tisdag 12 mars 2019

De är mitt liv


Min fina flock.
Ibland får jag nypa mig i armen att dessa tre underbara hästar finns i mitt liv. 
Alla så olika men alla en så stor del av mig.
Mitt liv kretsar kring dem och deras kring mig.
Vad vore jag utan dem..?
Det de lär mig om livet är kunskaper som ingen människa skulle kunna ge mig.







onsdag 6 mars 2019

Dags att börja bena ut lite saker


Det finns så mycket jag vill skriva om bett, bettlöst, handen och dess inverkan.
Så mycket att jag skulle få göra 100 inlägg *skrattar* men på något sätt måste jag börja bryta ned det.
Inte bara för er utan kanske mest för mig själv.
Få ned allt i små greppbara beståndsdelar som tillsammans kommer bilda en helhet.
För det är i de små detaljerna som helheten skapas.


Vet inte om ni sett Homunculus gubben innan men den är en representation av hur stor del av vår hjärnbark som styr olika kroppsdelar.
Figuren ovan (som kommer från Vetenskapens värld) illustrerar till vänster den motoriska delen av oss och till höger den sensoriska.
Eftersom nervbanorna i vår hjärna är korsade så styr höger hjärnhalva vänster sida av kroppen och vice versa. Så därför hör färgkoderna på höger sida i bilden till vänster kroppshalva och tvärt om.

Vi kan lätt se utifrån bilden att våra händer har en otroligt dominant roll och att de använder en stor del av våra hjärnas kapacitet, både motoriskt och sensoriskt.
Något som jag som ryttare kan ha en enorm fördel av men även nackdel…
Handen kan bli vårt mest finstämda instrument; känslig, lyhörd och koordinerad.
Men den har också en tendens att ”ta över” och bli dominant och på så vis skulle kunna brukas som ett maktmedel över hästen. Men det absolut vanligaste är att den är där och ger små signaler hela tiden fast det egentligen inte behövs.

Det krävs träning för att skola sin hand och det viktiga är att man börjar bli medveten om handen för att sedan kunna utveckla den till det finstämda instrument den kan bli.

Jag hittade något intressant som fransmannen François Robichon de la Guérinière (1688-1751) skrev i sin bok ”Ridkonsten”.
”Handen ska alltid verka först, och skänklarna följa dess rörelser. Detta är en generell princip som gäller vid både naturliga och artificiella gångarter eftersom hästens huvud och bogar kommer först.”

Jag tänker dock att det absolut viktigaste i min kommunikation med hästen är den mentala biten.
Att jag använder intellekt, mina sinnen och min hjärna för att kommunicera med hästen är nog det som kommer först för mig.
Ni vet den där känslan av att man bara hann tänka något och hästen reagerade, det jag tror vi alla ryttare eftersträvar.
Men detta är klurigt för det kräver att man är i samklang med hästen och att både häst och ryttare kan hålla fokus på varandra och detta kräver skolning.
Inte bara skolning av hästen utan även skolning av ryttaren.
Och det fick mig att tänka på en text av Ehrengranat som Ewa skickade till mig i slutet på förra året:

”Nybörjaren straffar hästen med sinne och eftertryck, förmenande att hästen tredskas eller sätter sig emot hans vilja.
Den oerfarne tänker inte på att hästen inte kan ana hans/hennes vilja.

Den erfarne näpser honom tålmodigt bara för bristande uppmärksamhet på känningen och dess hörsammande. Skillnaden är högst väsentligt och viktig, därför att ryttarens sinne i senare fallet vidare mindre sättes på prov.”

Ni ser detta är mer komplext än vad jag nosat på här. 
Men detta var mina tankar för idag.
Det kommer mera inom detta men fram till dess tänker jag att ni kan prova hur mycket ni använder handen när ni rider.
Hur ofta ger ni en hjälp med handen som ni hade kunnat låta bli och vad händer när ni medvetet står emot en sådan impuls, vad gör er häst? 

Testa, fundera och analyser.


tisdag 5 mars 2019

Hon kommer med solsken...


Ni vet de där dagarna som ger massor med energi.
De där dagarna då man hoppar ur sängen kl 05.00 på morgonen för att man är så laddad.
De där dagarna man vill uppleva om och om igen.
I lördags var en sådan dag, en hel dag hos Ewa Schaeder. 

Strax efter kl 06 styrde jag bilen mot Umeå, från Ö-vik var det grått och snöade men när jag körde in i Umeå sprack himmeln upp och solen kom fram och himlen blev magiskt blå.


Det är alltid lika underbart att komma till Ewa.
Det är det närmaste att komma hem utan att komma hem på riktigt.
Ni förstår nog hur jag menar, man kan ju komma hem på olika plan och detta är ett av mina hem i livet.
Jag och Ewa har alltid så mycket att prata om, att fundera kring och bara vara tillsammans.
Ni kan nog förstår när klockan hunnit bli 22.30 innan jag körde hemåt igen.

Men innan jag åkte hem hade vi hunnit göra så mycket.
På bilden ovan ser ni lilla Röder som är Liljas sista föl.
Alltså hur söt!?
Vi arbetade med Liljas alla tre söner och även Elektron.
Jag lär mig alltid massor när jag är där men denna gång var det nog vikten av hästens huvud kontra dess balans som blev en sådan där sak som verkligen ramlade ner på plats.
Ni vet när man tror att man verkligen förstått något men sedan VERKLIGEN förstår.
När man verkligen förstår då ser man vad det innebär i alla situationer.  
Men det tänkte jag berätta mer om i ett eget inlägg.

Fram till dess avslutar jag dagens inlägg med en bild på en semla, för när man är igång hela dagen och hjärnan är fullt aktiverad då behöver det fyllas på med lite gotta och idag är det ju dessutom semeldagen.

Trevlig fettisdag på er!



fredag 1 mars 2019

Vad är viktigast? Relationen!

I söndags var jag på en sådan otroligt bra föreläsning.
Föreläsningen hölls av Per Jensen som är professor i etologi vid Linköpings universitet.
Föreläsningen hette "Den missförstådda hunden" och Per visade den senaste forskningen som visar på hundars rika känsloliv och kognitiva förmågor.
Så många myter han spräckte hål på under de tre timmar föreläsningen pågick. 
Han knöt även an (till min stora glädje) till forskningen som just nu bedrivs på hästar inom precis samma område och sa att det mesta som man kommit fram till gällande hundar stämmer även på hästar. Ni kan läsa lite mer här.

Det som gör det så speciellt med hundar och hästar är deras relation till människan som funnits under så många tusentals år och hur den tiden har format dessa djur till att bli experter på att läsa av oss.
Och alla vi som någon gång haft eller har ett känslomässigt band till något av dessa djur (övriga djur också för den delen) vet att det är precis så.  
Djuren blir en familjemedlem och ska behandlas där efter och alla tankar och allt prat om ledarskap och dominans behöver upphöra.
Det är förlegade metoder som det aldrig funnits något stöd för. 
Och ändå stöter man på det hela tiden men nu är det dags för en förändring!

Men jag tror även att många använder ordet ledarskap men egentligen menar något annat.
Att ta bort ordet ledarskap och dominans ur vårt vokabulär innebär inte att vi ska sluta vara tydliga med var vi önskar i vår relation till hästen.
Det innebär inte heller att det inte ska finnas vissa regler som relationen bygger på.
Det innebär inte heller att vi faktiskt i vissa fall vet bäst (t.ex. om en "nödsituation uppstår eller en sjukdom som behöver behandling eller nått liknade) och då får handla där efter. 
Det det handlar om är att i alla situationer sätt relationen först och göra allt i sin makt för att visa för hästen att den kan ge dig sitt fulla förtroende.
Per sa att man skulle se på hunden som ett barn på 2år och handla lite utifrån det och jag tänker att det finns mycket sanning i det påståendet.
För inte slå och skriker vi på ett barn som beter sig illa? Vi försöker förklara och istället visa hur man gör när man gör "rätt".
Att bestraffa en häst, att vara arg på sin häst när den inte gör som man önskar och skrika på en häst , det måste vi väl alla vara överens om att det inte bygger relation. Så varför gör de flesta så?

Så många gånger jag suttit i ett ridhus och hållit lektioner, samtidigt är det någon annan som också rider en häst där inne (inte för mig) och när det inte blir som ryttaren tänkt sig så slits det, bankas och skriks på hästen.
Spön viner i luften och sporrar slås in i revbenen på hästarna?
Det kanske låter som jag överdriver? Men tyvärr är detta något som jag ser allt för ofta. 

Jag tror att alla människor som har en häst vill ha en bra relation till hästen som bygger på ömsesidigt förtroende och att alla förstår att relationen då är något som alltid ska sättas i första rummet.
Det förespråkar jag stenhårt i min undervisning, att relation alltid ska gå före prestation och perfektion.

Och ändå, är det inte märkligt hur många tränings"hjälpmedel" (alltså hjälpmedel är ett sådant felaktigt ord) som finns som orsakar våra hästar obehag.
Och vad leder obehag till?
Jo obehag skapar otrygghet och rädsla som sedan i sin tur bryter ner förtroendet mellan häst och människa.

För några dagar sedan ramlade jag över en bild på Instagram, en reklambild för nya ridbyxor från ett företag.


Jag såg varken ridbyxorna eller den söta hästen, jag såg bara en sak...


Och då tänker jag, är detta så vedertaget accepterat att inte ens ett stort företag väljer att ta bort en sådan här bild från sin marknadsföring?
Att man ens använder sig av den hästen i sina bilder?
Bilden har nästan 5000 gilla markeringar men bara ca 15 kommentarer om sporrmärkena.

Många av er kanske inte tycker att detta är en sådan big deal och inget att bli så upprörd över, hästen har säkert bara känslig tunn päls...
Men det jag vill lyfta upp är att detta INTE är okej. Att denna bild bidrar till att detta normaliseras ännu mer.  
Och normaliseras görs det just när stora företag med många följare visar sådana här bilder och där igenom säger att det är okej.
Vi matas med dessa bilder och till slut så blir det norm och inget man längre reagerar över.
Vill vi det?
Vill vi att ingen reagerar över de ryttare som tappar humöret över sin hästar och skriker, piskar eller sparkar?
Vad skulle vi göra om något gjorde detta mot ett barn?


Jag kommer skriva till detta företag och säga att detta är något som jag inte tycker är okej ur normaliserings aspekten och att de faktiskt har ett ansvar här.
Ska bli intressant att se vad de svara.

Svåra frågor med många nyanser men ändå är allt så enkelt egentligen, relationen först! 

fredag 22 februari 2019

Nu utmanar vi normerna



Vad är egentligen en norm?
En norm beskriver det som anses vara normalt och anger vilka beteenden som är accepterade i en social grupp (t.ex. bland hästfolk).
Att passa in i normen ger fördelar, privilegier och i vissa fall även makt.
Men normer skapar också nackdelar för alla som inte passar in i normen.
Normer har även en annan nackdel och det är att eftersom de är så starkt socialt accepterade och skapar sådan fördelar för dem som lever efter normerna så är det lätt att man inte reflekterar och funderar på vad de verkligen innebär ur olika aspekter.
Tiden förändras, vi lär oss mer, är verkligen det som ansågs som rätt igår även rätt idag?   

Utifrån detta finns idag något som kallas normkritik, ett sätt att försöka belysa den norm som tas för given och det är väl det jag vill göra.
Vissa saker ur ett annat perspektiv gentemot normen. 
Normkritik tas inte lättvindigt emot av alla, vilket inte är konstigt, för om man lever efter normen så har man ju en massa fördelar i det sociala sammanhanget.

Jag vill verkligen belysa de problem som vissa rådande normer skapar vad gäller allt som hör hästar till.
Målet är inte att vi ska existera utan normer utan att vi ska ändra på vissa av de normer som redan finns och som jag anser borde vara förlegade sedan länge. 

Hakar ni på? 

Här om kvällen såg jag ett program på tv som handlade om händelser som förändrat idrotten.
Otroligt intressant och även här såg man tydligt den problematik som normbrytare stöter på.
Ett exempel var i skidåkning där en amerikan började köra skate-stil under loppen och det ledde till att han började vinna alla tävlingar.
Det fanns ingen regel som förbjöd detta men de flesta "hatade" det han gjorde och tyckte inte att det var skidåkning.
De visade gamla referat från tv-sändningar där kommentatorerna hånade honom och sa glåpord, arrangörer försökte sätta ut fysisk hinder längs spåren för att förhindra skejtningen och han fick utså så mycket skit rent ut sagt.
Idag är det ingen som ser konstigt på skate, idag har det blivit en norm inom skidåkning.
Ingen tänker längre på vilket motstånd denna teknik mötte när den var ny.

Så resan att ändra på normer är inte enkel, för den som vill försöka, men om vi är flera som hjälps åt så lovar jag att vi kommer lyckas. 
Nu kör vi!

onsdag 20 februari 2019

Piruetträning


Igår var det tisdag, min älsklingsdag.
Tisdag betyder lektion med Ewa och jag kan inte ens beskriva hur mycket energi jag får och hur glad jag känner mig efter.

Fokus för lektionen var galoppiruetten eller kanske bättre beskrivet hur man förbereder hästen inför att en dag gör en galoppiruett.
En otroligt bra lektion!
Jag red Pilgrim och på slutet la vi in lite galopp och ett par steg vändning och han var jätte duktig.
Hans galopp är dessutom riktigt fin nu.

Han hade en liten period under passet när han blev övertaggad och bara vill trava *skrattar*
Förr hade detta till slut skapat frustration i honom men nu kunde han utan problem landa och komma tillbaka till ett jätte fint fokus igen.
Det känns super bra att känna att han utvecklats så fint.
Har sagt det förut men vår största utmaning är just att lyckas kontrollera graden av samling vi når.
Att gå in och ur samling, upp och ner i energi under samma pass.
Och det börjar faktiskt att funka riktigt bra nu och det är så himla underbart.
Detta är något som vi investerat mycket tid i under våra träningar och kommer vara nyckeln för vår utveckling.
När detta är helt på plats kommer Pilgrim kunna göra precis vad som helst.
Jag menar han har världens finaste tramp, en passage som är stor, luftig och kraftfull, en galopp utan dess like och en terre a terre som kommer kunna leda till vilka skolor som helst ovan mark.
Men för att komma dit behöver vi skolas mer och han har behövt tid för att utvecklas mentalt.
Skolningen ger mer fokus men även tiden och inte att förglömma alla timmar vi investerar i vår träning tillsammans.


Efter lektionen fick Pilgrim stå inne en liten extra stund och äta hö och prova sitt nya Back on Track täcke för första gången.
Kändes jätte bra och han gav det högsta betyg.
Att han sedan dessutom blev toksnygg i det var bara en bonus.
Jag har alltid drömt om en BoT täcke och nu när de gjort en ny modell som dessutom är galet snygg kunde jag inte låta bli längre.*ler*
Klämde även till och köpte deras nya super snygga schabrak...

tisdag 19 februari 2019

Nöjd!


Hur ser dina ridpass ut?
Hur känner du dig när du rider din häst?
Hur ger du belöning?

Morötter, klappar, beröm mm. i alla ära men det bästa sättet tänker jag att belöna sin häst på är att känna sig nöjd.
Genuint nöjd.

Jag försöker alltid lägga upp mina ridpass på ett sådant sätt att jag kan känna mig nöjd hela tiden.
Det kanske kan verka svårt men det hela handlar om att lägga kraven efter dagsform och kunna läsa av sin häst.
Det vill säga att ibland får man sänka kraven rätt rejält ett pass för att kunna känna sig nöjd. 
Inte ställa hästen inför uppgifter den inte klarar av och ha rätt förväntningar.
Det är rätt enkelt egentligen och tänk hur hästen kommer kännas sig, också nöjd.
Jag tror även att detta är nyckeln framåt med en häst som "tycker det är tråkigt att träna på banan".
Om man som ryttare gör saker som man vet att båda är bra på och kan hitta nöjd-känslan varje pass så kommer snart hästen älska att träna.
När man nått detta lägga kan man sedan börja lägga till nya saker, testa sådant som är för svårt och ta sig framåt och fortfarande bara känna sig nöjd.
Så mycket handlar om din inställning.  

Att rida genom att tvinga hästen till saker, skapa kamp och känns frustration är vägar som jag anser inte leder någonstans.
Och det är vårt ansvar som ryttare att ALDRIG hamna där.

Ikväll ska jag och Pilgrim rida lektion för Ewa och jag kommer le mig igenom hela passet!

måndag 18 februari 2019

Vilket väder!


Solen skiner och kroppen spritter av vårkänslor.
Drömde natten mot lördag att jag och Pilgrim blev fotograferade och när jag vaknade hade jag ett meddelande på mobilen från Steffi där det stod "vill du att jag fotar dig och hästarna idag?"
Om jag ville!!!

Vi har inte ridit på ridbanan på en hel vecka då det varit 5-9 plusgrader här i Sundsvall men igår var det kring nollan och äntligen vågade vi oss upp.
Det är så otroligt mycket värt att låta ridbanan vara om det är riktigt varmt, snön klarar sig riktigt bra om man inte trampar på den när det är plusgrader och underlaget där uppe var helt perfekt. 

Jag valde Pilgrim till fotosessionen och han var på sitt bästa humör.
Det är så otroligt nyttigt att rida och bli fotograferad samtidigt.
Dels får man bilder efteråt där man kan analysera sig själv, man får bilder för att kunna se den utveckling som skett men inte minst får man träna på att brottas med gamla vanor och tankemönster i sitt eget huvud.
För vad händer när någon ska fotografera än? Jo man får prestationsångest, i alla fall upplever jag det.
Om än väldigt lite så finns tankarna där över att bilderna måste bli bra och ordet måste är inte ett bra ord när man rider.
Lite samma som när man är med på en kurs eller om man ska rida en uppvisning.

