torsdag 9 juni 2016

Det man inte kan förklara

Älvorna dansar på Nordansjösjön, denna magiska plats, mitt paradis
I måndags hände en sak som kommer bli svår att förklara men som är en viktig pusselbit på min och Cappes resa.

Vi har de sista ridpassen provat att rida på pelham. 
Ett bett som är godkänt att rida WE (working equitation) på. 
Något som jag och Cappe tänkt prova lite. 
Inte för att tävla, utan för att det är något som jag tror båda han och jag kommer tycka är roligt. 
Cappe gillar att hitta på saker, som t.ex. när jag red här om dagen så gick han fram till uppsittningspallen, med mig på ryggen klättrade han upp på pallen med frambenen. 
Inget jag lärt honom utan något han hittade på själv.
Han är bara för rolig. 
Så jag tror WE är något som han skulle gilla.

I vilket fall, tillbaka till det jag ville berätta. 
Vi red på pelham och det blev bara skit. 
Alla gammal motreaktioner mot bett kom fram i Cappe. 
Det blev pannkaka. 
Jag hoppade av, bytte bett till vårt vanliga och red lite till bara för att låta han hitta tillbaka till det vanliga igen. 

Efteråt mådde jag jätte dåligt... 
Så många tankar som for runt i mitt huvud. 
För Cappes reaktion triggade igång gammal saker även i mig. 
Saker jag trodde vi båda glömt...

Jag analyserade vad som hänt och bestämde mig för att prova igen redan samma kväll. 
Men denna gång förberedd på ett helt annat sätt. 
Talade även om för Cappe att jag förstod, bad om ursäkt för det som hänt och sa att jag trodde vi kunde klara det tillsammans bara vi vågade prova igen. 

Red 20min och det funkade riktigt bra. 
Glad släppte jag tillbaka Cappe i hagen. 

Dagen efter provade vi igen. 
Återigen gick det bra. 
Men när jag satt av hände något märkligt. 
Det var som om Cappe sa att han var redo att släppa allt det gamla nu, men att han inte riktigt kunde själv. 
Han stod som en staty förutom överläppen som ryckte som om den hade kramp. 
Jag gick fram till Cappe, la mina hände på var sidas tandrad, blundade och sa "Det är okej vännen, du kan släppa nu"
I mitt inre såg jag en bild av hans kranium och tänder.
Ungefär som en röntgenplåt där allt var i guld och allt runt omkring lyste i mörkblått. 

Allt detta tog bara några sekunder sedan försvann det.
Jag vet inte riktigt vad som hände. 
Men Cappe tittade på mig, sa tack och sedan var det bra. 
Han lämnade allt som tidigare varit med det som precis hänt och jag valde att göra det samma. 
Från och med idag ska vi inte tänka på det som varit, det är bort nu, vi har gått vidare.
Ett jätte stort steg som vi behövde ta tillsammans. 

Efter detta har Cappes och min relation vuxit ett snäpp till. 
Igår när de gick på bete lämnade han gräset så fort han såg mig komma mot grinden. 
Jag har blivit viktig, han vill verkligen vara med mig.
Han tittar på mig och jag ser att han verkligen litar på mig.
Det känns så fantastiskt.

Cappe är en enhörning och nu börjar jag bli värdig nog att få se det på riktigt och fullt ut.

1 kommentar:

nina sa...

Wow, blir tårögd! Underbar läsning! <3 <3 <3