måndag 26 oktober 2020

Vart är den där vackra hösten?

Pilgrim har fått ett nytt träna från Amazonas!
 
Blött, kallt, regnigt, snö, vädret är verkligen inte underbart just nu.
Men vad gör det när jag har så fina hästar!
Vi har full fart i träningen och alla hästar har en riktig formtopp just nu.

Efter allt arbete med formgivning och omformning så har vi nu haft fokus på slutor.
Inte helt enkelt, något vi inte rider så ofta. Men då är det skönt att ha Cappe som är en stjärna på slutor så då kan jag få sitta på hans rygg och känna mig duktig och sedan plocka med saker till Lilja och Pilgrim. 

Vi har även fokus på trampet och Lilja visade åter igen på en av lektionerna för Ewa att hon är en levadör. Tanken var att göra anslag men hon visade tydligt att levad är det hon vill arbeta med. Så därför försöker vi ha extra mycket fokus på trampet nu.Ewa har lagt upp en plan åt oss som vi nu håller oss till. 

Med Pilgrim har trampet kommit ett snäpp vidare och det kom via anslagen.
Helt plötsligt fick trampet ett syfte för honom och ibland får vi till det riktigt bra så han trampar sig in mot piaffen. Det är så fränt att känns hur han koordinerar rörelsen med sina framben och hur han använder frambenen för att flytta vikten bakåt och på så vis vinkla bakbenen mer.

Cappe!

Cappe och jag har kommit riktigt långt i hans igångsättning och vi har lagt på samling och han har bjudit på 4 underbara galopper! Han väljer själv en högre form nu och mer samling och det känns riktigt bra. Vi spenderade en lång tid på Rollerbit och att låta han finna koordinering över sin framdel och nu kan vi skörda frukterna.
Han är magisk att rida, nästan så jag glömt bort hur magisk han är.
Här om dagen hummade han nöjt redan när vi gick in genom grinden på ridbanan. Snacka om att vilja träna. Han känns så nöjd och glad. Han är en stjärna och trivs verkligen när han blir behandlad som en sådan. Han får nu extra mat i forma av ett riktigt fint proteinfoder som han svarat så fint på. Han har alltid en massa energi men med detta foder är det som att ha tankat honom med flygplansbränsle utan att det satt sig i hans huvud.
Han får kyldamasker på benen efter träning (sådana man förvarar i frysen) och BackonTrack täcke före och efter passen.
Cappe är ju dessutom en storlek mindre än Pilgrim och Lilja så nu har jag köpt honom ett eget ländtäcke så han slipper han Pilgrims som är för stort. Så vi kan se till att alla muskler håller sig varma i vinter.

Nu när alla mina tre hästar kommit en bit i sin skolning så har jag verkligen insett hur viktig vissa saker är. När man tränar på hög nivå är det viktigt att ta hand om kroppen. Det gäller både oss och hästen. Vi vet själva hur viktigt det är med uppvärmning, rätt utrustning, stretching, massage, kost mm. när vi tränar själva och alla elitidrottare har en noga uträknad plan. Men ibland upplever jag att vi struntar i detta när det kommer till våra hästar men vill ändå prestera på en väldigt hög nivå. 

Nu tänker inte jag att saker ska gå till absurdum, men själv har jag blivit väldigt noga med att hålla min hästs muskler varma när vi tränar. Och nu när vi står inför den kalla årstiden så blir detta viktigt. De får stå i stallet en stund innan träning med ett täcke (ull eller BackonTrack) för att bli varma, vi har ett ulltäcke på till och från ridbanan och är det riktigt kallt har de ländtäcke under själva passet.
Pilgrim har lärt mig så mycket om detta och jag kan se hur de uppskattar det.
Att även låta de stå med ett täcke en stund efter träning är minst lika viktigt för musklerna så de kan ta emot det arbete de utfört utan att behöva börja spänna sig pga ev kyla. 

Jag vet att det finns tankar kring att det inte är naturligt för hästar att ha täcke men det är inte heller naturligt att träna dem, samt att det faktiskt inte funnits vilda hästar här uppe i vårt klimat.
Jag tror på att vara lyhörd och inte tro att det finns en sanning utan att göra det som passa dig och din häst bäst! Och vill vi träna med vår häst så kanske det innebär att vi behöver göra vissa anpassningar.

måndag 19 oktober 2020

Att byta varv, lätt va!?

Precis i momentet omformning från höger till vänster
 
Under senaste tiden har jag och mina hästar haft fokus på formgivning och omformning.
Det har varit många dagar av utforskande och det har varit mycket spännande, intressant och givande.
Tänk så enkelt det kan tyckas vara att bara byta varv utan att fundera på vad som verkligen händer, både i din och i hästens kropp. Vad krävs egentligen för att du ska kunna byta varv? Hur många steg tar en omformning? 

Vi kan börja med att fundera på vad formgivning är.
Många pratar om böjning men Ewa använder ordet formgivning och jag håller med om att det är ett mycket bättre ord. Det innefattar mycket mer och förklara bättre vad det hela handlar om.
I en korrekt formgivning följer bl.a. hästens kotrad det spår hästen rör sig på. Så rider vi på ett böjt spår (t.ex. en volt) ska alla hästens kotor följa den böjda linjen i en perfekt båge. Du kan tänka dig att du har ett pärlhalsband med lika många pärlor som hästen har kotor och sedan lägger det jämnt längs den böjda linjen utan att någon kota avviker åt något annat håll.
Så om du då t.ex. förböjer hästens hals inåt på volten så kommer inte kotorna längre jämt följa linjen. Antagligen kommer de första halskotorna (de som kommer efter bröstkotorna) lämna voltlinjen utåt och vinkeln bryts och resterande kotor lämnar voltlinjen inåt och du kommer uppleva det som om hästen "faller ut med bogen".

Det blev väldigt tydligt när Ewa var här (under kursen som var 3-4okt) vad lite hästens hals ska vara böjd för att hästen ska kunna uppnå en jämn formgivning genom sin kropp.
Ewa hade med sig en halskotrad som vi tillsammans fick hjälpas åt att bygga ihop, som ett pussel.
Genom varje kota fanns små små hål där hästen nervsystem löper ut till resten av hästens kropp och det blev väldigt påtagligt hur lätt det är att få dessa nerver i kläm om hästens hals blir för böjd, både i sidled och om halskotpelaren dras ihop. 

Men åter till formgivningen och själva omformningen i varvbytet.
Hästens formgivning ska komma bakifrån genom sänkningen av ny inner höft och sedan fram genom hästens kropp. Detta är inte något hästen kan göra på ett steg utan det är en process genom hästens kropp som kräver olika lång tid (antal steg) beroende på hur skolad hästen är.
Jag har nu utforskat detta många ridpass och jag tror faktiskt inte att det går att få till på färre än 4 steg.
Pilgrim och Lilja kan klara det på 6 steg (i skritt och trav) när vi har våra bästa dagar, annars ligger vi på runt 8 steg och när det är som minst bra på 12 steg *ler*. Så det kan verkligen variera, för kom ihåg att varje dag är unik både för dig och din häst.
I galoppen är det en annan sak, där du har bytet som en del i rörelsen. Så här skulle det ev. gå att komma ned till 3 steg (språng). Ett innan för förberedelse, själva bytet och sedan ett efter för att komma helt rätt. 

Kom ihåg att även vi som ryttare ska byta formgivning i vår kropp. Även detta tar en viss tid och tanken på att vi skulle klara av det på ett steg kommer vi släppa lika snabbt som vi provar det första gången. Även vi behöver en vis tid för att finna den nya formgivningen i vår kropp. Även om tanken om den nya formgivningen är blixtsnabb så behöver kroppen tid för att koordinera in sig i det nya. 

Med detta i åtanke funderar jag på hur många som ens tänker på detta när de rider och byter varv med sin häst. Ger du hästen tid i varvbytet? Ger du dig själv tid? Har du funderat på hur många steg din häst behöver till omformningen för att hitta in i den nya formgivningen? Hur många steg behöver du? Är det olika i de olika varven? Är det annorlunda gentemot hur det var igår?

måndag 5 oktober 2020

Världens bästa kurs, världens bästa Pilgrim, världens bästa Ewa!


Tänk att det äntligen blev kurs och vilken kurs det blev sen!
Det var nog en av de bästa kurserna någonsin.
Hela energin var så lugn och vi skapade verkligen en plats och ett rum för lärande.
Det var rent utsagt magiskt.
Ewa förmedlade så mycket kunskap och jag tror vi alla insöp så mycket vi kunde.


Jag red Pilgrim båda dagarna och vi fick många nya små infallsvinklar att ta med i träningen men också ett kvitto på att vi är på rätt väg.
Jag måste faktiskt inse vad långt vi kommit båda två och när jag scrollar igenom bilderna från vårt sista ridpass så ser alla trevliga ut. Vår lägsta nivå har höjts och vi har funnit en nöjdhet i vår träning.
Även när vi gör lite för svåra saker så kan vi göra det utan att det skapar frustration i någon av oss och det är faktiskt rätt svårt och det visar att vi börjar hitta en del självkontroll äntligen.
Vi kan väldigt ofta hålla ett flöde även om vi testar något nytt och lite för svårt, för nu har vi ett neutralt läge som vi kan falla tillbaka till och sedan börja om.

Koordinera sig in i anslag

Anslag

På fredag kväll dagen före kursen red jag och Pilgrim på banan och då hittade vi anslagen från de uppkortade steg.
Vi har gjort anslag förut men nu kunde vi korta, jag gav hjälpen (kramandet med tårna i ytter-inner stigbygel) och jag kunde sedan vänta medan Pilgrim koordinerade sig in i ett anslag, lugnt och kontrollerat. Ett litet lyft och sedan fram i fin trav.
Anslagen tidigare har blivit väldigt stora, för stora, vilket resulterat i ett stopp efteråt.

Detta blev även en nyckel för oss in i trampet och piaffen, då detta blev ett naturligt försteg inför något annat (anslaget). Det var som om dessa anslag blev syftet som Pilgrim lätt kunde förstå och då helt plötsligt blev inte trampet ett mål i sig och på så vis mycket enklare.

På kursen red vi lite anslag sista dagen och Ewa bekräftade att vi var på rätt väg.
Det finns någon liten skevhet kvar som beror på att Pilgrim behöver mer styrka men det är bara att fortsätta precis som vi gör och bygga styrka.

Passage

Vi hade även under dagarna lite fokus på passagen.
Och då främst min sits där jag måste våga belasta i passagen och söka efter de lägen där han släpper in mig.
När jag hittade rätt i sitsen mellan lättnad innan och efter och belastning under så kunde vi bitvis finna fler steg. Jag hoppas verkligen att vi får en bra vinter med ett underlag som det går att träna på för nu vill jag fortsätta med allt detta och verkligen stärka oss båda.

Passage

Passage

Idag så här efter kursen är jag fylld av ett lugn och en längtan efter att träna.
Det känns alltid tomt när Ewa åker hem, önskar verkligen att vi bodde närmre varandra.
Hoppas verkligen att nästa år blir ett år med fler kurser!

torsdag 1 oktober 2020

Längtan till helgen!

Pilgrim har fått lite nytt i sin höstgarderob

Vet ni vad!? I helgen är det äntligen kurs!
Min längtan går nog inte att beskriva. 

Alltså detta år....
Vintern vi hade haft var full med is och jag red inte på 3 månader. Sedan började det nya året med olyckan där jag slog huvudet, dagen efter fick pappa en hjärtinfarkt, och sedan kom det en pandemi.
Inga resor till Ewa, inga kurser, ett nytt liv och nya tankar och värderingar.
Men jag väljer ändå att se det positiva som kommit ut av allt detta.

Jag har sedan mars suttit hemma och arbetat, ett liv som passar mig perfekt och jag ser ljust på framtiden med nya möjligheter och större chanser till flexibilitet arbetet.
Pulsen i samhället har gått ned och det känns som om det finns både mer tid och mer luft, kanske mer på ett andligt plan men det känns som om det finns ett större lugn i naturen.
Jag har även under detta år ridit 2 lektioner i veckan för Ewa och det känns som ren lyx. Och nu till helgen kommer hon hit.

Denna veckas två lektioner har verkligen varit givande. Vi har ridit en ganska klurig övning med öppnor, piruetter, sluta och omformningar.
Vi har tittat lite på passagen och jag kom till nya insikter, insåg även att min häst börjar bli en skolhäst. Fina Pilgrim som nu börjar få sin mörkare höstfärg och smälter in i naturen helt perfekt, han är som en dröm att rida. Tillsammans glider vi runt i en taktfast trav där jag igår kunde göra ramen större utan att han rann iväg. Så stolt och med hängande tygel rörde han sig runt ridbanan, fullt närvarande och så lätt. Jag ville inte sluta.

Lilja och jag har fokus på takten i traven. Största delen av passen travar vi och försöker ändra steglängd och grad av samling. Hon har sådana kvalitéer och jag måste påminna mig själv om att inte skynda på något. Skolningen måste ta tid även om hon så ofta ger mig glimtar och smakprov om vad som komma skall. Det språng ovan mark vi fick sitter ännu hårt fast i mitt nervsystem som ett lyckligt minne men vägen dit behöver traskas innan det är dags på riktigt och det finns inga genvägar. Om jag genar med grunderna kommer vi inte nå hela vägen dit som jag vet att vi kommer kunna nå.
Jag vet att Lilja kommer få folk att tappa hakan och ge mig de vingar jag aldrig haft. Och jag kan så enkelt se dessa bilder i mitt inre när hon bär mig på sin rygg.   