Så att bli fotad är därför ett ypperligt tillfälle, för i alla fall mig, att mota dessa tankar och försöka vara kvar i nuet med hästen.
Inte alltid så lätt men som med allting annat så måste man träna på det för att lyckas.
Så nu tänker jag att om vädret fortsätter att vara så här härligt så ska vi tjejer i stallet fota och filma varandra en hel massa hela våren! 
Så får vi se om de hakar på *ler* annars blir det väl jag som jagar dem med kameran *fniss*





fredag 15 februari 2019

Fredags fin


Vet ni vad det bästa som finns är?
Jo det är att ha den där lilla extra tiden till att lägga på små saker som ger energi.
Jag är en kreativ person så att få utlopp för min kreativa sida ger mig massor med energi.
Jag älskar att pyssla, önskar verkligen att jag kunde göra det hela dagarna.
Sy schabrak, göra pannband, måla tavlor och allt annat jag kommer på. 

Därför blev fredagen förra veckan en mycket bra dag.
Jag och Janet hade en sådan där underbart härlig kväll i stallet, helt utan någon tid att passa.
Vi passade verkligen på att utnyttja tillfället och Lilja fick lite extra mys och kärlek och en fin dubbelfläta i sin man som hon bar så stolt under vårt ridpass efter.
Hon älskar verkligen att bli ompysslad och jag älskar att pyssla med henne.

Jag brukar säga att Lilja inte har världsmycket tålamod och tycker rätt ofta att jag är för långsam (och då ska vi inte nämna vad hon tycker om Husse *skrattar*).
Men när vi stod där i stallet så tog det inte många minuter innan hon slutade tycka att allt tog så lång tid och hon istället nästan somnade.
Hon älskar verkligen att bli ompysslad och att man lägger massa tid på henne och det fick mig att börja fundera.
Är hennes "skynda dig matte" beteende en reflektion av min stress?
Jag tror faktiskt att det är en kombination av båda.
Att hon vet vad hon vill och ibland inte har tålamod att vänta på mig och att ibland smittar min stress av att "hinna allt" av sig på henne.

Tänk så bra att hon finns där och påminner mig om det, tar mig tillbaka till nuet och hjälper mig jorda. 
Hon har inte bara uppfostrat och lärt en hel massa föl om livet hon lär även mig varje dag!



torsdag 14 februari 2019

Nu är vi igång!


Nu har jag äntligen fått vara frisk ett bra tag.
Tänk så många gånger jag varit sjuk under november till januari, jag som ALDRIG är sjuk.
Men nu är jag frisk och alla krafter har återvänt och hästarna är i full träning igen.
Och det är så J*vla skönt!!!!!!

Än så länge är denna vinter helt perfekt, okej att det varit lite kallt men underlaget är toppen och det är ingen is.
Ridbanan plogas av världens bästa Ted så snart det snöat och det gör det verkligen enkelt att hålla i träningen.
Idag ska det dock bli +5 grader och det verkar hålla sig så i några dagar nu men jag hoppas att det inte kommer förstöra underlaget så mycket.


Lilja är verkligen i sitt livs form nu.
Hon är en häst som mår bäst av att ridas varje dag.
Om jag ridit ett riktigt tufft pass ena dagen där hon fått bli svettig så är hon ännu finare dagen efter. 
Längtar tills min sele är klar så jag kan börja köra henne lite.
Tror verkligen hon kommer uppskatta den träningen, tänk så super bra att kunna sladda ridbanan och samtidigt träna hästen.
För att inte tala om att galoppera fram på lägdorna i pudersnö med en släde!


Nu när underlaget är så pass bra har jag en liten period då jag fokuserar på galoppen hos alla hästarna.
Cappes paradgren är galopp, Pilgrims galopp är fantastisk men han finner den inte enkel och Lilja är den som har det klurigast med galoppen.
Men det börjar ta sig.
Det är precis som med allting annat att man behöver träna för att bli bättre.
Och det viktiga är att ha en plan.
Men rider inte för själva ridpasset i sig, man rider för framtiden.

Att fundera på vad man gör och varför och vad det sedan ska leda till.
Så om jag tänker att jag vill träna galopp på Lilja ett ridpass, hur behöver jag då lägga upp ridpassen innan för att ställa för det.
Det är sådant jag tror folk glömmer i sin träning med hästarna, att tänka att jag gör detta idag, sedan det där imorgon för att sedan i övermorgon kunna testa det där jag planerat för.
Att bara sitta upp och tro att man kan träna massa nya saker eller ta saker till en ny nivå utan rätt förberedelser är inte att ge vare sig själv eller hästen rätt förutsättningar för att lyckas. 
Så du rider inte för idag, du rider för imorgon och för om 1år och för om 10år.

onsdag 13 februari 2019

Hur vet du om din häst har ont någonstans?



Vad är det som gör att vi människor behandlar hästar på det sättet vi gör egentligen?
Jag tänker på det ibland, hur vi människor uppfunnit spö och sporrar samt hur användningen av dessa går till.
Alla dessa metoder vi använder oss av för att få hästen att göra det vi önskar. 
Vad är det som gör att vi inte har något problem med att tillföra hästen smärta utan att vi ens reflekterar över det som smärta?
Normen för hur vi behandlar en häst behöver verkligen ses över.

Vi får lära oss att hästar är stora och farliga djur som biter och sparkar varandra och det skulle då rättfärdiga att vi gör det samma mot dem.
Vi får lära oss att hästen tar över om vi inte visar den vem som bestämmer.
Vi får lära oss att hästar försöker komma undan det vi ber dem om och att de kan jävlas.

Hur har det blivit så här?
Lite klyschigt brukar man säga att där kunskapen tar slut tar våldet vid och visst finns det sanning i det.
Men för att komma fram till hur det blivit som det blivit med hästen behöver vi nog se på människans hela historia tillsammans med hästar.
Hur relationen och användning av hästar har ändrats under århundradena.
Men jag är helt övertygad om att det finns en sak som ligger till grund för detta, oavsett historien. Och det är det faktum att hästar inte har något ljud för smärta.

Om du gör illa en hund eller katt kommer den skrika, om du gör det samma med en häst kommer hästen i "bästa fall" göra en kraftig inandning.

Så med detta som grund tänkte jag prata lite om just smärta hos hästar idag.
Hur vet vi om våran häst har ont egentligen? 

Jag tror att vi alla som har eller haft häst har upplevt den där magkänslan, du vet den där lilla rösten i huvudet som framförallt kommer fram för att berätta att något känns fel.
Men tänk så många gånger vi anvisar den känslan...

Hästar, trots att de inte har något ljud för smärta, har en mängd sätt att visa för oss att något är fel.
Det finns de uppenbara tecknen så som till exempel hälta eller tydlig ovilja. Dessa tecken brukar vi vara bra på att läsa men sedan finns det alla små subtila signaler.

Hur resonerar vi när hästen tvekar och inte vill komma fram till oss i hagen?
Hur gör vi när hästen kliver ett steg åt sidan när vi kommer med sadeln?
Vad gör du om din häst vänder bort huvudet när du ska sätta på den grimman i boxen?
Vad händer om den börjar kännas lite lat och slö i ridningen?
Kommer du tolka detta som lathet, undanflykter eller olydnad?

Nu ska detta självklart inte övertolkas, dessa signaler behöver inte tyda på smärta utan det är här magkänslan kommer in.
Att våga lita på det man känner i kombination med dessa tecken tror jag är ett bra sätt för att veta när något inte riktigt står rätt till.

En häst kan ofta kämpa på länge med ett visst obehag eller smärta.
De vill så gärna vara till lags och göra sitt bästa att de "står ut" med mer än vad de borde.
När sedan smärtan blir för stor kommer hästen börja tvärvägra, bli arg, sorgsen eller apatisk.
Så tänk va bra om vi kan upptäcka det innan det gått så långt.
Att lita på magkänslan i kombination med dessa subtila signaler (som för hästen är ett väldigt tydligt sätt att kommunicera med oss på) tror jag är rätt väg att ta.
Att inte ignorera det där som känns i magen, trycka undan det och köra på ändå.
Att våga lita på det vi känner och det vi faktiskt ser och sedan handla utifrån det.
Vår hästar är väldigt tydliga om vi bara vet hur vi ska lyssna.  

Hur talar din häst om för dig att den har ont eller inte känner sig riktigt uppe för det ni ska hitta på?

onsdag 6 februari 2019

Träning ger resultat


Sedan Jossan från Multihorse var här har det verkligen hänt massor med Pilgrim.
Hon hittade saker som ingen annan hittat innan och det löste så många saker i hans kropp.
Vi fick jätte bra övningar att själva göra innan varje ridpass och jäklar vilka resultat vi fått.
Kolla bara på rumpan och låren på bilden ovan.
Sedan har han ju en rätt snygg svans också *ler*

Pilgrim har ju varit väldigt pigg sedan i början av december när jag fick influensan och inte kunde rida så mycket.
Nu är han fullt igång igen och börjar äntligen landa.
Så nu kan vi fokusera på att träna igen och det är så himla roligt.


Vi har som jag berättat fått rätt stora mängder snö och det är så vackert ute.
Ridbanan är nyplogad och underlaget helt perfekt.
Fick en kommentar av en vän att min ridbana är stor som en hockeyrink och det stämmer rätt väl.
En hockeyrink är 30x60m och min ridbana är 30x50m. *ler* 
Så nu hoppas jag att det håller sig så här resten av vintern, okej det kan få blir lite varmare för -18 grader är inte så trevligt väldigt många dagar i rad.
Men annars är jag jätte nöjd just nu. 

måndag 4 februari 2019

Snö och fluff

Fluff som fluff, allt ska bort
Snö, snö och mera snö.
Det har verkligen vräkt ned snö i över en vecka och nu börjar det faktiskt vara nog.
Börjar bli lite orolig att det ska bli samma mängder som förra året, hoppas verkligen inte det.
Dock är det jätte härlig snö att rida i då den är fluffig och flyger runt.

Jag har äntligen kommit igång med hästarna ordentligt nu efter all sjukdom och Pilgrim börjar bli riktigt fin.
Men det blir inte allt för långa pass då vi har väldigt kallt, just nu -17 grader.
Men 30min klarar vi i alla fall och efter tre hästar han man varit ute 1.5h.
Då är det skönt att komma in till ullfilten i soffan.  

I söndags höll jag lektioner i ridhuset i Ånge och gud va skönt det var att sitta i ett isolerat ridhus.
Även fast det inte var uppvärmt så var miljön där inne jätte behaglig.
Så nu är jag ganska säker på att mitt kommande ridhus ska vara isolerat.

Om jag får drömma fritt vill jag ha ett ridhus som ser ut som en upp och ned vänd segelbåt med vackra träbjälkar som takstolar.
Sedan skulle jag vilja att ena kortsidan helt och hållet var ett jätte fönster och sedan även fönster längs hela långsidorna.
Jag skulle inte heller säga nej till några kristallkronor i taket som skulle reflektera solens strålar och göra vackra mönster i regnbågens alla färger på väggarna.
Men det absolut viktigaste är att det släpper in mycket dagsljus och att det sedan på kvällen när det blir mörkt har ett vitt och rent sken.

Detta är vad jag drömmer om i väntan på våren.
Vad drömmer du om?


fredag 1 februari 2019

Veta, förstå, träna, kunna

Bakknä och lår på en elevs häst
Fina resultat efter många timmars träning
Varför kommer vi aldrig framåt!? 
Detta inläggs tanke är absolut inte att ge någon dåligt samvete, ångest eller liknande men det är ändå en sak som behöver belysas. 
Det jag tänker ta upp idag handlar om utveckling, framsteg och vikten av att träna. 

Idag matas vi med information från alla möjliga håll.
Allt vi vill veta finns bara ett par knapptryck bort och vi får mer information än vi kan ta till oss och processa.
Vi får så mycket information att jag märker att människan helt glömt bort hur man är källkritisk.
Men nu är det inte källkritik jag ska parata om idag utan något annat som detta överflöd av information leder till, nämligen att vi nu för tiden VET en hel massa.

Att VETA en massa saker är ju jätte bra men det har sina baksidor.
Det jag märker är att folk börjar tro att VETA är samma sak som att KUNNA.
Men tyvärr så är det inte så enkelt och här går många vilse.
Det leder till att man blir besviken för att man inte uppnår det man vill så snabbt som man trodde att det skulle gå. 

Jag märker många som år ut och år in rider och tränar sina hästar men kommer ingenstans.
Nu kan det vara så att de är fullt nöjda med det och det är absolut okej, men de jag tänker på här är de som öppet beklagar sig över detta.

Så hur ska man göra för att komma någonstans då?
Svaret är jätte enkelt, TRÄNA!

Tänk att jag kommer ut och håller lektioner.
Under ditt ridpass kommer jag säkerligen förklara en hel massa saker.
Vissa av dessa nya kunskaper kommer du (genom att jag berättat om dem) VETA och några kommer du till och med FÖRSTÅ.
Sedan åker vi hem, var och en till sitt och det är här ditt jobb börjar.
Det jag har gjort under vår lektion är att jag sett till att du FÖRSTÅTT det jag tycker är viktigast för dig och din häst just i nu.
Och nu när du kommit hem ligger ansvaret på dig att TRÄNA.
Med dig har du fått några viktiga hemläxor att fokusera på. 
Desto fler timmar du investerar i träningen, desto snabbare kommer du KUNNA det jag hjälpt dig att FÖRSTÅ och desto snabbare kommer du och din häst utvecklas. 

Ekvationen är så himla enkel, desto mer du och din häst tränar desto snabbare kommer ni till resultat.
Om du rider din häst 2 dagar i veckan ca 1h per pass kommer ni på ett år ha tränat 104h.
Om du istället rider din häst 6 dagar i veckan ca 1h per pass kommer ni lagt totalt 312h på träning.
Det vill säga att den som rider 6 dagar per vecka har lagt ner tre gånger så mycket tid på träning än den som rider 2 dagar.

Om vi generaliserar grovt (tar ingen hänsyn till alla de andra faktorer som finns) så betyder det att om det tar 1 år att lära hästen piff om du rider 6 dagar i veckan, så kommer det ta minst 3 år om du rider 2 dagar i veckan.
Men alla vi som tränar själva vet hur viktig kontinuiteten är så antagligen kommer skillnaden vara betydligt större än det generella exemplet ovan.

Så att VETA vad man ska TRÄNA på för att sedan KUNNA något är A och O i din och din hästs utveckling tillsammans.

Hur ser du på din och din häst träning tillsammans?
Hur mycket tid investerar du i er träning?
Vilka hinder har du för att kunna lägga ned all den tid du skulle vilja?
Hur övervinner du dessa hinder?
Sätter du mål i proportion till den träning ni kan utföra?

Några frågor för dig att fundera på under helgen.
Trevlig helg! 

onsdag 30 januari 2019

Oj så mycket jordgubbssylt


Igår strålade solen.
Jag jobbade hemifrån för att låta kroppen vila ordentligt från förkylningen och det var så härligt att vara hemma mitt på dagen i det fantastiska vädret.
Det var så vackert ute att jag nästan tappade andan.
Är så lycklig över vart vi bor och att vi får ha det så otroligt vackert.
Känns så lyxigt att gå ut till hästarna på lunchen, ge dem mat och bara vara med dem en stund i solen.
Man känner att de njuter av solskenet precis lika mycket som jag.
Efter lunchen stod de och sov i solen och det såg så himla underbart ut.

Jag red både Cappe och Lilja igår.
Lilja red jag på lektionen för Ewa och vi pratade om normer med lite extra fokus på det här med voltvägen men vi red även lite öppnor.
Lilja var super duktig, hon har verkligen en superambitiös period nu men hon tyckte faktiskt att det blev lite jobbigt att göra så många öppnor. *ler*
Men det är väldigt roligt att märka den utveckling som skett och hur länge hon nu kan hålla fokus.

På Lilja har jag inte alls märkts lika tydligt som på t.ex. Pilgrim när fokus försvinner.
Pilgrim är nästan övertydlig, han börjar t.ex. titta på allt annat runt omkring eller så stannar han och man märker att man tappar kontakten med honom.
Med Lilja är det som att kontakten försvinner lite grann i taget och helt plötsligt så känner man sig rätt ensam där uppe på ryggen.

Det är detta som är anledningen till att jag sagt att Lilja kräver min absoluta närvaro hela tiden.
Jag har ju känt att det varit så men inte förstått varför.
Men hon har inte sänt lika mycket till mig som jag sänt till henne och för att hålla kanalen öppen så har jag varit tvungen att vara fullt fokuserad på henne hela tiden.
Helt logiskt nu när jag tänker på det. 
Pilgrim han letar själv efter mig och vår kommunikation och då blir det tydligt när hans fokus försvinner.
Men med Lilja så är det jag som har letat efter henne.
Och igår insåg jag att vår kommunikationskanal faktiskt fanns öppen från bådas sidor och då helt plötsligt kunde jag känna när hon tappade fokus.
Wow, vilken skillnad och vilken insikt. 
Tänk så mycket lättare det kommer bli för oss båda nu att ge varandra pauser men samtidigt veta när vi kan prestera lite mer. 
Och kanske när jag tappar mitt fokus så finns hon där och fångar upp mig igen. 

Det jag och tänker på nu när jag skriver detta är hur mycket man känner och på något sätt vet och förstår, men hur svårt det ändå kan vara att sätta ord på det.
Jag är en person som går mycket på känsla, i allt jag gör.
Jag är mer mage än huvud *ler*
Jag lärde mig rida på känsla men att flera gånger i veckan möta elever och deras hästar gör att jag hela tiden tvingas hitta ord på allt jag känner och jag märker hur orden hjälper mig att förstå ännu djupare.
Oftast är det så att när jag verkligen förstått så kommer det nya ord på det jag upplever.
Det är otroligt häftigt och jag börjar inse hur otroligt viktiga orden är.
Orden är det ända jag har för att på något sätt kunna förmedla det jag känner och upplever.
Men även om uppgiften att förklara för någon hur jordgubbssylt smakar kan te sig rätt omöjlig så kommer de rätta orden ändå ge de som lyssnar ett lite hum och sedan måste personen själv smaka för att verkligen veta.
Och oj vad jag har ätit jordgubbssylt på slutet och oj så många burkar jag har kvar att öppna.
Detta år ska jag äta mer jordgubbssylt än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv.