Att släppa sin gard

Dagens ridtur gav mig så många insikter, sitter här nu så otroligt tacksam.
Ska berätta exakt vad jag kommit fram till men för att kunna göra det måste jag börja med att berätta om gårdagen.

Var hemma både igår och idag då jag är väldigt förkyld.
Något jag väldigt sällan brukar vara, typ aldrig.
Men min kära Em upplyste mig om att tvillingar (mitt stjärntecken) kan ha det extra jobbigt med förkylningar nu pga Merkurius retrogard.  
Så jag skyller allt på Merkurisu helt enkelt *fniss*

I alla fall så vid lunch igår tittade jag ut genom fönstret för att se hur hästarna hade det.
Men jag såg inte en häst i hagen.
De brukar inte synas så bra när de är i skogen men Cappes vita skrud brukar vara svårgömd.
Så jag vrider på huvudet och se till min förvåning alla 4 hästar stå på andra sidan vägen och beta vid gammelladan. De hade RYMT!

Det var bara att hoppa i kläderna och gå ut och hämta dem.
Maxine blev så himla glad när jag kom, hon gillar verkligen inte att vara "olydig".
När jag kom fram travade hon upp till grinden på hagen bredvid där de var och det var bara att öppna och släppa in henne.
När hon gick in i hagen travade killarna efter, mycket enkelt!

Hästarna (läs Prickig) hade rivit den övre hagen, tagit sig ner genom skogen och ut på vägen för att som tur var välja att gå hemåt och sedan stanna och beta utanför den andra hagen som ligger nedanför vinterhagen.

Jag gick igenom alla hästar och ingen verkade ha gjort sig illa och alla verkade lugna.
Prickig han var dessutom super lycklig och mycket stolt över vad han åstadkommit... *suck* *fniss*

Kvällen fick jag och Husse ägna åt att laga hagen och koppla in strömmen.
Tur bästa K kom och kunde fixa klart stallet för vi var inte klara förrän efter klockan 22.

Idag tog jag en ridtur på Cappe.
Känner mig mycket bättre i förkylningen och tänkte att det kunde vara skönt att skritta ut lite och få lite frisk luft efter att bara ha legat i soffan i 2 dagar.

När vi kom till stället där de gått över vägen när de rymde igår vägrade Cappe gå.
Det satt så mycket spänningar kvar i honom efter den händelsen att han inte kunde gå förbi.
Vad som hände där kommer jag aldrig veta men något bar han med sig.

Hade detta bara varit för ett år sedan hand jag "tvingat" honom att gå förbi.
För det är ju så man gör, eller...
Men nu kunde jag verkligen läsa av att det inte skulle ge oss något, bättre att släppa och gå dit igen en annan dag.
Bygg för framtiden, inte enbart för idag.

Så vi vände och red upp på berget istället.
Cappe var lite spänd, händelsen från igår hade kommit upp till ytan och han var i sin egen värld.
En bit upp för berget flyger det upp en fågel ca 40m framför oss.
Det räckte för att Cappe skulle tvärvända och jag hamna i backen.
Rakt ned bland lera och stenar...

Men nu sitter jag här inne så varm i hjärtat, varför?

Det som hände gav mig så många insikter, så viktiga i vår utveckling men tänkte dela med mig av de två främsta.

1. Mitt nervsystem:
Jag rider enbart på enhandsfattning nu. Från början "vågade" jag inte rida ut så men nu kan jag inte ens tänka tanken att ta tyglarna i två händer, så då har jag inget val.
När Cappe vände och jag åkte i backen kände jag "skit, jag har inte en chans".
Hade jag hållit tyglarna med två händer hade jag suttit kvar.
Men nu när jag har dem i en hand har inte mitt nervsystem hunnit anpassa sig efter min nya position med kroppen och då for jag i backen.
Men jag känner att jag tar hellre några avramlingar än att ta tyglarna i två händer igen.
Så himla skön känsla.
För detta tackar jag Ewas vackra Frost, som tog mig över till denna värld på den punkten.

2. Cappes nervsystem:
När jag åkte i backen tänkte jag "jävlar, nu galopperar han hem lös med stång i munnen" (min mardröm).
Men Cappe övervägde situationen i 2 sekunder och valde att det var tryggare att stanna hos mig!
Alltså den känslan!
Nokke vek aldrig en tum från min sida, han övervann alltid sin rädsla för att se till så att jag mådde bra.
Jag visste att vi litade 110% på varandra.
Med Cappe har jag inte än nått fram hela vägen, men idag fick jag ett till bevis på att vi är på rätt väg.
Vet att mycket har att göra med att jag är så mycket bättre på att läsa honom nu, när han blir spänd och då inte pusha honom.
Jag vet att om jag 10min tidigare hade pushat honom förbi det ställe där han var så rädd hade han aldrig stannat hos mig när jag ramlade av.
Jag behöver varje dag visa för honom att han har anledning till att lita på mig och för varje dag vågar han släppa lite till på sin gard.
Han river sina murar sakta men säkert och vår relation växer och jag med den.
Nokke lärde mig verkligen så mycket och nu har Cappe tagit över den rollen.
Han är så tydlig nu när jag verkligen kan lyssna och han vill så gärna lära mig allt.

Jag känner mig så otroligt tacksam och ödmjuk inför min fina vän.
Så även om jag sitter här nu lite halv blåslagen så är mitt hjärta så varmt!
Tack Cappe!
Älskar dig!