Att ta sig tid att lyssna

Idag tog jag och Cappe en härlig skrittur upp på berget.
Skönt för honom att ta det lite lugn efter 3 dagars hård träning.
Solen sken och det blåste svalt och skönt.

När vi kom tillbaka gick vi in i stallet för att fixa hovar och äta lite mat.
Cappe var så lugn och harmonisk och efter att han hade ätit kunde vi bara stå i boxen och mysa riktigt länge.

Cappe som inte alltid gillar så mycket närhet la sin ganasch mot min kind och vi bara stod där och andades tillsammans.
Jag lät min han vidröra hans nacke, panna och kind.
Kände en varm, lugn och avslappnad känsla.
Lät handen fortsätta ned för hans nosrygg.
När vi kom till den knöl han har där kände jag att han bad mig stanna.
Jag lät handen stanna över knölen på nosryggen, något som jag alltid sett som en dela av hans anatomi.

När jag stod där med handen över knölen och blundade fick jag plötsligt en bild i huvudet av en på tok för hårt spänd nosgrimma.
Så där hårt spänd att allt runt om kring korvar sig, så hårt att jag nog inte skulle kunna orka dra så hårt av egen kraft.

Samtidigt som denna bild kom upp i mitt inre andades Cappe in kraftigt, precis som hästar gör när de känner smärta.
Sedan försvann bilden och energin under min hand blev lugn.
Jag visste att vi hade lyckats ta oss igenom ännu en sak från det förflutna.

Jag tackade Cappe för att han gett mig detta förtroende och velat dela denna upplevelse med mig.
Vilken ära.
Tänk att jag sett denna knöl varje dag i 4år och först idag förstod jag hur den uppkommit.

Men jag kan inte tycka synd om Cappe för det som varit, det ger inte någon av oss något.
Han delade ett minna med mig, jag kan nu förstå honom än lite bättre och nu går vi vidare och lämnar detta bakom oss.

Jag har aldrig haft en nosgrimma på Cappe och kommer aldrig ha.
Men med tanke på vargtanden, hans reflexer att gapa, så fick jag ännu en pusselbit i Cappes historia.
Ryser åt tanken på smärtan han måste ha upplevt.
Det blir ännu lite enklare att förstå honom nu när jag vet lite till.

Min fina enhörning!