Att släppa det gammla

Fantastiskt fin gammal stigbygel som jag köpte på Antikmässan i Hudiksvall.
Om det ändå hade funnits två...

Jag kan ibalnd tänka tillbaka på mina tidiga hästår.
Allt man lärde sig, hur jag red, hur jag såg på hästen och hur jag bemötte den.

Ibland kan det vara mindre lätt att finna frid med det gamla som varit, men nu mer när jag ser tillbaka i tiden så känner jag mig faktiskt ganska stolt.
Allt som hänt har ju gjort mig till exakt den person jag är idag och alla har vi gjort våra misstag.
Det intressant är ju vad man lärt sig längs resan. 

Jag är också stolt över att jag alltid ifrågasatt (detta gäller nog allt, inte bara hästarna).
Jag har inte köpt de lösningar och svar som presenterats mig rakt av, utan jag alltid granskat dem i sömmarna först och sedan bildat mig en egen uppfattning.

Jag blev snabbt den där tjejen på ridskolan som kunde "klara av" de elak och de svårridna hästarna.
Funderade inte så mycket på det då, mest tänkte jag "den här hästen är ju inte elak" eller "den här hästen var väl inte svår".
När jag nu tänker tillbaka så är det ju egentligen inte så konstigt att det blev så, för jag såg alltid individen.
Genom alla mina år med hästar såg jag alltid hästen som delaktig.
Att vi var två som tillsammans skulle lösa en uppgift, att vi var två som skulle få ut något av det vi gjorde.
Jag red oftast mer för hästens skull än min egen, om ni förstår vad jag menar. 
Jag behövde inte göra en viss sak för att ridläraren sa så eller för att jag ville, jag gjorde det utifrån de förutsättningar jag och hästen hade tillsammans den dagen.

Därför kunde jag hoppa muren på den häst som alltid vägrade.
Därför kunde jag rida en dressyrtväling på samma häst som inte kunde vara själv i ridhuset.

Kommer ihåg att min ridlärare brukade säga när jag berömde den häst jag precis ridit "du tycker ju om alla hästar Yvonne" och nog ligger det mycket sanning i det.
Om jag istället ridit helt för min egen skull, hade jag nog kunnat uppleva en massa frustratoner när man fick en häst som inte kunde något.
Men om man inte hade den inställningen från början, ja då slapp man uppleva dessa känslor.

Ridning för mig var glädje och är så fortfarande.
Det ska aldrig vara något annat.
Att åka till ridskolan en dag i veckan, det var det bästa som fanns.
När jag var liten bestod mina mardrömmar i att vi missade en ridlektion för att vi försov oss eller att bilen gick sönder.

Sedan finns det naturligtvis mycket som jag inte är stolt över.
T.ex. hur jag med min starka sits kunde rida hästar över deras egentliga förmåga.
Pusha dem över deras fysiska gränser och lösa uppgiften åt dem.
Jag ansågs aldrig som en hård ryttare, jag hade ofta halvlånga tyglar men jag kunde hålla hela hästens kropp och balans med mitt säte och på så vis ta kommandot.
Ändå kunde jag vara ödmjuk och lyhörd, jag hittade nog en avvägning där jag fortfarande hade hästen med mig och min uppfattning var att jag gjorde det för hästens skull.
Det fanns inget ont uppsåt eller egen vinning i det hela.

Det finns så klart spår av detta kvar än idag och det är ju inte så konstigt det är ju så jag lärt mig och det jag fått beröm för.
Jag märker idag att jag ibland driver igenom rörelser fast min häst visar motstånd, för att jag tycker att jag kan reda ut situationen.
Men det kan jag ju inte och varje gång det inträffar blir jag så klart besviken på mig själv.
Så detta är vad jag jobbar mest med idag i min ridning och det går åt rätt håll.
Men att stanna upp och se tillbaka vart beteenden kommer ifrån gör mig mer ödmjuk inför att detta kommer ta tid.
Men att också komma till denna insikt kommer göra att jag kan släppa det snabbare.

Så se tillbaka på det som varit, dra lärdommar av den resa du gjort och låt den föra dig framt och få dig att växa.
Detta är mina råd denna måndag.

Denna vecka kommer min EM!
Jag ska på kurs med Prickig för Birgitta Järnåker!
Och det har äntligen blivit riktig vårvärme!
En perfekt dag och vecka att fortsätta in i framtiden på!