Min enhörning

Hade ett magisk ridpass på finaste Cappe igår.
Det bästa någonsin!

När vi var klara och jag släppte tyglarna utbrast jag "Bra Nokkisen!" och klappade honom på halsen.
Det kom bara så där helt spontant.
Antagligen på grund av en hel massa saker.
Dels att Nokke varit så närvarande på slutet och igår var inget undantag, då dansade han i norrskenet på himlen.
Men en del låg nog också i att detta var det första ridpasset någonsin som jag fick samma känsla på Cappe som jag alltid fick på Nokke.
Att vi blev som ett väsen som förstod varandras tankar.
Att jag kunde rida enbart på känsla och släppa all teknik. 
Så magiskt.
Det är första gången jag och Cappe upplever det ett helt ridpass!

Och den känslan fick mig att utbrista det jag alltid sa när min fina Nokke var fantastisk.
"Bra Nokkisen!"

Just där och då stod han där bredvid oss på ängen, så levande, så verklig.
Sedan dansade han iväg igen upp över himlen.

Vet egentligen inte vad vi gjorde igår jag och Cappe, vi bara dansade runt som vi kände för.
Han var så mjuk och följsam, ingen av oss förde utan vi rörde oss tillsammans.

Fullständigt samförstånd, fullständig harmoni!