Nya insikter i sadelträsket

Augusta

Sadlar, sadlar och mera sadlar.
Jag har alltid tänkt att när man hittar den optimala sadeln då kommer man har den för evigt.
Och jag har verkligen hittat min drömsadel men vet ni vad, jag vill ha fler!
Undra om det är som för vissa kvinnor och skor..? *fnissar*
Skämt o sido, jag kan faktiskt se ett behov av olika sadlar vid olika tillfällen och för olika typer av ridpass.
Precis som att man behöver olika bett, stänger och huvudlag för olika ändamål.
Och är det inte lustigt hur det man har fokus på liksom kommer till en.
För jag har på slutet fått möjligheten att titta på, sitta i och testa flera olika sadlar. 

Och jag har nu två modeller som jag vet att jag nog vill ha, i första hand en Augusta och sedan även en Barock. Men den listan kommer säkert utökas.

Barock

Ecuyer

För ett tag sedan fick vi hem en Ecuyer på prov som sedan en av tjejerna i stallet köpte.
Och vet ni, vilken otrolig variation det kan vara mellan dessa sadlar. 
Absolut att sadlar är ett hantverk och varje sadel är en individ men skillnaden mellan dessa sadlar är enorm (i alla fall om man är nördig i detaljer).
Och detta tycker jag är JÄTTE intressant.
Att först rida i en sadel och sedan lägga på en annan som endast skiljer sig lite från den innan och märka en enorm förändring både i häst och/eller ryttare.
Det är häftigt.
Och att sedan utvärdera varför, det är det som är extra spännande. 

Jag förstår varför de flesta som tävlar på absolut elitnivå och är materialnördar, som när Anja Person märkte att hennes leverantör av pjäxor bytt lack. Visuellt ingen skillnad, samma pjäxa, men dessa gram skillnad som den nya färgen utgjorde från tidigare pjäxor märkte hon av och åkte sämre.
Eller som Peder Fredricson berättade i en intervju på tv att han bytte stigläder efter två veckor för då hade lädret tappat sin spänst i landningen efter ett hinder, och då pratar vi om millimetrar.

Och nu när jag är så medveten om mitt nervsystem, om min hästs kropp och hur vi påverkar varandra. Då kan jag både känna och förstå dessa små detaljer och deras enorma betydelse.
Okej kanske inte på gramnivå som Anja Persson men ni förstå vad jag menar.

Skillnad mellan var sadelgjordsstropparna sitter på två olika Ecuyersadlar

Med dessa små detaljer i åtanke måste jag därför berätta om min upplevelse när jag red i den Ecuyer som vi fick hem senast.
Denna sadel är ganska lik min men har en betydligt smalare kanal under.
Vi red ut och jag red på Pilgrim.
Vi travade efter vägen och på sina ställen hade marken tinat fram.
På ett sådant ställs skyggade Pilgrim.
Men sadeln sände hans signaler från hans kropp och nervsystem så tydligt till mig så min kropp visste om detta innan han började flytta sina hovar.
Så när han väl skyggade följde jag med lika bra som om det var en rörels som jag bett han göra och därigenom även förberett min kropp för.

Jag brukar säga till mina elever att en skicklig ryttare kan hela tiden förutse hästens nästa steg och redan vara på plats när steget utförs.
Nästan så att man hela tiden ligger lite före, det är enligt mig att ta ansvar.
Och i denna sadel blev det så tydligt om vad detta verkligen innebär.
Är otroligt tacksam för denna upplevelse. 

Så även de minst detaljer kan ha den största betydelsen och hur viktigt det är att inte bortse från något eller anse nått så ovidkommande att det inte är värt en tanke.

De är mitt liv

Min fina flock.
Ibland får jag nypa mig i armen att dessa tre underbara hästar finns i mitt liv. 
Alla så olika men alla en så stor del av mig.
Mitt liv kretsar kring dem och deras kring mig.
Vad vore jag utan dem..?
Det de lär mig om livet är kunskaper som ingen människa skulle kunna ge mig.

Dags att börja bena ut lite saker

Det finns så mycket jag vill skriva om bett, bettlöst, handen och dess inverkan.

Så mycket att jag skulle få göra 100 inlägg *skrattar* men på något sätt måste jag börja bryta ned det.

Inte bara för er utan kanske mest för mig själv.

Få ned allt i små greppbara beståndsdelar som tillsammans kommer bilda en helhet.

För det är i de små detaljerna som helheten skapas.

Vet inte om ni sett Homunculus gubben innan men den är en representation av hur stor del av vår hjärnbark som styr olika kroppsdelar.

Figuren ovan (som kommer från Vetenskapens värld) illustrerar till vänster den motoriska delen av oss och till höger den sensoriska.

Eftersom nervbanorna i vår hjärna är korsade så styr höger hjärnhalva vänster sida av kroppen och vice versa. Så därför hör färgkoderna på höger sida i bilden till vänster kroppshalva och tvärt om.

Vi kan lätt se utifrån bilden att våra händer har en otroligt dominant roll och att de använder en stor del av våra hjärnas kapacitet, både motoriskt och sensoriskt.

Något som jag som ryttare kan ha en enorm fördel av men även nackdel…

Handen kan bli vårt mest finstämda instrument; känslig, lyhörd och koordinerad.

Men den har också en tendens att ”ta över” och bli dominant och på så vis skulle kunna brukas som ett maktmedel över hästen. Men det absolut vanligaste är att den är där och ger små signaler hela tiden fast det egentligen inte behövs.

Det krävs träning för att skola sin hand och det viktiga är att man börjar bli medveten om handen för att sedan kunna utveckla den till det finstämda instrument den kan bli.

Jag hittade något intressant som fransmannen François Robichon de la Guérinière (1688-1751) skrev i sin bok ”Ridkonsten”.

”Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först.”

Jag tänker dock att det absolut viktigaste i min kommunikation med hästen är den mentala biten.

Att jag använder intellekt, mina sinnen och min hjärna för att kommunicera med hästen är nog det som kommer först för mig.

Ni vet den där känslan av att man bara hann tänka något och hästen reagerade, det jag tror vi alla ryttare eftersträvar.

Men detta är klurigt för det kräver att man är i samklang med hästen och att både häst och ryttare kan hålla fokus på varandra och detta kräver skolning.

Inte bara skolning av hästen utan även skolning av ryttaren.

Och det fick mig att tänka på en text av Ehrengranat som Ewa skickade till mig i slutet på förra året:

”Nybörjaren straffar hästen med sinne och eftertryck, förmenande att hästen tredskas eller sätter sig emot hans vilja.
Den oerfarne tänker inte på att hästen inte kan ana hans/hennes vilja.
Den erfarne näpser honom tålmodigt bara för bristande uppmärksamhet på känningen och dess hörsammande. Skillnaden är högst väsentligt och viktig, därför att ryttarens sinne i senare fallet vidare mindre sättes på prov.”

Ni ser detta är mer komplext än vad jag nosat på här. 

Men detta var mina tankar för idag.
Det kommer mera inom detta men fram till dess tänker jag att ni kan prova hur mycket ni använder handen när ni rider.

Hur ofta ger ni en hjälp med handen som ni hade kunnat låta bli och vad händer när ni medvetet står emot en sådan impuls, vad gör er häst? 

Testa, fundera och analyser.

Hon kommer med solsken...

Ni vet de där dagarna som ger massor med energi.
De där dagarna då man hoppar ur sängen kl 05.00 på morgonen för att man är så laddad.
De där dagarna man vill uppleva om och om igen.
I lördags var en sådan dag, en hel dag hos Ewa Schaeder. 

Strax efter kl 06 styrde jag bilen mot Umeå, från Ö-vik var det grått och snöade men när jag körde in i Umeå sprack himmeln upp och solen kom fram och himlen blev magiskt blå.

Det är alltid lika underbart att komma till Ewa.
Det är det närmaste att komma hem utan att komma hem på riktigt.
Ni förstår nog hur jag menar, man kan ju komma hem på olika plan och detta är ett av mina hem i livet.
Jag och Ewa har alltid så mycket att prata om, att fundera kring och bara vara tillsammans.
Ni kan nog förstår när klockan hunnit bli 22.30 innan jag körde hemåt igen.

Men innan jag åkte hem hade vi hunnit göra så mycket.
På bilden ovan ser ni lilla Röder som är Liljas sista föl.
Alltså hur söt!?
Vi arbetade med Liljas alla tre söner och även Elektron.
Jag lär mig alltid massor när jag är där men denna gång var det nog vikten av hästens huvud kontra dess balans som blev en sådan där sak som verkligen ramlade ner på plats.
Ni vet när man tror att man verkligen förstått något men sedan VERKLIGEN förstår.
När man verkligen förstår då ser man vad det innebär i alla situationer.  
Men det tänkte jag berätta mer om i ett eget inlägg.

Fram till dess avslutar jag dagens inlägg med en bild på en semla, för när man är igång hela dagen och hjärnan är fullt aktiverad då behöver det fyllas på med lite gotta och idag är det ju dessutom semeldagen.

Trevlig fettisdag på er!

Vad är viktigast? Relationen!

