torsdag 10 september 2015

Her heart can talk to a rock...


Detta kanske blir ett lite flummig inlägg och helt orelaterat till hästar men har ändå en anknytning till djur och natur.
Något som är en otrolig stor och livsviktig del i mitt liv.
Men om du som läser detta är helt ointresserad av andlighet och spirituella ting så kan jag spara dig tiden med att du inte behöver fortsätta läsa *ler* 

Så länge jag kan minnas har jag känt mig vilsen i människornas värld.
Du vet, den där världens som man lever i i en stad. Den där världen som innehåller rutiner, vardag och en massa måsten. Jag har känt mig så missplaserad.
Ändå har jag haft en otroligt bra förmåga att anpassa mig och smälta in, ibland så pass bra att jag tappat bort vad som är jag och vad som är "rollen" men ändå alltid haft den där känslan i mig av att inte vara nöjd, att vara uttråkad.

Men varje gång jag kommit ut i naturen, träffat ett djur eller bara känt en vindpust i håret så mins jag.

Det började redan när jag var liten.
Jag och pappa tog våra böcker om fåglar och insekter och knatade ut i skogen.
Han lärde mig allt värt att veta och han förmedlade samma känsla som jag kände, samhörighet.
Som att var en del av naturen, som att egentligen vara en del av ett träd, en sten eller en bäck.
Att allt var viktigt och betydelsefullt och att vi var något mer än att bara människor.

Mamma brukar skoja och säga att när jag föddes vara hon tvungen att vända på mig och kolla så jag inte hade svans.
Den lilla ungen med det långa svarta håret som kom till världen såg nämligen precis ut som en bortbyting, en trollunge.
Och ibland har jag funderat hur mycket sanning det finns i detta.

Eller historien om när besökarna hos grannen i sommarstugans mycket folksilskna schäfer slet sig och kom rusandes rakt emot mig, de vuxna skrek i panik men det hela slutade med att hunden satt där på vägen och jag stod framför och gossade med dem.
Helt oförstående om vad alla skrek om, eller varför pappa kom och tog mig därifrån.

Eller som den gången för några år sedan under en gruppmeditation.
Under meditationen kom en kvinna fram till mig i mitt inre.
Hon var det vackraste jag sett, hennes långa blonda lockiga hår lyste och hennes kläder skimrade i vitaste vitt.
Långsamt sträckte hon fram sina händer och sa "Kom hem!".

Under årens lopp har min känsla för naturen, min tillhörighet dit kommit och gått.
Det jag upplevde som barn har jag på senare tid sprungit ifrån. 
Jag har lärt mig att falla in i en vardag och ett vanemönster som egentligen inte är mitt.

Men nu på slutet har det hänt så mycket.
En av mina bästa vänner, K, har gjort en otrolig andlig resa och vi har kunnat börja prata om helt nya saker för oss.
Jag fick Prickig och Emma in i mitt liv och Cappe visade sitt riktiga jag.
Och helt plötsligt kan jag se mig själv, klart och tydligt och på riktigt veta vem jag är.
Återigen känner jag skogens tankar, bergens trygghet och månens viskningar.

För några kvällar sedan fick jag ett meddelande så klart och tydligt från kosmos, levererat i ett norrsken.
Bara till mig, något jag behövde få höra där och då. Och jag kände att jag var på rätt bana igen.

Jag vet att jag är mer än naturkraft en än människa även om min kropp är mänsklig.
Jag har börjat så små frön om vad just jag skall göra med detta.
Det kommer inte vara något som någon annan redan gör utan jag kommer finna just det som är mitt och det som är mitt syfte.

På Selånger marknad i år köpte jag en sten.
Kan låta rätt banalt men de som var med kan bevittna om hur stenen i min (men även i Tomas)  närvaro blev varm, rent av het.
Och hur varken jag eller Tomas ville släppa taget om den.
Denna sten har legat i min hand varje natt nu, jag kan längta efter den på dagarna och den väcker saker i mig som legat vilande så länge.

Denna sten har på något underligt vis blivit min guide.
Den guidar mig i vardagen och ger mig svar på mina funderingar.

Jag vet inte alls vad min framtid bär men jag vet nu att jag kommer hitta mitt kall, min riktiga uppgift i livet.
Jag har mina aningar om vilken riktning det kommer ta, men man kan aldrig veta med säkerhet utan det får framtiden utvisa helt enkelt.
Det ända jag vet är att jag mer och mer kommer kunna hitta mig själv igen, ett naturväsen som lever i samklang med vår moder jord och universum.

...hennes hjärta var så öppet och stilla att hon pratade med djuren som kom till henne, 
hon pratade med träden hon vandrade förbi och hon pratade med stenarna...

3 kommentarer:

Unknown sa...

Jag känner igen mig väldigt mycket, men jag är fortfarande väldigt vilsen och hittar inte tillbaka.

Emma sa...

<3 <3

Ängel sa...

Fantastiskt skrivet min vän!!

Är så glad att jag påbörjat min resa så vi kan fortsätta vårat själsliga liv 💜