dörren men det kan jag hantera.
Att blir frustrerad och missnöjd på sig själv eller att bli det på hästen spelar egentligen ingen roll, hästen kommer uppfatta det på samma sätt.
Och det kan aldrig medföra något positivt.
Och av någon anledning drar negativ energi alltid åt sig mer negativ energi och så blir det en negativ spiral av det hela.
Tror vi måste vara bättre på att lära oss själva men även bemöta varandra i samhället utan prestationskrav.
Att kunna se allas olika styrkor och lyfta varandra istället för att stjälpa.
Du som person kommer aldrig må bättre för att någon annan misslyckas.
Du kommer bara finna sann lycka om du är sann mot dig själv.
För mig är hästarna vägen till denna lycka och att få bli buren av dem det finns det inget i världens som kan ersätta.
Så njut av er tid tillsammans med hästen.
Lämna prestige och krav där hän och va tillsammans i nuet.
Gör tillsammans utifrån era gemensamma förutsättningar i just detta nu!
Ni är perfekta precis som ni är <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar