torsdag 13 december 2018

Det unika är det viktiga!


I helgen som var hade vi den bästa av dagar i stallet.
Jag hade lektion med både Steffi och Janet och vi passade även på att jämföra Steffis "nya" sadel med min.
Båda är av modellen Ecuyer men olika årsmodeller.
Så lika men ändå så olika.

Att testa sadlar på olika hästar och olika ryttare är så otroligt givande, man får ett svar direkt.
Man kan tro att en viss sadel kommer vara på ett visst sätt på en viss häst, men man får inte glömma bort ryttaren i denna kombination.
Man kan prata teorier hit och teorier dit, men teori är aldrig verklighet och varje stund är unik och ingen är någon annan lik.
Så det som teoretiskt kan verka så rätt kan i en annan situation vara helt fel och det man kan tycka borde vara fel kan vara helt rätt.
Hur förklara man det liksom?



De två Ecuyer sadlarna ser så lika ut från sidan men har väldigt olika säten.
Min sadel (den beigea) har ett smalt, hårt säte som för mig verkligen stimulerar nervsystemet.
Steffis sadel (den bruna) har ett brett och mjukt säte.
Men min sadel som jag tycker är bäst i världen (partisk) passade inte alls lika bra för t.ex. Janet.
Skillnaden på både henne och hennes häst i Steffis sadel var enorm.
I den sadeln blev allt perfekt och i min sadel blev det inte alls bra.

Att förstå att det inte finns några givna svar är det viktiga.
Detta gäller i allt, för vi är alla unika och det kommer aldrig finnas mallösningar.
Vi människor önskar svar (gärna i punktform) hur man ska lösa ett problem men det finns inte.
För facit för dig är inte lika det facit som gäller för mig.
Absolut spelar teori en viktig roll i världen men vi kan inte stirra oss blinda på teorier.
Det finns saker där man nog kan säga att det inte är något att ens överväga men inom ramen för det som kan vara bra är nyanserna oändliga.
Så det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig.
Det viktiga är att alltid våga testa och utforska, vara nyfiken och faktiskt fundera kring de svar du får.
För i slutändan måste du våga lyssna till dig själv och din magkänsla, den är det bästa du har.

torsdag 6 december 2018

KAN du det du VET?


Att ha den otroligt stora förmånen att få möta så många olika hästar och människor är enormt utvecklande.
Varje dag lär jag mig så otroligt mycket men framför allt lär jag mig om vad som verkligen är viktigt, på riktigt.
Jag märker idag vilka otroligt stora brister det finns i hästkunskap.
Hur mycket människor gör för att de lärt sig att det ska vara så men inte varför och sedan analyserar de det inte vidare.
Men även hur mycket man INTE gör för att man aldrig fått lära sig att det är viktigt. 
Ridskolor är fantastiska, tänk så många människor som får möjlighet att vistats med hästar tack vare dem men även här ser jag hur lite kunskap man idag förmedlar till sina elever.
Många rider på ridskola och efter det köper man en egen häst, men de är helt oförberedda på vad det verkligen innebär på fler än ett plan.

Jag tänker på hur det ser ut i samhället, att den som sitter på mycket kunskap har en fördel och många håller inne på det de vet.
Men jag tänker också vad otroligt viktigt det är att vi hästmänniskor delar med oss till varandra.
Alla kan lära sig nått av alla, det är är jag helt övertygad om.
Kunskap bygger mycket på erfarenhet och erfarenhet får man bara genom tid, investerad tid.
Men tyvärr vill de flesta idag kunna allt på en gång utan att träna.
Man tror att bara för att man vet något så kan man det, men det är bara att missleda sig själv.

Jag vill därför dela en historia med er som visar på det här med att VET och KUNNA och den stora skillnaden dem emellan.
Texten nedan kommer härifrån: http://www.ekelundplars.se/nyhetsbrev-blogg/nyhetsbrev-9-28580689



Så börjar hästvärlden bli full av chaufförer?
Är det det vi börjar se konsekvenserna av?
Hur mycket bidrar den stress människor lever i idag och hur mycket beror på att vi vill ha snabba lösningar på något som i själva verket är helt unika situationer?

För vi får aldrig glömma att ekvationen häst + ryttare är helt unik och det kommer aldrig finnas universallösningar. 

Just det unika som häst och ryttare bildar tillsammans är något som jag haft mest fokus på på slutet.
Det har gett mig så många insikter och mycket som jag redan vetat har landat i egenägd kunskap.   
Detta är också det absolut svåraste att lära ut och förmedla; det unika som bildas mellan en häst och en människa.
För hur förklara man att det som är "rätt" svar i en situation inte nödvändigtvis är det i nästa, hur lika de än kan verka.  

måndag 26 november 2018

Grått är flott


Tänk, jag och Tomas hade en hel helg tillsammans i helgen.
Det är inte så ofta det händer, jag har min undervisning och Tomas dömer hockey så ofta är vi ute och flänger på helgerna.
Men nu hade vi en hel helg tillsammans.

På söndagen var vi på julmarknad här i Kovland, jätte mysigt men lördagen spenderad vi till att fixa lite i stallet.
I somras renoverade vi ett par väggar i stallet inför byggandet av sadelkammaren.
Dessa väggar har sedan dess varit tomma då vi haft händerna fulla med annat jobb.
Men i lördags var det dags, att fixa det där sista lilla, det som blir pricken ovanför i:et.
("lilla" kanske är att ta i, vi höll på HELA dagen).

Före
Väggarna innan var i ful plywood, smutsiga och hemska.
Vi tog bort skivorna, fixade reglarna, fyllde på isolering och slog på en målad träpanel.
Detta har jag ju redan visat.
Det vi gjorde i lördags var att skruva upp alla nya saker jag köpt på de nya väggarna.

Efter
Resultatet blev enligt bilden ovan.
Så snyggt!
Nya hyllor, nytt medicinskåp, ny whiteboard och lite "pynt" (läs: enhörningar).
Det ända som återstår nu är lite lister, fästa upp elen och montera ett eluttag.
Men varje gång jag kommer in i stallet nu blir jag glad och jag lyser upp varje gång jag ser väggen.
Det blev precis så fint som jag drömt om enda sedan vi flyttade in för 5 år sedan.

Före

Efter
Även de nya sadelhängarna har kommit upp på väggen, självklart är de rosa.
Nu finns det plats för 9 sadlar vilket behövs.

Det som återstår att göra inom det snaraste är att göra klart väggen där tränsen ska hänga samt fixa Cappes boxvägg.
Efter det kan vi bygga klart sadelkammarens sista väggar när vi har tiden till det.

Åh det är så roligt att fixa och göra fint.
Det är något som ger mig så otroligt mycket energi.
Mitt huvud är alltid fyllt av projekt och idéer och jag får tygla mig själv för att inte göra allt på en gång.
Men nu ligger fokus på att få klart de sista fönstren på Sommarhuset och sedan hoppas jag att vi kan fixa väggen som tränsen ska hänga på.
Längtar! 

måndag 19 november 2018

Oj vad tiden går


Drygt en månad kvar till jul, ojoj vad tiden flyger fram.
Så mycket har hänt i mitt liv på slutet men jäklar så bra allt blivit, så mycket som kommit upp till ytan och så skönt det är.
Just nu är allt helt perfekt och jag har aldrig varit lyckligare eller mått bättre.
Energin på gården nu är bättre än jag någonsin kunnat drömma om och det är sådan harmoni bland hästarna.
Jag får nypa mig i armen varje dag, tänk vilken dröm jag får leva i.

Dessutom har vi hunnit med det mest på gården innan vinterna så nu kan snön få komma om den vill.
Tomas har varit otroligt duktig och fixat med fönstren på sommarhuset och fogat om fönsterrutorna.
Jag har klippt buskar och satt upp julbelysning och julgranskulor.
Blev otroligt mysigt, även en gran i skogen har fått en ljusslinga.
Är så glad för att vi verkligen tänkt när vi gjort saker på gården och sett till så att vi har eluttag på en hel massa ställen så det finns verkligen inga begränsningar för vad man kan hitta på.


Med hästarna går det verkligen jätte bra just nu, alla tre är så himla fina.
Pilgrim känns som en miljon efter behandlingen av Jossan.
Igår kväll när vi red på banan tränade vi lite passage och jäklar vad det gick bra, börjar bli dags att filma igen.
Cappe känns super fin, så mjuk och följsam.
Dessutom är han så sjukt söt nu när han ser ut som en Lovikkavante. 
Lilja fortsätter att vara mjuk och som en energiboll att rida, dock ska jag försöka rida ut henne lite mer så hon får lite bättre kondis, för när hon har riktigt bra kondis blir hon ännu härligare att rida.

I helgen är vi tillsammans med alla stalltjejer (med respektive) bortbjudna på middag till Eva.
Det kommer bli så himla härligt och roligt, en hel kväll med de finaste av vänner.
Tror det kommer bli en toppen kväll.
Men först en hel vecka med en massa härlig tid med mina fina hästar. 

fredag 16 november 2018

Äntligen lite ljus


Började veckan med två arbetsdagar i Stockholm.
När jag var där nere och tittade på lokalnyheterna så sa de att det endast varit fem soltimmar hitintills i Stockholm under november månad.
Tro nog det samma gäller för oss här uppe i Sundsvallstrakten.
Det har varit mulet, dimma och duggregn så länge att jag glömt hur solen ser ut.
Så förstå hur ljuvligt det var igår när solen sken och hela världen var täckt i rimfrost.
Så vackert!



Jag har tömkört Lilja några gånger på slutet med våra slanor som skaklar.
Hon är så himla duktig och nu är jag så sugen på att hänga på en riktig släpa (finns en i ett av uthusen) men till det behöver jag en riktig sele.
Min sele kommer bli renoverad någon gång efter nyår så jag får helt enkelt sätta på mig den stora tålamodshatten så länge.
Längtar verkligen efter att få köra Lilja för första gången, är ju helt övertygad om att hon är en fantastisk körhäst.

Annars tränar jag på som vanligt med hästarna.
Pilgrim börjar kännas riktigt fin efter behandlingen av Jossan.
Han är pigg och har fått tillbaka sitt underbara driv och påskjut. 
Cappe känns också toppen, vi har ridit rätt mycket på rollerbit:et och det har verkligen hjälpt honom att bli mer avslappnad i ryggen.
Här om kvällen var han så himla fin att jag inte ville sluta rida.

Nu står helgen för dörren och jag hoppas att den bjuder på fortsatt fint väder och sol.
Livet blir liksom lite extra härligt när solen skiner.

fredag 9 november 2018

Höstfix


Idag är det den 9:e november och mina hästar sover fortfarande ute.
Hagarna är lite lätt leriga efter allt regn som kommit och jag tycker det är allmänt otrevligt ute med dimma och dis som hållit i sig flera dagara nu men hästarna, hästarna vill INTE gå in. 
Jag fattar ingenting men jag tror de njuter av värmen som är och de klagar inte på leran tydligen så då har de fått sova ute.
Men idag åker de in oavsett de vill det eller ej. *ler*

Vintern är i antågande och jag och Tomas håller på att fixa det sista på gården inför att snön kommer.
I pojkarnas hage har vi byggt en matstation för hönäten.
De har haft ett par träd i den hagen innan men de har Lilja hjälpt till att fälla *skrattar*
Men nu går hon inte i den hagen längre och pojkarna har än så länge inte gjort någon åverkan på sin nya matstation.
De är så duktiga!



torsdag 8 november 2018

Äntligen tillsammans


Sedan Lilja flyttade in hos oss förra sommaren har jag haft en dröm om att ha alla mina hästar tillsammans. 
Tyvärr har det inte, av olika omständigheter, varit den mest praktiska lösningen men nu, nu var det äntligen tid för det.
Cappe och Lilja har ju gått tillsammans hela sommaren eftersom de fått begränsat bete och bara ätit gräs några timmar om dagen.
Men i helgen flyttade Pilgrim upp från betet och in i vinterhagen till sina "nya" vänner.
Ja Cappe och Pilgrim har ju alltid gått ihop innan men nu har ju Lilja tillkommit i ekvationen.


Jag kan säga att jag var rätt nervös när jag släppte ihop Lilja och Pilgrim, lite konstigt kanske ni tänker, egentligen är de båda hästar funkar i vilken flock som helst, men det hände en sak förra sommaren som ändrade deras relation.

Man pratar ofta om hästminne och jag förstår faktiskt att det uttrycket uppkommit.
Hästar är långt mycket mer tänkande varelser än vad många människor inser och med väl utvecklade kognitiva förmågor.

Men åter till händelsen föra sommaren.
När Lilja flyttade in kom hon och Pilgrim väldigt bra överens.
De gick inte i samma hage utan Lilja fick bli hagkompis med Donne.
Men de gånger jag skulle rida ut på Pilgrim och Steffi följde med på Lilja var de så gulliga med varandra.
De kunde klia varandra i manen och snosa länge i varandras näsborrar.

Men allt detta förändrades efter en ridtur.
Vi hade precis kommmit tillbaka till stallet och suttit av hästarna.
Vi var väl lite oaktsamma (då de kom så bra överens) så utan att jag märkte det klev Lilja fram bakom Pilgrim och stoppade upp nosen mellan hans bakben.
Inget konstigt tyckte hon, hon måste ju kolla om han hade en snopp.
Men Pilgrim blev helt överraskad och skrämd och sparkade bakut rakt in i bringan på Lilja.
Lilja tog det hela med ro för hon insåg att hon fick skylla sig själv.
Men från den dagen var Pilgrim livrädd för henne.

När de till vintern flyttade in fick Pilgrim och Lilja boxarna bredvid varandra.
Lilja som är ett sto kunde ibland pipa åt Pilgrim genom boxväggen (oftast när Pilgrim hade mat kvar men inte hon) och det triggade Pilgrim till att bli arg och det slutade alltid med att de sparkade i boxväggarna åt varandra.
Men de lugnades sig efter några veckor men hela vintern kunde någon gång ibland sparka åt varandra i boxarna.

Så ni förstår ju hur jag kände när jag skulle släppa ihop dem...
Och ja, de rök ihop.

Släppte ihop dem på fredagen när jag jobbade halvdag och jobbade hemifrån.
De nosad lite på varandra, några gånger, sedan vände Lilja rumpan till och sparkade Pilgrim och istället för att gå undan vände även han upp rumpan och sparkade tillbaka.
Sedan fortsatte detta tills de båda blev trötta.

Efter det har läget varit lugnt, de har nu vapen vila *ler* och ingen av dem vill gå så långt igen att de hamnar där.
Lilja blev på söndagen brunstig och är nu lite kär i Pilgrim och han beter sig faktiskt lite som en hingst till och från.

Det är verkligen intressant att se hästarna interagera med varandra.
Tror verkligen att Lilja och Pilgrim kan lära en hel del av varandra.
Just nu visar Lilja en så fin respekt för Pilgrim och Cappe och hon överreagerar inte alls så mycket som hon brukar kunna göra.
Cappe han glider runt som den söta ponny han är och försöker se extra gullig ut när stämningen blir lite tryckt i hagen.

Alltså det är så himla ljuvligt nu att varje dag mötas av min egna lilla flock i hagen, det är sådan lycka!
Stämningen dem emellan blir bättre och bättre och jag tror att detta kan komma att bli riktigt bra.

onsdag 7 november 2018

Återigen i Grundbäck


Att få spendera en dag med Ewa Schaeder och hennes hästar betyder så himla mycket för mig.
Ewa är inte bara min mentor i hästvärlden hon är även en väldigt viktig och fin vän i mitt liv. 
Så i lördags styrde jag bilen återigen mot Umeå och Ewa.
Jag steg upp kl 05.00 och var hemma vid 00.30. Trots en otroligt lång dag var jag full av energi när jag kom hem.
Det är lite lustigt, för att varje gång jag kör vägen mot Umeå så känns den bara kortare och kortare och nu är det nästan som att Ewa bor i grannbyn.

Kloka Cally

Vackra Shy Boy
Denna gång fick jag den stora ära att rida två av Ewas curlyhästar.
Först fick jag rida Cally och det var verkligen en jätte fin upplevelse.
Hon känns så klok och tydlig med vad hon vill, lite lik Lilja faktiskt.
Precis som Lilja krävde hon att jag var med henne hela tiden och att jag var i nuet.
Det är otroligt nyttigt som ryttare men även som människa att få umgås med en sådan häst.

Efter Cally fick jag sitta på Shy Boy medan Ewa ledde honom runt på ridbanan.
Han har inte haft ryttare på ryggen på ca 1år och ändå tog han det hela med ro.
Han kändes så självklar med att jag satt där på hans rygg.
Det är lite häftigt att känna när en häst är redo att bli en ridhäst och det är han verkligen nu.
Han var så mjuk och vi travade några bitar och hans trav flöt fram.
Tror han kommer bli en otroligt fin ridhäst som kommer lära Ewas elever otroligt mycket.

Utöver ridningen spenderade vi även tid i Ewas bibliotek, umgicks i stallet och pratade en hel massa om livet och allt som hör dit.
Jag känner mig så himla lyckligt lottad som har denna möjlighet att få komma hem till Ewa.
Ska försöka åka upp till henne i jul också, för jag längtar redan tillbaka.

Tänk er en röd sadel, jag måste säga att jag är lite sugen

Att försöka fotografera en curly, det är inte det enklaste kan jag lova


tisdag 6 november 2018

Borttappade kotor


Jag har ju nämnt att Pilgrim känts lite trött på slutet, både mentalt och kroppsligt.
Det är ju inte så konstigt då det hänt väldigt mycket på slutet som påverkat honom.
Två hästar har åkt till himlen och han har tagit enorma kliv i sin utbildning.
Allt detta har givetvis lämnat spår.

Jag är helt övertygad att man med rätt utbildning och träning med sina hästar inte behöver behandla dem på något sätt men jag vet också att jag inte riktigt är där än.
Så vilken tur att det då finns professionell hjälp att tillgå.

Att låta någon behandla mina hästar är alltid lite jobbigt.
Jag gillar inte att andra som jag inte känner rör mina hästar.
Det kanske låter märkligt men jag anser inte att alla har rätten att t.ex. klappa mina hästar för att de känner för det.
Hästen är inte alls egendom och man kan inte bara ta sig rätten att gå fram och klappa en häst.
Något som det faktiskt pratas för lite om. 

Nästa sak som är än mer jobbigt är att människor ofta applicerar sitt eget hästtänk på andras hästar.
Har ett skräckscenario som en elev till mig berättade.
Hon har tyvärr flyttat från Norrland och bor nu i södra Sverige.
I jakten på en ny tränare kom hon till en tränare som slog hennes häst för att den kliade sitt huvud mot benet.
När eleven ifrågasatte sa instruktören "de får inte göra så"
Hon svarade "men han får det för mig". 

Kan ni förstå att instruktören ansåg det som en självklarhet och rättighet att slå elevens häst för ett beteende som hen ansåg som fel.
Därför tycker jag också ibland att det är jobbigt att hålla i eller leda andras hästar, jag vill inte själv hamna i en sådan situation.

Så därför är det alltid lite nervöst att ta ut någon ny som ska göra nått med mina hästar.
Men nu behövdes det verkligen och jag säger bara WOW!
Jag är nöjd och lycklig bortom alla förväntningar.

Så i fredags var det äntligen dags för Pilgrims behandling.
Kvinnan jag valt att ta ut heter Jossan och har ett företag som heter Multihorse.
Jag har hört så mycket gott om henne och hon var verkligen otrolig.
Lugn, saklig och otroligt fin med hästarna, dessutom hade hon en enorm kunskap.
Jag anser mig själv vara rätt påläst och att träffa någon som kan ännu mer men med samma tänk var väldigt givande. 

Pilgrim har en tendens att bli lite vänster banan utifrån hur han ser ut i sin kropp.
Men Jossan var den första som vekligen kunnat hitta en del av orsaken till detta.
Bland annat är hans 5:e och 6:e ländkota något lägre än övriga kotor och detta skapar så klart en masa spänningar i hans kropp.
Jossan visade mig hur jag ska göra för att "hämta upp" dessa kotor och vi fick några övningar som vi ska göra innan varje träningspass.

Redan dagen efter kunde jag se en enorm skillnad på Pilgrim.
Hela hans rygg så annorlunda ut.
Den var fylligare och rundare och en mycket mer harmonisk överlinje från bröstkotorna och bakåt.
Wow!
Försökte ta en bild i hagen men det var inte så lätt när mina hästar hellre vill vara i linsen än framför den *fniss*
Men man ser ändå hur rund och fin han ser ut.
Ikväll ska jag rida honom första gången sedan behandlingen ska bli så spännande.
Lämnar en rapport sedan så ni får veta hur det kändes.



måndag 5 november 2018

Halloween


I helgen var det Halloween.
Detta var något vi inte firade när jag var liten, utan då var det endast Allhelgonahelgen.
Men Halloween har kommit mer och mer senaste tiden och är riktigt stort nu även här i Sverige, allt för att främja konsumtionssamhället...
Så jag kom fram till det igår, att jag aldrig har halloweensminkat och klätt ut mig förut.
Så det blev premiär och jag var snabb att haka på när Steffi i stallet föreslog en halloweenfotografring.  

Haha, så himla roligt det var.
Nästa år kommer vi gå "all in" och jag har redan börjat planera.
Ska se om vi kan boka in Tomas som fotograf då så vi slipper fota varandra i våra utstyrslar.
I och för sig, vi lär väl gå "all in" på både jul, påsk och midsommar också innan det är dags för nästa Halloween.



torsdag 1 november 2018

Kommer tjata ihjäl er...


Misstänker att jag kommer bomba er med tonvis av bilder från belysningen på min ridbana de närmast veckorna men jag är så himla lycklig och nöjd.
Alltså kolla vilket ljus!

Igår kväll red jag finaste Blomman uppe på banan och hon kändes så himla mjuk och fin.
Vi har en bra period hon och jag just nu. 
Vi har ganska mycket fokus på bärighet i traven, att hitta ett läge där hon blir helt tyst.
Lilja är otroligt tydlig, när inte traven är bra dundrar hon ned sina fötter i marken.
Hon kan verkligen släppa dem rakt ner och det är tur att marken finns där under och tar emot henne. *fniss*
Men hon blir starkare och starkare och nu kan vi trava ganska långa pass utan att tappa kvalité och hon blir nästan helt tyst. 
Det är riktigt häftigt.

Vi har också haft det lite klurigt i vänster varv där hon gärna faller inåt.
Igår analyserade jag mig själv ordentligt när jag red, valde att rida barbacka (vilket jag nästan aldrig gör nu för tiden) för att verkligen känns vad som hände i min kropp.
Lilja är den bästa läraren och när jag hittade rätt i kroppen var inte vänstervarvet nått "problem" längre.
Jag har en gammal skada i höger höft och den måste jag anpassa mig efter, för tänker jag inte på den så sitter jag ojämnt och höger höft tippar ned mer än vänster.
Det gör också att jag viker mig lite i vänster sida och axeln tippar ned.
Men med fokus på att hitta kontakt i höften och låta inner axel följa med i rörelsen hos Liljas inner fram så blev det så mycket bättre.

Det är det som är det häftiga med Lilja, jag behöver bara tänka "vad är det som känns tokigt" och sedan visar hon mig det.
Om jag bara lyssnar på henne så behöver jag egentligen inte kunna så mycket själv utan hon visar mig.
Det är en frän känsla som gör mig väldigt ödmjuk.
Jag tänker att om någon som inte är medveten om detta och sig själv skulle rida henne skulle de nog uppleva henne som bufflig.
Lilja skulle aldrig "ge efter" för en ryttares önskemål om inte ryttaren arbetar med henne.
Att tro att man kan "tvinga" henne till något är bara att glömma, men gör du saker tillsammans med henne så ställer hon upp till 110%.
Det är svårt att förklara men jag tror det har mycket med ryttarens inställning att göra.
Kräver man att hon ska svänga eller ber man henne av en anledning.
Samtidigt måste man vara otroligt tydlig och man får inte vela över vad man vill för då fattar hon snabbt ett eget beslut som oftast inte är det samma som ryttaren tänkt sig.
Egentligen skulle jag kunna sammanfatta det med att Lilja lär sin människa att bli den bästa tänkbara.
Tydlig och konsekvent men ändå ödmjuk, lyhörd och förstående.
Detta är något som jag märkt att vi människor kan ha det lite klurigt med.
Antingen är man en bestämd person som pekar med hela armen och struntar i andras åsikter eller så blir man så lyhörd och ödmjuk att man blir helt passiv.
Detta är en jätte svår balansgång men Lilja får mig varje dag att hitta den perfekta medelvägen dem emellan och det är jag henne otroligt tacksam för.

Åh vad jag älskar min Blomma!



onsdag 31 oktober 2018

Vilket väder


Hösten har verkligen varit otrolig.
Så himla fint väder och inge regn.
Men nu kom ändå höstrusket och det har snöregnat i två dagar. Brrrrrr
Men det är bara att hålla ångan uppe och det finns ju egentligen inget dåligt väder.
Det ända som ställer till det i ridningen är hemsk is.


Jag tror att bästa sättet att råda bot på höstrusket är att förgylla tillvaron på olika sätt.
Jag älskar att tända ljus inne och krypa upp i soffan med en härlig stickad tröja och raggsockar.
När jag ska rida och det inte regnar tar jag fram nått av mina finaste schabrak, flätar manen på hästen och helt plötsligt känns allt lite lyxigare.

I helgen var jag på loppis med min fina vän Sara.
Då hittade hon en jätte gullig stickad tröja till mig som helt klart kommer bli en favorit nu i höst och vinter.
Tänk att man kan hitta en så fin stickad tröja för 20kr på loppis.
Sedan red vi ut en sväng i skogen och det om något får vilken dag som helst att kännas ljus.

På fredag ska Pilgrim få massage.
Han har känts lite trött i kroppen på sistone så han behöver verkligen gås igenom.
Ska bli spännande att se vad massören finner.
Sedan på lördag åker jag upp till Ewa för en hel dag med henne och hennes hästar, längtar så jag nästan spricker!

Hästarna går kvar på betet men i helgen kommer de flytta upp i vinterhagarna igen och börja sova inne.
Tror de kommer gilla det för nu börjar det bli lite blött och kallt.
Det bästa jag vet är att släcka i stallet på kvällen, höra hur de tuggar på sitt hö och säga god natt.
Det är livskvalité  för mig.

tisdag 30 oktober 2018

Nu kör vi!


Världens bästa Lilja!
Lilja är som ni kanske vet inkörd och jag har en dröm om att köra släde med henne med en massa bjällror och renfällar.
Men eftersom det var ett tag sedan hon blev körd så går det ju inte att bara spänna henne framför en vagn och hoppas på det bästa.
Nej vi behöver göra en lite inkörning light.

Så i söndags fick jag hjälp av en kvinna här i Sundsvall som har hästar hon kör och tävlar med.
Jag har aldrig i mitt liv kört en häst så det finns lite att lära och tänka på.
Lilja var så ljuvligt fin.
Så mjuk och följsam och det känns tryggt att hon redan kan det jag nu ska lära mig.


Vi började tömköra och det gjorde hon galant.
Det kluriga var att få ett bra påskjut från henne samtidigt som jag inte skulle skynda mig och dessutom hitta kontakten i tömmarna även när vi svängde.
Man blir så otroligt mycket långsamare när man går bakom en häst (än när man sitter på) och det var mycket nytt för nervsystemet att processa.
Framförallt vikten av min kropps position för att kunna t.ex. ge en eftergift i rätt ögonblick och vara följsam.
Missbedömde jag något kunde det leda till att jag hamnade ett halvt steg efter.
När man blir buren av en häst så följer man med i hästens rörelse på ett mer naturligt sätt och min kropp kan läsa av hästens, här måste jag helt förlita mig på min syn. 
Tur Lilja är tålmodig när människan bakom ibland inte hängde med.
Men hon är den bästa läraren.
När min timeing var rät hade hon öronen glatt framåt och när jag kom efter eller tappade en töm vinklade hon bak öronen för att visa sitt "missnöje" med mig. *fniss* 


Efter en stund satte vi på henne skaklar av torkad sly.
Hängde upp dem i tömkörningsgjorden med hårsnoddar så att de skulle lossna av sig själv om något hände.
De var dessutom så torra och spröda att de skulle gå sönder direkt om nått hände.

Först fick det hänga på var sin sida om henne och sedan satte vi ihop dem i änden. 
Det var väldigt häftigt att uppleva skillnaden som blev när vi satte på "skaklarna".
Det var som om Lilja taggade till och hon lyste upp som en sol.
Det syntes verkligen att hon ÄLSKAR att vara körhäst.

Det blev även mycket mer tydligt för mig med skaklarna efter.
Så mycket lättare att få förståelse för svängradie och vikten av påskjut (framförallt i svängarna).
Det var så otroligt givande och så mycket jag kommer kunna ha med mig i ridningen också efter detta.


Nu är tanken att sadelmakare Pia ska få renovera min loksele efter nyår när hon är tillbaka efter sin mammaledighet.
Vi provade den på Lilja i söndags med hjälp av instruktören och den var i rätt storlek.
Tänk vilken tur, att selen jag köpte på auktion när jag var liten nu passar på min fina körhäst. 
Dock behöver en del läder bytas ut då det torkat, draglädren är för korta och selen behöver kompletteras med en svanskappa och en baksele.
Men det kommer bli så himla bra!
Nu sitter jag och finkammar Blocket efter slädar.
Tänk om min dröm snart kan gå i uppfyllelse!

måndag 29 oktober 2018

Att råda bot på vintertiden


Nu är den här, vintertiden. Jag gillar verkligen inte att ställa tillbaka klockan.
Men det finns sätt för att göra mörkret lättare att hantera.
 
I fredags hade jag och Tomas tagit ledigt från jobbet för att äntligen montera lamporna på ridbanan. 
Det var 6st lampor som skulle sättas upp och det tog lite mindre än 3h per lampa så vi höll på i totalt 16h innan det var klart.
När klockan passerat midnatt och vi monterade den sista lampan var jag SÅ trött.

Man kan tänka att det är relativt lätt att montera en lampa men det är många moment som ska utföras. Att sedan arbeta i en skylift gör att det säkert tar dubbelt så lång tid som om man skulle göra samma sak på marken.  
Men allt arbeta flöt på så himla bra och inget krånglade och att sedan tända lamporna när det var kolsvart ute var en sådan häftig känsla.

Jag hade köpt lamporna från en butik på nätet.
Hade googlat och letat och till slut hittat lampor som var väldigt prisvärda samt verkade vara bra, men jag hade ju inte en aning om hur det skulle lysa.
Att sedan tända banan och inse att lamporna var helt otroliga var en sådan enorm lättnad.
Tänk att lyckas köpa lampor till kalaspris som lyser så bra att det blir dagsljus på ridbanan mitt i natten.
Denna vinter kommer inte alls kännas speciellt mörk.
Jag är glad som ett barn på julafton som fått världens bästa julklapp.
Att ha belysning på ridbanan är verkligen guld värt för en hästtjej.
Nu känns det kommande mörkret lite ljusare.