I söndags var jag på en sådan otroligt bra föreläsning.
Föreläsningen hölls av Per Jensen som är professor i etologi vid Linköpings universitet.
Föreläsningen hette "Den missförstådda hunden" och Per visade den senaste forskningen som visar på hundars rika känsloliv och kognitiva förmågor.
Så många myter han spräckte hål på under de tre timmar föreläsningen pågick. 
Han knöt även an (till min stora glädje) till forskningen som just nu bedrivs på hästar inom precis samma område och sa att det mesta som man kommit fram till gällande hundar stämmer även på hästar. Ni kan läsa lite mer här.

Det som gör det så speciellt med hundar och hästar är deras relation till människan som funnits under så många tusentals år och hur den tiden har format dessa djur till att bli experter på att läsa av oss.
Och alla vi som någon gång haft eller har ett känslomässigt band till något av dessa djur (övriga djur också för den delen) vet att det är precis så.  
Djuren blir en familjemedlem och ska behandlas där efter och alla tankar och allt prat om ledarskap och dominans behöver upphöra.
Det är förlegade metoder som det aldrig funnits något stöd för. 
Och ändå stöter man på det hela tiden men nu är det dags för en förändring!

Men jag tror även att många använder ordet ledarskap men egentligen menar något annat.
Att ta bort ordet ledarskap och dominans ur vårt vokabulär innebär inte att vi ska sluta vara tydliga med var vi önskar i vår relation till hästen.
Det innebär inte heller att det inte ska finnas vissa regler som relationen bygger på.
Det innebär inte heller att vi faktiskt i vissa fall vet bäst (t.ex. om en "nödsituation uppstår eller en sjukdom som behöver behandling eller nått liknade) och då får handla där efter. 
Det det handlar om är att i alla situationer sätt relationen först och göra allt i sin makt för att visa för hästen att den kan ge dig sitt fulla förtroende.
Per sa att man skulle se på hunden som ett barn på 2år och handla lite utifrån det och jag tänker att det finns mycket sanning i det påståendet.
För inte slå och skriker vi på ett barn som beter sig illa? Vi försöker förklara och istället visa hur man gör när man gör "rätt".
Att bestraffa en häst, att vara arg på sin häst när den inte gör som man önskar och skrika på en häst , det måste vi väl alla vara överens om att det inte bygger relation. Så varför gör de flesta så?

Så många gånger jag suttit i ett ridhus och hållit lektioner, samtidigt är det någon annan som också rider en häst där inne (inte för mig) och när det inte blir som ryttaren tänkt sig så slits det, bankas och skriks på hästen.
Spön viner i luften och sporrar slås in i revbenen på hästarna?
Det kanske låter som jag överdriver? Men tyvärr är detta något som jag ser allt för ofta. 

Jag tror att alla människor som har en häst vill ha en bra relation till hästen som bygger på ömsesidigt förtroende och att alla förstår att relationen då är något som alltid ska sättas i första rummet.
Det förespråkar jag stenhårt i min undervisning, att relation alltid ska gå före prestation och perfektion.

Och ändå, är det inte märkligt hur många tränings"hjälpmedel" (alltså hjälpmedel är ett sådant felaktigt ord) som finns som orsakar våra hästar obehag.
Och vad leder obehag till?
Jo obehag skapar otrygghet och rädsla som sedan i sin tur bryter ner förtroendet mellan häst och människa.

För några dagar sedan ramlade jag över en bild på Instagram, en reklambild för nya ridbyxor från ett företag.

Jag såg varken ridbyxorna eller den söta hästen, jag såg bara en sak...

Och då tänker jag, är detta så vedertaget accepterat att inte ens ett stort företag väljer att ta bort en sådan här bild från sin marknadsföring?
Att man ens använder sig av den hästen i sina bilder?
Bilden har nästan 5000 gilla markeringar men bara ca 15 kommentarer om sporrmärkena.

Många av er kanske inte tycker att detta är en sådan big deal och inget att bli så upprörd över, hästen har säkert bara känslig tunn päls...
Men det jag vill lyfta upp är att detta INTE är okej. Att denna bild bidrar till att detta normaliseras ännu mer.  
Och normaliseras görs det just när stora företag med många följare visar sådana här bilder och där igenom säger att det är okej.
Vi matas med dessa bilder och till slut så blir det norm och inget man längre reagerar över.
Vill vi det?
Vill vi att ingen reagerar över de ryttare som tappar humöret över sin hästar och skriker, piskar eller sparkar?
Vad skulle vi göra om något gjorde detta mot ett barn?


Jag kommer skriva till detta företag och säga att detta är något som jag inte tycker är okej ur normaliserings aspekten och att de faktiskt har ett ansvar här.
Ska bli intressant att se vad de svara.

Svåra frågor med många nyanser men ändå är allt så enkelt egentligen, relationen först!