Stolt!

Ibland måste man klappa sig själv på axeln och idag är en sådan dag.
Jag är så himla stolt!
Stolt över mig och Prickig och vad vi har åstadkommit.
Stolt över mitt tålamod.
Stolt över allt som jag har låtit ta tid.
Stolt över att jag har lyssnat.
Stolt över den kommunikation vi uppnått.
Stolt över att vi lyckats!

Stolt över att jag hela vintern bara åkte.
Jag satt på Prickigs rygg och lät honom bära mig.
När han svängde gav jag signal för att svänga, när han stannade jag jag signal för att stanna.
Började han trava gav jag en signal för det och så vidare.
Han bar mig, jag åkte, jag lyssnade, jag kände in.
Tills den dagen vi inte visste om det var han eller jag längre som tagit initiativet.
Tills den dagen vi gjorde det tillsammans med en gemensam tanke.

Att ha detta tålamod, att kunna vänta all den tid detta tog, det har varit värt varenda sekund.
Nu har vi en sådan fantastisk kommunikation att jag kan känna känslan vibrera ända ut i fingertopparna. 
För snart ett år sedan kom han in i mitt liv, denna varelse helt utan bagage, trauman eller misstro till människor.
Som ett vitt papper utan fläckar eller veck.
Jag var så rädd för att förstöra detta papper.
Att det jag skrev och ritade på det skulle bli fult och inte gå att ångra.
Men nu ser jag den mest fantastiska berättelse ta form på detta papper och jag är så stolt.

Den gåva jag fick av Emma får mina ögon att tåras.
Att få ta över och låta Pilgrims resa sammanflätas med min är så stort.
Att även få behålla Emma i detta är ovärderligt.

Så idag är jag stolt.
Stolt över att kunna titta på Prickig och känna att jag lyckats.
Min fina, fantastiska häst.
En häst helt utan motstånd, där jag kan rida utan att väcka motreaktioner, där vi gör allt med en gemensam tanke.
Allt Nokke har lärt mig, allt jag förstått, det kan jag nu låta blomma ut i Prickig.


Så vad betyder detta i klartext?
Jo om jag ber Prickig gå framåt behöver jag bara tänka. Aldrig någonsin har jag lagt emot skänkeln.
Vill jag svänga pekar jag lite med tån och lägger ett lätt tryck i stigbygeln. Sedan följer min kropp hans.
Vill jag stanna tänker jag bara stopp och ändrar min energi till den gångart jag önskar.
Lika så känner jag jätte tydligt om han ber mig om att t.ex. få galoppera.
Är jag med på noterna låter jag bara hans energi fortsätta flöda genom mig och vi kommer in i galopp samtidigt.
Det blir en dans där vi båda för.
Jag vill våga tro att mina frågor till honom är lika tydliga som hans till mig. 
Den mest fantastiska av känslor!

Vad är du stolt över idag?