 |
| Portarna på sommarhuset är vackra i väntan på julen och snön |
Så pass mycket att jag inte ens hunnit skriva om allt och vissa saker kan jag inte skriva om för de är hemliga *ler stort*
Igår fick jag äntligen sitta på Cappes rygg igen.
I fullmånens sken skrittade vi ut 30min efter byvägen.
Så underbart!
Tog några korta travsträckor men han var lite ojämn.
Det är ju inte så konstigt för gallan stramar ju en del och han behöver börja gå nu för att bli mjuk igen.
Sedan har ju mjukdelar vuxit samman med senan och det gör den lite mindre flexibel.
Men efter att skritten kommit igång och blivit stor blev också traven nästan helt ren.
Tror vi njöt lika mycket båda två av skritturen.
Och ändå fast vi bara var ute 30min hann han lära mig något.
Kvällens lektion handlade om hur man håller tydlighet i följsamhet.
Det är rätt halt efter vägen och vi försökte undvika hjulspåren efter bilarna.
Som alltid när jag bestämmer en väg gör Cappe allt för att gör precis tvärtom.
Satt där på hans rygg och fick parera mellan hjulspåren då Cappe gick än till det ena, jag korrigerade och sedan gick han än till det andra.
På detta sätt vinglade vi fram över vägen.
Tänkte "det är lustigt det här. Nokke gjorde precis likadant".
Haha, då slog det mig.
Det var inte Cappe som gjorde likadant som Nokke, det var ju jag!
Att mina hästar vinglar än hit, än dit är motreaktioner på det jag gör.
Men vad gör jag?
När jag INTE fokuserar på att rida på ett visst förutbestämt spår går ju mina hästar rakt.
Med ens blev allt så sjukt klart.
Hela jag satt helt oföljsam och försökte både kroppsligt och mentalt tvinga Cappe att gå på ett visst spår.
Jag hade en menatl hårdhet och jag försökte ta kontrollen över hans kropp.
Något jag annars aldrig gör.
Klart han försökte visa att han ville komma bort från detta "obehag".
Jag bytte approach, släppte den mentala hårdheten och blev följsam i min kropp.
Visade en tydlig mental bild av vad jag ville och varför, litade på Cappe och lät min kropp bli följsam.
Nu var det ju inte så att jag gjorde något stort innan men hästarna känner minsta lilla.
Den lilla mentala förändringen hos mig och den lilla anspänningen i min kropp orsakade denna motreaktion.
Hade någon stått och tittat på från backen så hade de nog inte sett någon skillnad förutom att vi helt plötsligt kunde gå rakt.
Tänk att något som jag upplevt så ofta var så lätt att ändra på.
Finns det någon bättre lärare än hästen?
Inga invanda mönster som man behöver träna bort där inte, utan jag ändrar mig och vips så gör hästen det samma.
Den som behöver träna, det är jag.
Vad skulle jag vara utan dessa fantastiska varelser?
Nu längtar hela mitt väsen efter att få ta en härlig skrittur i månskenet igen!
Tack älskade Cappe!
 |
| Lilla Gullefjun |
Han har under de senaste veckorna fått heta "Vilde Bill".
Han har varit en brötig tonåring med tokiga idéer och mycket energi.
Han har pipit, hoppat, buffat och försökt vara tuff.
Jag har mest skrattat åt honom.
Han har inte velat mysa så mycket utan mer bara lattja.
Men nu har detta passerat och han har blivit lite mer vuxen.
Att försöka vara tuff är inget för Prickig, han är ju en mysboll ända in i själen.
Så nu har han så mycket pussar att ta igen, så han har fått namnen "Gullefjun".
Det riktigt lyser mys om honom.
Haha, den lilla knashästen älskar verkligen sitt nya smeknamn.
Vi har jobbat rätt mycket från marken på slutet.
Har varit för halt för att rida på en häst som inte är ridhäst än (alltså att han inte riktigt vet hur han ska göra med sin kropp med mig på ryggen).
Hans balans är typ 1000 gånger bättre än första gången jag satt på honom, men en ridhäst det blir man inte över en natt.
Det är en lång resa där man ska förstå sin roll i sammanhanget, bygga rätt muskler och kunna ta eget ansvar och förstå syftet med det man gör.
Prickig är på god väg.
Han har det fysiska förutsättningarna för att bli en bra ridhäst och han växer hela tiden mentalt.
Men vi skyndar långsam.
Den vägen som kan verka långsamast brukr visas sig vara den kortaste innan det är slut.
För det finns inga genvägar, bara senvägar.
Det är så fantastiskt att ha en så ung häst, det lär mig så mycket om hästen som häst.
Och jag har alla möjligheter att låta han vara häst, en häst som inte är programmerad.
Behålla hans nyfikenhet, samarbetsglädje och vilja att vara med.
Det är det svåraste jag gjort men också det enklaste...
Det svåra handlar nog om att inte vilja göra fel och tänka för mycket, det enkla är att bara följa känslan och du får 100% ärligt svar tillbaka.
Och jag vet att känslan är min bästa egenskap och kompis.
Den sviker mig aldrig, den finns alltid där och jag vet att jag kan lite på den till 100%.
Så dagens uppmaning blir: Våga lita på din känsla, för ingen känner dig så bra som den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar