tisdag 20 februari 2018

Livsglädje


Jag kan inte låta bli att ibland tänka "människor som inte har hästar i sitt liv hur finner de mening och glädje?"
Nu vet jag ju att det finns så mycket mer i världen för andra människor men eftersom hästar är så hårt förknippade med livsglädje för mig så har jag ibland svårt att förstå att det finns människor som lever utan hästar.

Om jag någon gång skulle "skapa" en egen ridstil/metod så skulle den heta nått med glädje, lycka eller livskraft. 
Ett sprudlande och kraftfullt uttryck med just den innebörden.
Men vem vet, bara framtiden kan visa vad som händer.

I söndags red jag lektion för Ewa på Cappe.
Tjoho vad roligt det var.
Vi tränade på trampet och att länga överlinjen under tiden.
Alltså att föra fram pannan.
Cappe var en stjärna och gjorde det riktigt bra.
Det är så himla härligt att kunna börja rida honom mer och mer nu.
Förutom att han är lite stel i höger sida (hans jobbiga varv) så är han precis som vanligt att rida.
Nu när han är igång igen har han fått ett helt nytt lugn.
Vi har jobbat så otroligt mycket på vår relation och tilliten till varandra och jag måste säga att hur hemska det än varit med Cappes konvalescens så har den samtigdigt varit bra på så många plan.  
Denna tid har fört oss så mycket närmre varandra och jag tror att jag nu har bevisat för Cappe att jag finns där för honom.
Det känns stort.

Det har stormat rätt mycket i vinter och ena dagen blåste det så kraftigt att hästarna fick maten i hönät.
Näten hänger jag på träd i skogsbrynet och dit tordes inte hästarna gå när det stormade, vilket är full förståeligt.
De for runt som vildar.
Jag gick tillbaka till hagen och in och ställde mig uppe vid träden.
Då kom Cappe i full fart, frustade och började äta.
Sedan kom även de övriga. 
Vilket kvitto.

måndag 19 februari 2018

Tyst och sitt still!


Något Pilgrim lärt mig så är det vad sann kommunikation är.
Sann kommunikation där två parter för en dialog och delar med sig till varandra och där full jämställdhet råder.
Jag önskar att alla fick uppleva detta med sin häst och det är absolut möjligt.
Men för att kunna göra det måste man vara tyst och lyssna.
Vår hästar vill inget hellre än att interagera med oss men om vi inte lyssnar kommer de garanterat sluta försöka. 

Men att vara tyst och lyssna är en rätt stor utmaning då våra tankar lätt driver iväg, vi har svårt att hålla fokus och om vi rider ska vi desutom hålla koll på våra kroppar.
Att träna på att vara i nuet är väldigt viktigt men vi får heller inte bortse sitsens betydelse om vi vill kommunicera när vi rider.

Det är så mycket fokus idag på vår sits och hur vi ska ge olika hjälper för att få hästen att göra det vi önskar.
Det pratas hela tiden om vår inverkan på hästen ur aspekten att vi ger hjälper med vår sits och hur hästen reagerar på dem och många tränare har kurser i sitsens betydelse och inverkan. 
Och ja sitsen är A och O.
Men jag vill framhäva ett annat perspektiv som Pilgrim lärt mig är än mer viktigt, och det är att vara tyst.
Att kunna kontrollera sin kropp i sadeln, att kunna vara helt tyst men ändå samtidigt ta ansvar för sig själv och inte vara i vägen för hästen.
Jag har märkt att ju mer jag lyckas vara tyst i sadeln och lyssnar på hästen desto mer kommunikation från hästens sidan kan jag ta emot och förstå.

Helt plötsligt av någon anledning blir hjälpgivningen sekundär och våra nervsystem kan ta över.
Så egentligen borde sitskurserna handla om att ta ansvar och göra så lite som möjligt, "hur du är helt still på hästen".  
Jag tror att det är när hästen börjar kommunicera tillbaka som vi upplever känslan av att vi rider med tanken, att två blir en och för att detta ska inträffa måste vi vara tysta.

Detta är för mig något helt annat än en häst som är lydig för hjälperna och lärt sig olika rörelser utantill.
För mig blir inte det äkta, det blir mer trix och cirkuskonster.   
Det är svårt att försöka förklara men jag vill att rörelserna ska komma inifrån hästen.

Så våga släpp kontrollen, jobba med att bli stilla och tyst och börja ta emot allt det din häst sänder till dig.
För det viktiga är VARFÖR ni gör något inte hur det ser ut utifrån.

torsdag 15 februari 2018

Vardag


Livet rullar på och det är mest vanlig vardag hela tiden.
Det händer inte så mycket spännande saker just nu och det är rätt skönt.
Utan vi rullar på i det vanliga livspusslet och försöker att hinna med allt vi vill göra och lite vila där emellan. 


Snön fortsätter att vräka ned och i början på veckan fick vi 20scm snö till, suck.
Det är helt sjukt hur mycket snö det kan komma på en vinter, men oavsett hur slitigt det är så är det bättre än is.
Jag har fått tag i världens bästa kille som kommer och skottar min ridbana så fort jag behöver.
Tänk vilka underbara människor det finns i världen.
När man har en ridbanan och ingen egen traktor är det guld värt med någon som kan hjälpa en skottningen så man kan rida hela vintern.
För underlaget är verkligen underbart.

Pilgrim har haft en veckas ledigt.
Han har varit så himla fin och jag har känt att de sista veckornas utveckling satt sig lite i kroppen på honom (träningsvärk).
Så en veckas vila har han haft och nu är han helt sjukt fin.
Första passet efter vilan bjöd han själv på vänster galopp vilken är den minst lätta. 

Cappe börjar komma igång på riktigt nu och börjar kännas så mycket mjukare.
Det är underbart att känna att våra träningspass gör han finare i kroppen.

Lilja har kommit ett litet steg längre i samlingen.
I tisdags hittade vi ett nytt läge där jag verkligen kände hur hon låg och pumpade på sina bakben.
Så häftigt med denna typ av häst, samlingen hon bjuder på är något helt annat än jag någonsin tidigare upplevt.
Den känns liksom otroligt äkta.
Svårt att förklara men den vikt hon kan ta på sina bakben har jag aldrig upplevt tidigare.
Samtidigt är hon den "svåraste" av mina hästar att rida.
En väldigt spännande kombination som utmanar min känsla och timing hela tiden.
Det krävs mycket mer av hennes tyngre kropp att utföra vissa rörelser men när hon har styrkan för dem blir de tio gånger bättre.

Imorgon får jag ridbanan plogad igen så i helgen blir det massor av träning!  
Längtar!



onsdag 7 februari 2018

Hur jag tränat Pilgrim


Det är så himla roligt det här med utveckling och att utvecklas men det är viktigt att komma ihåg att utveckling och prestation inte behöver vara något negativt (vilket det lätt kan bli) utan kan vara något väldigt bra.
Det blir negativt i min bemärkelse när det handlar om att jämföra sig med andra, om konkurrens och tävling.
Detta kan lätt skapa känslor och tankar som man mår dåligt av. 
Men det är något bra om det används som en inre drivkraft att vilja lära sig mer och vidga sina upptrampade stigar.

Jag har fått så många frågor på slutet om hur jag tränat Pilgrim och det är ju inte alls lätt att svara på på ett enkelt sätt i ett blogginlägg.
Men tänkte att jag skulle ge mig in i ett försök att förklara lite grovt hur jag tänkt.
För tänkt det kan jag säga att jag verkligen gjort!


När Pilgrim kom till mig var han HÄST. Helt oförstörd, opåverkad och utan bagage.
Han hade haft det bästa av liv man kan tänka sig med de bästa förutsättningarna och nu stod han här hos mig bara 5år gammal.
Tavelduken var spänd men helt omålad och jag kan ärligt säga att jag fick lite panik.
Allt låg på mig, fanns inget jag kunde skylla på någon annan och inget att laga.


Pilgrim var och är en häst där det är viktigt att allt är rätt och med rätt menar han mentalt ända inifrån själen.
Att ta hans kropp och göra något skulle aldrig gå med Pilgrim.
Han har varit den bästa av lärare och så fort jag råkat be om för mycket eller pushat lite för långt så har han totalvägrat.

Så hur "tränar" man en häst utan att ta över?
Hur tränar man en häst helt utan motstånd?
Tankarna snurrade och jag visste inte längre var jag tänkte och helt ärligt tappade jag tilliten till min känsla lite...
När man vill göra allt rätt blir det lätt att man inte vågar göra något alls. 
Men känslan är din bästa guide och den har du alltid med dig och så var det även för mig, jag bara måste våga lita på den igen.


Så jag bestämde att ge det hela tid och verkligen våga lita på mig själv, jag visste ju egentligen att jag var duktig.
Det var här jag bestämde mig för en strategi.
Varje gång jag red Pilgrim så åkte jag bara på hans rygg.
När han svängde gav jag snabbt den signal jag ville ha för att svänga, när han stannade samma sak, när han började gå, när han började trava också vidare.

Så tränade vi, vet inte hur länge men så pass länge så att vi en dag inte längre riktigt visste vem av oss det var som hade tagit första initiativet till det vi gjorde. 


Så till slut var äntligen grunden på plats, då kom nästa utmaning att göra något av det.
Jag var otroligt noga med att han hela tiden skulle behålla sin framåtbjudning och sitt härliga påskjut.
Det var det ända som var viktig att behålla när vi började rida lite mer planerade vägar.

Här började vi också rida mer för Ewa Schaeder och vi fick så många bra övningar. 
Att han någon som tänker väldigt lika som en själv att bolla med och få guidning av är ovärderligt.
Ewa betyder så himla mycket för mig och har varit och är en väldigt viktig pusselbit i mitt liv. 
Eftersom jag var helt utan ridbana fick vi göra det bästa av situationen där vi kunde.
Gårdsplanen var lite för liten, lägdorna lite för ojämna och vägen lite för smal.
Men vi kom långsamt framåt.

Mer och mer blev Pilgrim en ridhäst men utan rätt förutsättningar, så som ett jämn underlag och en plan yta att rida på, så måste man göra avkall på precision.
Det är jätte viktigt att komma ihåg när man rider sin häst, att man anpassar det man gör efter det underlag man rider på.
Och våra förutsättningar var inte de bästa men jäklar vad vi kunder träna kommunikation och samspelthet. 


I september 2017, efter att jag haft Pilgrim bra precis 2 år blev vår ridbana klar.
Vi invigde den lagom till kursen med Ewa hemma på gården.
Och sedan tog utvecklingen fart.
Nu kunde vi använda vår stora grund till att finslipa på saker.

Vi började med att hitta ett kortare steg och mer bärighet.
Jag hade nojat så mycket över att jag aldrig ville tappa hans underbara bjudningen och påskjutet så Pilgrim skrittade STORT och hans höfter vickade från ena sidan till den andra.
Lite "hela havet stormar" var det att rida honom. *fniss*  
Men nu när vi hade ett hårt och jämnt underlag kunde vi äntligen börja hitta nya lägen.

Fokus på korta sträckor i skritt där han skulle vara still med sina höfter och växlade med avlastning i trav.
Desto starkare han blev ju längre sträckor bjöd han på.
Och här tror jag det är viktigt att komma ihåg, när hästen är redo kommer den själv erbjuda mer.
Hästar VILL vara till lags. 
Att gå in i konflikt och försöka pusha hästen tror jag inte på.
Däremot kan man ibland testa något som kanske är lite för svårt men det är inte samma sak som att träna det eller "tvinga" hästen till något.
Hästarna förlåter oss så klart om/när vi gör fel om intentionen bakom varit rätt.
Visst har jag tänkt "bara lite till samling" på Pilgrim med resultatet att han antingen gjort ett stort anslag eller viftat med ena framhoven i luften.
Jag lär mig själv samtidigt som honom så visst blir det tokigt ibland men det viktiga i dessa situationer är att inte försöka gå in och bestraffa. 
Jag tror att om vi skulle välja att gå in och bestraffa vid sådana tillfällen så har vi bara har ett visst antal gånger på oss innan vår häst tackar för sig och sedan väljer att inte vara delaktig i våra träningar längre.

Jag har mött dessa hästar så många gånger. Nokke var en av dem...
Att "laga" en sådan häst tar otroligt lång tid så varför ens hamna där om man så lätt kan undvika det.

Men tillbaka till Pilgrim.
Från att vi fått ridbanan och Pilgrim hittade kopplingarna i sin kropp för att hålla ihop den gick det snabbt.
Nu är han en dröm att rida, problemet nu istället är det motsatta att jag inte får han i ett läge där han kan vila, utan han pumpar glatt på tills han har mjölksyra upp till öronspetsarna.
Men jag tror vi löst det nu och jag är än mer lyhörd och kan ge han en paus lite innan han själv kommer på att han behöver den.  

Det är klurigt att rida en sådan här ambitiös häst, jag måste hela tiden ligga steget före och göra lite mindre än jag tror.
Men oj vad jag lärt mig!
Jag tänker ibland att alla borde få rida en häst som Pilgrim för den utveckling jag har gjort under senaste året hade jag aldrig kunnat göra utan honom.
För oavsett hur duktig någon är på att förklara så kan man inte veta hur jordgubbssylt smakar innan man testat och Pilgrim ger mig upptäckter i mitt nervsystem och tränar min känsla varje ridpass.

Nu har vi bara kommit ett litet steg på vår väg och jag precis som alla andra drömmer om saker.
Även om mina mål är utifrån oss och inget som någon annan ska kunna se eller mäta så går det inte att sticka under stolen att jag längtar till vår första piaff och att glida fram längs fyrkantsspåret i passage. 

måndag 5 februari 2018

Snö, snö och ännu mera snö

Snödjupet på gräsmattan
Ja med tanke på all snö som kommit så är det svårt att skriva om något annat än det. 
Det kom minst 50cm snö under torsdagen och vi valde att jobbade hemifrån eftersom vi var helt insnöade.
Även fredagen fick vi spendera hemma då vår väg inte blev plogad förrän vid lunch.
Sedan har vi spenderat hela helgen till att skotta känns det som.

Änglar finns!
Väghyveln gick längs vägen på fredagen för att trycka bort befintliga plogvallar då bilvägen blivit smal som en ko-stig.
Det medförde att det blev 2m snö framför ingång till ena hagen.
Det var bara att börja skotta, men ibland har man världens tur.
För vem har sagt att man måste skotta med en spade?
Nä här använder vi oss av det tunga artilleriet och vips var hagen framskottad.  

Kolla snödjupet innanför grinden, tråden vid grinden sitter på 130cm och den under på 60cm

Världens bästa Tomas, min traktor!
Annars har mycket skottning bestått i att skotta av alla tak på gården och skotta fram staket i hagarna.
Stackars korna fick vara instängda i lösdriften i två dagar tills vi hunnit skotta fram deras hage.
Hästarnas staket skottade vi fram redan torsdag natt. Många timmar tog det men vad gör man liksom?
Jag vill inte ha dem inne och jag skulle aldrig våga chansa att släppa ut dem i en hage med översnöade staket.
För skulle det hända något så skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Då spelar det ingen roll hur trött man är, det är bara att skotta. 

Vet inte om det syns av bilden, men det var så sjukt mycket snö att skotta undan för att få fram översta tråden i hagen.


Men så här mycket snö är inte bara dåligt.
Det är så vackert ute att man nästan tappar andan.
Det är stjärnklart på kvällarna och alla snöhögar på gården kastar långa skuggor i månens sken så det ser ut som om man bor i en mystisk sagovärld. 
Underlaget längs landsvägarna är perfekt och ridturerna helt underbara.
Hästarna är pigga och glada och man njuter varenda sekund.

Så nu kan denna snö få stanna ett tag men det behöver inte komma någon mer.
Ridbanan är plogad och helt perfekt och jag och Cappe har börjat komma igång lite mer nu.
Igår kväll var han som en dröm att rida.
Att ligga och växla mellan terre a terre och galopp är rätt häftigt.
Han klämde även själv in ett byte när han tyckte det var dags att byta varv *skrattar*
Men vi rider fortfarande korta pass men jag känner hur han hela tiden bli starkare.

Idag har vi -24 grader men jag tänkte ändå försöka rida ikväll.
Längtar!

fredag 2 februari 2018

Snowstorm beats European record


I morse blev jag uppringd av Sveriges Radios program Radio Sweden som har radioprogram på andra språk och detta var den engelska kanalen som ringde.
De ville göra en lite intervju om all snö vi fått under gårdagen.

Jätte roligt att få vara med men hjälp vad ringrostig min engelska var.
Men det var roligt att få försöka prata lite fast man blev lite tagen på sängen. 
Länken till reportaget hittar ni HÄR.






Trött.nu


Det var så himla roligt att titta på bilder av Pilgrims utveckling igår så jag blev tvungen att göra en till liten jämförelse bild. 
Tänk att min lilla plutt blivit så stor.
Det var svårt att föreställa sig där för ett par år sedan.
Är så stolt över min fina Prick.


Igår var det ju ett sjuhelsikes väder.
Snön yrde och det kom så mycket att jag inte ens vill veta hur mycket det blev till slut.
Vinden blåste hårt och snön drev, för varje timme som gick blev mindre och mindre av staketet synligt i hagen på de ställen dit snön drev.
På bilden ovan går det två staket parallelt, men allt man ser är två små toppar av två stolpar som sticker upp.
Så jag och Tomas skottade hela natten så hästarna skulle kunna gå ut säkert idag.
Nu är jag rätt slut i kroppen och kvar har vi kornas hage att skotta... 


Cappe är så himla lycklig just nu.
Han och Pilgrim busar i hagen, stegrar och biter varandra på ett vänskapligt sätt.
Så himla roligt att se.
Ikväll kommer de och skottar min ridbana igen efter all snö så då kan vi fortsätta att träna ihop.
Han har blivit så himla glad av att få ett uppgift igen plus att jag märker att träningen gör han starkare.
I maj kommer Birgitta Järnåker hit och håller träningar, tänk då kommer jag ha 3 hästar att välja mellan, lycka!
Och senare i sommar kommer Ewa Schaeder, snacka om att ha saker att längta till så här mitt i vintern.

torsdag 1 februari 2018

Snöstorm


Idag bokstavligen vräker snön ned och det blåser av bara h*lvete och snön driver upp i helt sjuka drivor.
Det har kommit så mycket snö att hästarna knappt kan gå i hagen, Cappe studsar runt i något som liknar kaninhopp.
Mitt staket på 120cm syns snart inte längre och kornas hage har helt drivit igen.
Ikväll kommer vi ha så sjukt mycket skottning framför oss av hagar att jag blir trött av att bara tänka på det.
Och korna måste jag stänga in i lösdriften tills snöfallet slutat annars kommer de promenera rakt ut ur hagen.

Men det är tur att jag kan jobba hemifrån idag så jag kan hålla koll på djuren och ta in hästarna så snart det börjar skymma.
Just nu proppar jag i dem hö så det ska hålla sig lugna och snälla.



Vi förberedde oss dock inför detta oväder och skottade fram staketen extra mycket i tisdags kväll men det syns det inte längre något av.
Om det inte drev så sjukt mycket så skulle det går bättre men detta är verkligen ett hemskt väder som hästägare.
Nu önskar jag att jag hade ett trästaket på 2m runt hagarna.
Kommer helt klart bygga om vinterhagarna till sommaren, 120cm är för lite i vinterhagarna helt klart. 

Fy tusan vad jag längtar till våren nu!!!



Pilgrims utveckling

Jag låter bilderna tala för sig själv men här ser ni lite av vår utveckling från hösten 2015 fram till idag.
Har försökt hitta bilder i ungefär samma moment i traven, så det ska gå lite lättare att jämföra.
Lite roligt också att se hur hans färg förändras.

Min fina Pilgrim, min magiska vän.

Oktober 2015

Mars 2016

Maj 2016

Juli 2016

Maj 2017

Januari 2018


onsdag 31 januari 2018

Min vita prins

Så stolta!
Ni tror väl inte att jag red i lördags och Husse fotade utan att jag passade på att få min fina Cappe på bild också.
Vi har ju precis börjat sätta igång ordentligt efter att han har haft en "liten" vila på ett år.
Det är ju inte bara en skada som gett denna långa viloperiod, utan flera.
Han har verkligen haft en himla otur men jag hoppas att det räcker nu. 

För varje pass vi rider blir han bara finare och finare.
Just nu jobbar vi bara på att bygga kondis och styrka och hitta ett jämnt flöde under passen.
Han har till en början gärna velat gå i en låg form men de sista passen har han själv börjat lyfta upp sig.
Vi har ingen brådska vi skyndar långsamt men jag är otroligt imponerad över hur himla ridbar han är.
Visst är han stel i höger varv (det svåra) och höger galopp är lite kantig men ack så underbar han ändå känns.
Alla signaler sitter och våra nervsystem är fortfarande "in tune" med varandra.


Jag är så himla lycklig över min fina prins.
Nu har jag börjat fundera på byte av stång på honom.
Vet dock inte riktigt vad vi ska prova men har lite idéer.
Vi får se vad det blir.
Men i vilket fall så fortsätter vi att träna på tillsammans, båda lika lyckliga!



tisdag 30 januari 2018

Äntligen nya ridbilder


Vad kan jag säga mer än att Pilgrim är helt fantastisk.
Att få bli buren av honom är en känsla svår att beskriva.
Han är otroligt ambitiös och gör alltid sitt bästa och de egenskaperna kräver otroligt mycket av mig som ryttare. Det blir min uppgift att hålla vågskålarna jämna så vi inte tippar över åt något håll.
Han har stora rörelser och det sätter vår balans på prov fler än en gång per pass.
Men när vi får allt att stämma då dansar vi.



Jag har varit väldigt förkyld i över en vecka, riktigt jäkla sjuk.
Men att få rida mina fina hästar ger lite extra energi så man orkar med att ligga i soffan och vila sedan, något som annars gör mig rastlös och galen *ler*
Så när Tomas sa att han vill fota oss lite på lördagen höll jag på att spricka av lycka. 


Ridbanan var nyplogad och helt perfekt och Pilgrim dansade fram.
Han har verkligen hittat kopplingarna på slutet och det är så himla häftigt att rida honomn de dagar allt stämmer.
Men det är inte enkelt,  jag måste vara så otroligt noggrann med mig själv för att inte störa honom när han lägger energi och kraft på sina bakben. 



Han är en häst som har en stor och luftig galopp.
När allt blir rätt tar han otroligt mycket kraft på sina bakben, lyfter upp sig och galoppen blir långsam och det känns som om man flyger.

Men denna galopp kräver troligt mycket av oss båda vad gäller balans och samspelthet.
Han lyfter hela sin kropp och mig på ett av sina bakben.
Balans är något skört men när vi får det att stämma blir det magiskt och jag kan inte annat än le när jag sitter där på hans rygg.
Han behöver fortfarande att jag går ur honom lite i denna galopp men balansen vi hittat är så häftig.
Känslan när han törs lita på att jag kommer hålla koll på mig själv och att jag gör allt jag kan för att inte störa honom, den är rätt häftig.

Jag önskar att alla någon gång fick chansen att rida en sådan häst som Pilgrim.
Det han lärt mig om balans, kroppskontroll och vikten av eget ansvar är något som jag alltid kommer ha med mig.
Den där förförståelsen som uppstår när två själar kan utföra något i samklang med varandra, det är magi.


Finns en hel hög med bilder till, men de sparar jag lite på men ni kan vara lugna ni kommer få se dem.