Roliga kvällar

Tjuren i galopp, jäklar va skoj!
Cappe tyckte han var en plutt, han är ju van Bandit *fniss*

Åh så skoj jag och Cappe haft nu i två dagar.
Vi har nämligen varit på Kungsnäs och ridit en massa WE-hinder.
Något Cappe verkligen tycker är jätte roligt.
Han älskar att klättra på saker, kolla vart han sätter fötterna och få vara med och tänka.

Men vi har även haft några prövningar dessa dagar, vilket varit mycket intressant och lärorikt.

Igår var första dagen och det strulade till sig redan på resan dit.
Efter att vi kommit typ halvvägs blev det ett jäkla liv i transporten.
Cappe hoppade fram och tillbaka.
Vi stannade och jag gick ut och tittade till honom.
Han stod då still och åt moroten jag gav honom och jag såg inget konstigt.
Han kan ju ha egna idéer ibland...

Men när vi började åka igen blev det åter livat där bak.
Först när vi kom fram såg jag vad som hänt, bakbommen hade lossnat.
Sprinten hade åkt ur och den hängde och slängde vid hans bakben.
Då skulle även jag hoppa runt.

Så vi lastade av en smått stressad Cappe.
Han hade slagit i ena frambenet och var rätt svettig.
Usch vilket dåligt samvete jag fick, det var ju trots allt min idé och jag som utsatt honom för detta.

Men vi sadlade på och jag hoppade upp.
Cappes kändes först lite oren i det ben han slagit i, men det var bara ömt för det gick snabbt över.

Sedan fick jag och Cappe kämpa tillsammans för att hitta tillbaka till en stressfri tillvaro och vi lyckades!
Det är sådana här gånger jag vet att vi verkligen kommit långt.
Så stolt att vi båda kunde ta oss samman.
Cappe kan verkligen trigga mina minst bästa sidor men vi har lärt oss och vuxit tillsammans.
Jag är så stolt över den relation vi uppnått.

Att Cappe kan komma ur stressen och finna lugn hos mig värmer så otroligt mycket i hjärtat.
Att han finner mig trygg och värd att lita på, att han faktiskt inte behöver ta sig an hela världen själv, att ensam inte alltid är stark.
Det är den bästa av känslor.
Jag vet inte vad som hänt i hans tidigare liv, men jag vet att det inte varit enkelt.
Att kunna ge honom möjligheten att komma längre och längre från den stress han burit på, det är fantastiskt.
Det är den bästa gåva jag kan ge honom, harmoni och balans på alla plan.

Efter att vi ridit klev Cappe helt lugnt in i transporten igen, jag hade bytt sprint och vi åkte hem lugnt och stilla.
Vilken stjärna!

Idag gick han rakt på transporten, var cool lugn när vi kom fram och klev rakt in när vi åkte hem.
Där emellan hade vi ett fantastiskt ridpass, så jäkla fin han var idag.

Mitt nervsystem har också fått jobba dessa två dagar, inte bara på det mentala planet.
Har varit till naprapaten 2ggr senaste veckan och äntligen fått bort min låsning i höger höft och mina ben är nu lika långa.
Väldigt märkligt att rida med denna nya kropp.

Dessutom märkte jag att jag absolut inte kan rida med två händer längre.
Då blir min höger hand dominant, mycket intressant, jag som är tvåhänt och aldrig upplevt detta så tydligt tidigare.
Cappe hjälper mig genom att trigga mitt dåliga beteende så jag skall bli uppmärksam och kunna ändra det.
Han är min bästa lärare!
Så något har förändrats och det till bättre skulle jag vilja säga.
Två händer känns så fel, snacka om att säga för många saker samtidigt.
Att synca två händer till att agera exakt lika, det är tusan i mig omöjligt.

Men det är väldigt häftigt att börja bli så medveten om sin kropp att man kan analysera vad som händer, jag som så ofta förut ridit endast på känsla.
Och att märka när Cappe hjälper mig med olika saker, så häftigt.

Imorgon ska vi dit och leka lite igen sedan blir det ett par dagar vila.
Längtar redan!