Det är nu det händer

Vi har helt sjukt mycket på gång just nu jag och Tomas.
Vägbygget till hagen tar den mesta av vår tid och vi har även några till projekt på gång samtidigt.
Lovar att visa dem när de är klara och ett av dem kan bli riktigt bra, håller alla tummar.
Det skulle bli som en liten dröm som går i uppfyllelse om det blir så!

Att vi har jobbat så här mycket på gården på slutet gör att hästarna kommit lite i andra hand nu i tre dagar.
Vilket lätt skapar lite dåligt samvete.
Har bara hunnit med att borsta och mata dem. Men ibland kan det ge mer.
Som igår kväll till exempel...

I måndags fick nämligen himlen en ny ängel i form av Emmas vackra Hugo.
Det var dags för honom att fortsätta sin resa på andra sidan.
Denna övergång har påverkat mig väldigt mycket men även pojkarna.

Den dagen Hugo gick över fick jag en bild av Nokke, några timmar efter, hur de sprang tillsammans på en stor äng.
Nokke i galopp och Hugo bredvid i en vacker trav med höga benlyft.
Deras svansar stod rakt upp och böljade vackert efter dem.

Igår inleddes dagen med ett magiskt väder; sol, moln med guldkanter, mörka moln, regn och en regnbåge. Allt på samma gång. Och jag kunde återigen se dem springa där tillsammans men denna gång uppe på själva himlavalvet.
En sådan mäktig syn.

Det magiska fortsatt med ett norrsken på kvällen.
Jag gick ner till pojkarna i hagen och deras energi var på max.
Jag gav dem mat och borstade dem medan jag försökte få dem att landa.
Det var då jag insåg att Hugo och Nokke sprang där i hagen med dem.
Deras energi var hög som i ett lyckorus, inte av stress som jag hade trott.

När jag insåg det frustade båda samtidigt och den höga energin släppte.

När jag sedan släppte tillbaka dem i hagen var de så trötta och avslappnade.
Jag myste lite med båda och sedan gick Cappe iväg 3m för att sova.
Prickig stod kvar med huvudet i min famn.
Han hade pratat med Hugo idag sa han och nu var han trött.
Jag kliade honom i pannan och bakom öronen och pussade honom på ganaschen.
Vet inte hur länge vi stod så, det fanns inget tid eller rum.
På himlen dansade norrskenet fram och precis innan Prickig somnade där i min famn sa han "jag älskar dig matte".

Det var så vackert, långsamt rullade det tårar ner för mina kinder när vi stod där i mörkret.
Så  lycklig, så full av kärlek, så fridfullt.
Nokke kom och la nosen mot min kind innan han och Hugo sprang vidare, upp längs vintergatan.

Och jag vet, det är nu det händer och jag ska göra mitt bästa för att kunna följa med på resan.
Vart den än tar mig.
Jag är redo.