På onsdag ska vi dessutom till tandläkaren.
Min bästa tandläkare som börjat jobba på klinik och inte längre åker ut och gör hembesök.
Lilja har en tendens att få trappbett längst bak på höger sida så vi behöver hålla kolla på detta så inte käken blir låst. När ridningen kommer till att bli en kommunikation mellan två nervsystem märker du minsta förändring och jag har nu en känsla av att det finns en spänning i hennes underkäke på höger sida. Skulle kunna beskriva det som en liten grop i vägen mellan oss där våra nervsystem löper. Som en liten hickning i kommunikationen knappt märkbar. Svårt att förklara men hoppas ni förstår.  
Tänkte även passa på när jag är på kliniken att fråga om jag får väga henne, skulle vara roligt att veta vad hon vägen för jag tycker verkligen att det är väldigt svårt att uppskatta. Hon är i vilket fall väldigt slimmad och snygg nu.




lördag 26 september 2020

Som dimman

Sommaren har förvandlats till höst och vissa dagar är så vackra att de tar andan ur mig.
Sol, dimma, sprakande färger och krispig luft.
Naturen är i förändring och detta märks tydligt på Pilgrim. Han speglar naturen och livet mer än någon annan häst jag mött. Han är som en som en naturkraft, en känsla, ett minne från en svunnen tid, magi.
I honom bor bara godhet och han ser gott i alla han möter.

Han rör sig i hagen som en dröm och han sveper fram över marken med en sådan lätthet att han rör sig som dimman över fälten.
Han lär mig allt om att vara här och nu, släppa prestationer, se saker för vad de verkligen är och vikten av att investera tid.
Han har gett mig en större tålamodshatt utan att på något sätt skapa frustration i mig.
Vilken egenskap! Jag önskar jag kan för den vidare till andra jag möter, människor som hästar.


 

fredag 25 september 2020

Den magiska sadeln

 

I inlägget igår berättade jag om min och Evas sadelprovning och visade vilken sadel jag till slut köpte.
Det var många sadlar som var väldigt bra men med denna sadel som jag valde hände något magiskt och det blev så tydligt att det var den sadeln jag skulle ha. 

Jag har haft Lilja i lite mer än 3år nu och under denna tid har vi totalt fått höger galopp 3ggr och alla dessa gånger har varit när vi ridit ute efter vägarna, rakt fram, i högt tempo. Inte ett endaste språng har vi fått på banan.
Över lag har inte galoppen varit enkel, från början fick vi ofta korsgalopp och efter tiden med mer styrka kunde vi få vänster galopp. Först ett par språng och sedan en halv långsida på ridbanan men ej på böjt spår. 


I början på sommaren la vi en hel del träning på galoppen på lina. Lilja kunde då utan problem ta både vänster och höger galopp och hålla den i alla fall ett varv på volten när jag inte satt på hennes rygg. Så det blev väldigt tydligt hur mycket "problem" jag skapade. Kunde dock notera att hon tog fattningen till höger med väldigt raka bakben där hon slängde benet långt inunder sig så det blev väldigt tydligt att detta var en del av det som gjorde det svårt för oss.
Så vi la en massa tid i ridningen på att korta steget, skolskritt och upp mot tramp.
Lilja började även visa pesader och ibland något som kommer blir en levad i framtiden.
I vissa lägen sjönk hon bak, lyfte fram och blev stilla 2sek i luften. Så himla häftigt. Hela världen står still när detta sker. En levad är absolut stillhet och harmoni och få en försmak av det är en otrolig gåva.

Vi har alltså verkligen gjort ett enormt förarbete gällande galoppen, så det som hände när vi provred sadeln är något vi byggt upp för under så lång tid. Men med rätt sadel kunde det plötsligt ske.
Lyckan var total, jag var i chock och ni kan höra på mitt glädjeskrik på filmen alla känslor som vällde över mig.
Så på filmen ovan kan ni se min första höger galopp någonsin på ridbanan med Lilja!
Och eftersom hon på ryggen (läs: jag) helt missade första gången så blev vi tvungna att gör det igen. Så vi fick inte bara en höger galopp utan två! Och dessutom fick vi det hela på film.  


Tack älskade Lilja, vem vore jag utan dig <3
Du kan peta på mina känsligaste punkter och få mig att utmana mina egna svagheter men samtidigt värma mitt hjärta och själ som ingen annan.


torsdag 24 september 2020

En bra sadel har ingen färg



Första helgen i september hade jag och min vän Eva en hel dag med sadelprovning.
Vi hade lyckats få ihop en hel massa sadlar och det var så intressant att få testa så många olika modeller på samma gång.
Jag har verkligen försökt prova så många olika sadlar jag kan så fort jag fått chansen för att försöka förstå bilden, för den är rätt komplex. En sadel är inte bara en sadel, den är en egen individ. 
Så det var verkligen en lyx att få en sådan här möjlighet!

Det kan vara svårt att förstå hur mycket sadeln påverkar både oss och hästen och för att riktigt kunna förstå detta behöver vi ett stort referensbibliotek av erfarenheter att jämföra emot.
Jag hade en gång i tiden inställningen att jag ville ha en svart sadel, punkt.
Men vet ni vad, det är bland det mest korkade jag tänkt för en bra sadel har ingen färg!
Det är som att köpa en häst bara för att den är vacker...
Så idag när jag hör folk avvisa sadlar pga färgen så ryser jag men jag måste ändå tänka att de inte vet mer och har inte samma erfarenhet och det måste få vara okej, önskar bara att de förstod.
Men alla behöver sin egen tid för att komma till insikter det ända jag kan göra är att bidra med mina erfarenheter som kanske ger någon en klarare bild och är till lite hjälp på vägen.
Och det roliga i detta är att jag köpt en ny sadel nu som i mina ögon är allt annat än vacker, men vet ni vad det är helt orelevant (även om det är roligt att skoja om). Och faktiskt, den har vuxit i mina ögon och nu kan jag nog till och med säga att den är riktigt fin. Det kanske är som med vilken relation som helst, när du lärt känna någon lyser deras bra egenskaper igenom och personen blir så mycket vackrare än du först upplevde. 

Men vilken sadel jag köpt kommer jag avslöja först efter jag sagt det jag vill om alla sadlar vi testade.
Nedan följer bilder på alla sadlar, modell, bom och storlek.

Elisabeth UF K2 S2

Elisabeth läderbom K2 S1

Barock UF K2 S1

Ecuyer UF K3 S2

Ecuyer UF K2 S2

Jeanne D'arc UF K2 S2

Augusta UF ställbar S1

D'artangang läderbom K2 S2

Alla sadlar vi testade kommer från Amazonas (någon från Deuber & Partner) och hade antingen ultraflexbom (UF) eller läderbom. Och detta är det första jag tänkte belysa, den skillnad jag märker mellan dessa två bommar. 

Jag har sedan tidigare två sadlar med UF-bom (Barocken och Ecuyern med ljust säte på bilderna ovan) och det är dessa sadlar jag är vana att rida i och därför blev skillnaden till läderbom väldigt tydlig.
UF-bommen finns dessutom i två utföranden där den ena varianten är styvare än den andra pga att den är förstärkt med järn. Båda mina sadlar har den styva UF-bommen. 

UF-bommen ger möjlighet till en större avlastning för hästen, med hjälp av stödet i stigbyglarna kan man påverka bommen och på så vis uppnå olika saker. T.ex. finner jag det enkelt att i UF-bommen inta en position som avlastar min häst och jag kan snabbt och enkelt lämna hästens rygg ifred. Jag kan alltså belasta när jag bjuds in och lätta ur så snart hästen spänner sin rygg. 

I läderbommen upplever jag detta lite klurigare, jag känner det som om jag är mer i hästen än med UF-bommen och tekniken att lätta ur är lite klurigare när jag inte har riktigt samma hjälp av bommen. Det känns som om det blir en liten fördröjning på det jag gör medan UF-bommen är mer direkt. Men så länge inte behovet av att t.ex. snabbt lätta ur är läderbommen ljuvlig. Den lilla fördröjningen ger mycket positivt till flödet som känns väldigt bra.
Jag tänker att det är guld värt om du kan ha tillgång till en sadel av varje sort, då de har olika bra egenskaper och på så vis löser olika uppgifter. För så som jag känner just nu (kan ändras med mer erfarenhet) så är min uppfattning att UF-bommen är mycket bättre till högre samling då dess tydlighet hjälper mitt nervsystem att vara kvickare. Läderbommen däremot ger mig en ännu tydligare bild av vart min häst placerar sina hovar, för sina bakben och jag känner så tydligt benets väg genom luften. Något som är till stor hjälp när det kommer till formgivning. 

Nästa del som blev tydlig var hur stor inverkan bredden på kanalen mellan bossorna har.
Jag blev lärd en gång i tiden att kanalen på en sadel skulle vara bred, bred kanal var bra för hästens kropp och en smal kanal kunde vara rent av skadlig. Men nu har jag en annan synpunkt som Ewa har hjälpt mig att finna. För så är det, om du inte har någon som kan belysa viktiga saker så är det svårt att veta vad det är du letar efter och försöker jämföra.
En smal kanal som fortfarande lämnar tonutskotten fria ger en mycket tydligare koppling mellan ryttarens och hästen nervsystem. Den smala kanalen ställer dock höga krav på ryttaren och hennes sittande men när du lyckas ta det ansvaret som krävs så hjälper den smala kanalen hästen att röra sig på linje i full balans. För din tyngdpunkt som ryttare hamnar närmre hästens tyngdpunkt mitt över och du kan lättare hålla ihop dig på den smala stig hästen rör sig på. Jag skulle kunna skriva massor om detta, så det kanske får bli ett eget inlägg.  Det kanske låter enkelt, att en smal kanal löser det mesta men det kräver väldigt mycket av ryttaren och är du inte villig att lägga ned det jobbet så kanske du inte ska ha en smal kanal på din sadel.

Det tredje jag vill belysa gällande skillnaden mellan olika sadlar är sätets uppbyggnad.
Fördelen med dessa sadlar (förutom Ecuyern) är att de alla är utformade för ett kvinnligt bäcken medan de flesta engelska sadlar på marknaden är utformade efter ett manligt bäcken. Och detta gör en stor skillnad på själva sittandet. Men det jag tänkte prata om nu är sätets uppbyggnad, att ett säte med smal midja är att föredra och att vi vill att sättet är uppbyggt i framkant. Detta gör så att det blir lättare att hålla ihop sig i sadeln och få mer kontakt med sitt eget nervsystem och även med hästens. Jag föredra även om sätet är väldigt hårt, ett hårt säte är fostrande vilket jag uppskattar. För som jag sagt har vi ett stort ansvar när vi sitter till häst och ha en sadel som hjälper oss ta ansvar underlättar. Och då tänker jag att sadeln ska vara så tydlig att du känner så snart något blir tokigt. 

Men trots all teori är det viktigaste ändå VAD som händer när du rider i sadeln.
För ibland är det lätt att huvudet tar över känslan eller vice versa och den riktiga läraren är trots allt din häst. Men att veta vad du ska söka efter och vad du vill känna är viktigt men också svårt. Jag tror tyvärr ibland att vi lättare känner det som är fel och då tror att det är rätt, för att det som är fel känns mest. Och detta är ju otroligt svårt att veta så det kan vara ett tips att med jämna mellanrum filma. Då kan du koppla ihop det du känner med hur det ser ut. 


Så vilken sadel köpte jag nu då?
Jo den bruna och röda D'artangangen. Det hände en rätt häftig sak när jag provred den. Så tänker att den sadeln får ett eget inlägg så får ni se en film på vad som hände samt att jag ska försöka förklara mina tankar kring den sadeln.

tisdag 22 september 2020

Varma minnen inför den kalla vintern

Birgitta i sitt ridhus med Alteza

Andra helgen i september åkte jag och två av mina vänner (Eva och Steffi) iväg på en liten semestertripp med team hästar!
Vi hade planerat detta sedan lång tid tillbaka, redan i maj när Birgitta Järnåker var hemma hos mig.
Och själva huvudmålet med resan var just att delta som åhörare på Birgittas träning i Vara på söndagen. Vi tog ledigt från jobbet på fredagen och åkte tidigt på morgonen.
Första stoppet var en hästbutik i Västerås "Glada hästen i spiltan" och det är nog den bästa butik jag någonsin varit på. De hade ett enormt sortiment och en stor begagnathörna där jag hittade träns utan stoppade nackstycken (vill ha rent läder) för inga pengar alls. 

Efter lite shopping styrde vi resan mot Gnesta och Birgitta Järnåker.
Vi hade den stora förmånen att få komma hem till Birgitta och delta som åskådare medan hon tränade sina hästar. Birgitta hade dessutom planerat så fint så att hon red lektion för Ewa Schaeder samtidigt. På så vis fick vi njuta av Birgittas samvaro med sina hästar och ta del av Ewas tankar och kunskap vid samma tillfälle.
Det kunde inte bli mer perfekt!

Birgitta och hennes kallblodstravare Gyll

Birgitta och Alteza

Det var ren njutning för själen att få se Birgitta rida sin vackra Alteza.
En häst helt skolad i Kraftskapande Ridkonst.
Birgitta red även sin kallblodstravare Gyll, även han en otroligt häst som var väldigt tydlig i det han gjorde och det blev därför extra lärorikt att få se även honom. 

Några små insikter som kom till mig medan jag såg på dessa ridpass och ett par av dessa var följande: 

"Medan hästen för sitt ben genom luften är det lättpåverkat, därav den stora vikten av att sitta still"

"Antalet steg på en stor- och en liten volt ska vara det samma, det är steglängden som ska skilja".

Efter de fantastiska timmarna hos Birgitta blev nästa stop Sharpman Sport i Mjölby.
Ytterligare en riktigt bra butik och så klart blev det lite shopping. Jag hittade bland annat schabraket på bilden ovan. Brun sammet med guld, kommer bli perfekt till Lilja tillsammans med min nya sadel.
Hittade även äntligen rosa matskålar till Rataxi med gummi under så det inte åker runt hela stallgolvet när han äter. För det är väldigt viktigt att han har rosa matskålar *ler* det måste ju matcha resten av inredningen.

Efter Sharpman åkte vi hem till Evas syster Mimmi med familj där vi hade den stora förmånen att få bo.
Vi somnade trötta och glad och sov som stockar hela natten.

I fönstret i smedjan stod gamla stigbyglar på rad

Lördagen hade vi planerat att spendera med Sara som har företaget "Beckers Häst och Smide".
Jag känner Sara sedan den tiden då vi båda tränade för Birgitta i Sundsvall. Hon läste då till smed i Kramfors och nu har hon sitt eget företag och specialisera sig på hästbett och jag kan säga att hon är otroligt duktig!

Vi fick se Saras smedja, hennes enorma samling av gamla bett och allt vackert hon höll på att skapa.
Vi hade många intressanta samtal och pratade många timmar och det bjöds på både fika och lunch.
En riktig lyxdag! Och jag blev så full av inspiration.
Jag lämnade 4 av Nokkes skor till henne, de ska bli ljusstakar och krokar.
Så glad att jag har sparat dessa skor och att det nu kom till mig vad det ska bli av dem.

Saras enorma samling av gamla bett (detta är bara en bråkdel av samlingen)

Efter vi varit hos Sara åkte vi tillbaka till vårt boende. Jag och Steffi var så trötta att vi la oss och sov en timme. Sedan red Evas syster två av sina hästar och jag höll lite lektion med dem. Gick så himla bra, otroligt fina hästar och roligt att kunna arbeta lite med piaff, levad och terre a terre. 

På kvällen hade vi den stora lyxen att få äta färska räkor och dricka bubbel. Det är inte något som vi norrlänningar är bortskämda med och räkor är bland det godaste jag vet.
Det var så ljuvlig gott och så mysigt att sitta i skenet från tända ljus och prata om livet i allmänhet.

Söndag morgon var det snabba ryck som gällde, upp ur sängen, packa ihop och slänga i sig frukost för att sedan åka mot Vara för att delta på den kurs Birgitta Järnåker höll där.
Att se Birgitta undervisa är alltid lika inspirerande och att få se ekipage jag aldrig sett förut var som grädde på moset.
Att bara sitta i en stol, invirad i en ullfilt och ta emot det som skedde i ridhuset kändes som ren lyx. Jag är så van att alltid vara den som undervisar och annars vara med med egen häst, och nu fick jag bara ta emot utan att ge (om ni förstår hur jag menar).
Fick se så många fina ekipage och olika hästar att det kändes som en riktigt stor gåva att få vara där och ta del av allt som hände.

Många insikter kom till mig under dagen och det är svårt att dela med sig av allt utan kontexten runt om men ett par iakttagelser kan jag dela med mig av här. 

"Instabilitet/överrörlighet hos en häst ställer stora krav på underlaget. Ett mjukt underlag förstärker svagheten medan ett hårt underlag ger hästen möjlighet att kontrollera och minska svagheten för att på så vis kunna stärka sig".

"Det är väldigt viktigt att ge hästen en så pass stor ram som den behöver. För att lyckas med det som ryttare måste du våga lita på att hästen kommer lyckas med det du ber den om och släppa kontrollen". 

"I samlingen är nigningen viktigare än både takt och lyft". 

Summa summarum var det tre fantastiska dagar. Efter kursen på söndagen satt vi oss direkt i bilen och körde hela vägen hem till Sundsvall, trötta och lyckliga med massor att prata om.
Men vi bestämde oss snabbt för att göra om detta snart igen, ev på någon av Birgittas träningar i Södertälje. För dessa dagar gav verkligen mersmak och en stor boost energi och det an behövas nu när vintern börjar närma sig.
Jag ber om en bra vinter utan is och med bra underlag på min älskade ridbanan.

fredag 18 september 2020

Vad ger vad egentligen?

Det är lustigt hur saker som jag befinner mig mitt uppe i, helt plötsligt dyker upp lite här och var.
Men det har med fokus att göra och hur vår hjärna fungerar tänker jag. Lite som när du köpt en ny bil och plötsligt möter du hur många sådana bilar som helst när du är ute och kör, de har till och med samma färg som din! Men det är så det funkar, det som din hjärna har fokus på det ser du. 

Jag vill idag belysa detta med att ta ansvar.
Att ta ansvar inbegriper så otroligt mycket, men det som jag tänkte prata om idag är detta med att inte göra mer än vad som går. Och för att det som inte går ska gå så måste vi vara villig att investera tid och förstå att det krävs förberedande träning. 

Ta detta med att rida i trav.
En korrekt trav är inte skumpig men hur kommer man dit?
Kan säga så mycket som att det inte uppnås genom att timme efter timme sitta och skumpa runt i trav och tro att det ska bli bättre.
Läste nått som Ewa skrev som var så sant "
Det sorgliga är väl att det som kallas att skumpa är något vi är desensibiliserade att acceptera som något normal och att hästar ska acceptera det."
Jag tänker att många människor tänker att "jag vill göra detta med min häst och då får den ställa upp". "Jag vill trava med min häst" och då gör de det fast varken ryttare och/eller häst är redo för det.
Är målet att ha en häst för att rida så kräver det en del saker, av både människa och häst.
Båda måste ta ansvar och det är inte okej att göra saker på den andres välbefinnande.
Kan jag inte trava på min häst utan att skumpa runt som en tok, då travar jag inte på min häst.
Det betyder inte att det aldrig går att trava på hästen, bara det att det krävs tid och träning för att det ska gå. Och detta måste vi vara villiga att investera tid i!
Ser så många som struntar i grunder, grundutbildning och förberedelser av sina hästar inför det de vill kunna åstadkomma tillsammans med dem.
Vi har mål och drömmar men är inte villig att lägga ned tid för det.
Och det som verkar vara svårast att acceptera är när det är ryttaren som har brister, där verkar det vara mest motstånd för att investera tid, här vill vi bara att det ska fungera.

Jag ser en motstridighet i detta. Många ryttare har inställningen "jag kan inte" "det är svårt" "jag är dålig" men sedan när de rider så gör de ändå saker som de inte behärskar och de är samtidigt inte villiga att lägga ned all den tid som det krävs för att träna på det och lära sig för det är tydligen tråkigt.
Detta gör mig förvirrad men jag förstår utifrån rådande normer att det blir så här.
Jag tänker på hur lite tid under ryttarens utbildning som läggs på att förklara hur de tränar en häst.
Och denna kunskapsbrist är nog en stor bov i dramat.

Detta är något som jag finner viktigare och viktigare i min undervisning.
Att förklara vad som leder till vad och vilka pusselbitar som måste finnas på plats innan nästa kan läggas och varför.
Sedan är det viktigt att komma ihåg att utbildning inte är en rak trappa med en massa förutbestämda steg som du ska klara av ett efter ett och sedan landa på toppen. Varje ekipage är unikt och så måste även vägen vara, men en del grunder kommer alltid vara de samma men ibland behöver de tas i lite olika ordning.
Jag tror därför att det viktigaste vi behöver lära oss är vad jag gör med min häst och varför och vad jag tänkt att det ska leda till. Bryta ned alla övningar i deras beståndsdelar och på så vis kunna finna vad som är svårt och kanske varför det vi tänkt göra inte fungerar.

Så vi behöver träna på att träna och investera tid för inget kommer gratis <3




fredag 4 september 2020

Hjälpa eller stjälpa

 
Just nu pågår det sadelprovning hemma hos mig igen.
Vissa köper handväskor och skor, jag köper sadlar. Nä skämt o sido, det behövs faktiskt olika sadlar för olika saker. Varje modell av sadel är bra till olika saker och jag tänker att det är viktigt att utrustningen hjälper istället för stjälper. Det är tillräckligt svårt att rida ändå. 

Att få möjligheten att testa och utforska ger möjligheter för att komma till insikter och i förrgår fick jag en sådan (just kring detta med att hjälpa eller stjälpa): det går INTE att rida i "vanliga" stigbyglar.

Nu när jag har fler sadlar hemma än stigbyglar och jag tycker det är grymt jobbigt att flytta runt dessa mellan olika sadlar så tänkte jag "det kan ju inte göra så mycket att rida i vanliga stigbyglar".
Men ack så fel jag hade.
Red i sadeln och märkte hur svårt det var att hålla ett bra stöd i stigbygeln och jag kom inte till ro i min sits. Det kändes rent obekvämt.
Tänkte att "undra om detta beror på stigbyglarna". Svaret kom när jag nästa pass bytte stigbyglar och vips blev allt som det skulle.
Att uppleva vilken enorm skillnad det blev var väldigt viktigt.
Tror faktiskt det är svårt att förstå innan man upplevt det.
Jag är inte ens säker på att jag skulle kunnat uppfatta det så väl för ett år sedan. Har sagt det förut och säger det igen, arbetet jag lagt ned på min sits under sista året har gjort underverk och det har även gett mig möjligheten att helt plötsligt känna av de mista skillnader och kunna förstå vikten av de minsta detaljer.
Det är nog därför jag upplever behovet och tillfredsställelsen av olika sadlar som jag kan använda till olika moment i skolningen. Båda av mig själv och av hästarna. 

Så de jätte snygga och dyra stigbyglarna som jag köpte för ett år sedan och tänkte att de var en rolig detalj till min utrustning, kommer nu ligga kvar i sin låda i stallet. Jag kommer inte använda dem igen....
Vissa kan tycka att stigbygeln är en liten detalj, men den är så viktig. Hela sitsen bygger till stor del på stödet i stigbygeln och därför är det en fördel om det går att finna det stödet på rätt sätt. På bilden ovan ser ni till vänster den modell av stigbyglar som det faktiskt går att rida med och till höger mina super snygga men icke ridbara stigbyglar *skrattar*

Vad rider du i för stigbyglar och har du provat olika?
Märkte du någon skillnad?