Vad händer med det som är rätt?

Något jag noterat mer och mer på slutet, antagligen för att jag blivit mer intresserad, är hur den moderna dressyren på hög nivå har blivit mer show än dressyr.
Alltså det fokuseras mer på att ögat ska finna det häftigt än att själva rörelsen utförs korrekt enligt boken.
Detta har medfört att jag har svårt att se en ren takt och riktiga gångarter på många utav ekipagen på tv.

Till exempel: alla vet vi att traven skall vara diagonal, det vill alltså säga att motsatta benpar ska röra sig lika.
Höger fram med vänster bak och vänster fram med höger bak.

Om vi studerar den översta hästen på bilden ovan så kan vi se en skillnad i mer än 45 grader mellan bakbenets och frambenets position. Alltså detta är inte en diagonal rörelse! Och är det då verkligen trav hästen visar?

För att en häst fysiskt skall kunna utföra denna felaktiga trav måste den sänka sin rygg. Bakbenet kan då inte nå så pass långt fram som det behöver för att kunna supporta ett lyft i hästens rygg. Ryttaren hamnar på hästens komprimerade ryggkotor ovanpå en "ihålig" bröstkorg.

Så trots hur flashigt detta än må se ut så är hästen på sin framdel och arbetar på ett sådant sätt som inte gynnar dess kropp.

Hästen längst ned på bilden rör sig i en korrekt trav. Den rör sig på ett sådant sätt att de parallella benparen alltid är just parallella i alla moment i rörelsen.
Bakbenen når in under hästens kropp och kan ge support åt den lyfta ryggen som även lyfter upp ryttaren. Ett jämnt flöde med energi i hästens kropp från bakdel till framdel.

Så nästa gång du titta på dressyr på tv, ha dessa bilder i åtanke och försök förstå vad det är du ser.
Jag vill att fler ska bli medvetna om vad som är bra för en hästs kropp och vad som inte är det.
Men i slutändan är det upp till var och än att välja vad de tror är rätt, jag vet vad jag har valt i alla fall! Vad väljer du?

Det här med energi...

Även fast man är medveten om hur man vill agera, vad man anser är rätt och vad man vill uppnå så är det ibland mindre lätt att gå ifrån den man är i grunden.
Jag ser det här ofta hos mina elever och jag inser mer och mer att hästarna lär oss att bli bättre människor. Det är deras gåva till oss!

Idag tänkte jag ta upp det här med energi och hur den påverkar hästen.

För att vara en så bra ledare som möjligt för hästen och vara någon som den kan och vill lita på så är energin A och O.
Vi måste lära oss att vara lugna, bestämda och alltid ha kärlek i våra handlingar. Det betyder att människor med en i grunden låg och tillbakadragen energi behöver öka den och människor med mycket energi behöver tona ner. Allt för att uppnå en perfekt balans, ett jämnviktsläge.
Något man har nytta av i livet oavsett situation.

En människa med låg energi har en tendens att bli tjatig och en människa med hög energi har en tendens att bli arg eller lägga för mycket press.

Jag är av naturen en människa med mycket energi och det jag har fått lära mig genom hästarna är att tona ner, bli mjuk men bestämd och agera avslappnat. När min energi stiger brukar jag tänka "le nu Yvonne".
För det som händer när min energi går upp är att jag helt plötsligt ställer för stora krav eller att hästen uppfattar mig som arg. Något som i deras ögon blir en svaghet hos mig och jag blir opålitlig.

Och hästarna är våra bästa lärare, de speglar oss och allt vi behöver göra är att lyssna.

Titta på bilden ovan, den är ifrån när vi åkte till Lögdö.
Av någon anledning var Cappe inte speciellt sugen på att åka, han brukar knata rätt in i finkan.
Jag tog det lugnt, vi hade all tid i världen och jag kände mig lugn, glad och avslappnad.
Men titta på mitt kroppsspråk på bilden.
Ser jag lugn och avslappnad ut? Nix!

Haha, så mycket energi levererar jag när jag tycker att jag håller tillbaka.
En riktigt ögonöppnare, det är viktigt att se sig själv ibland. Även om detta inte är så farligt, så är det enligt mig på tok för mycket.

Så nu blir det extra fokus på energin i min träning, att hitta ett avslappnat kroppsspråk i alla lägen.
Titta på bilden nedan på David Lichman. Notera hans kroppsspråk trots Nokkes utspel.
Det är min förebild! Det vill jag uppnå.
Det är så jag känner nu när saker händer, men tydligen är det inte alltid så det ser ut, även om det är bra mycket bättre än tidigare.
Men träning ger färdighet och våra fina hästar har all världens tålamod med sina människor.

Vart tar tiden vägen?

Puss!
Cappe säger: Blä! Tjejbaciller!

Oj oj oj, nu är det full rulle igen!
En vecka kvar till Lilla K och Stora C bröllop!
En vecka kvar tills jag börjar mitt nya jobb!
Två veckor kvar till Birgittakursen!

Åh jag känner att jag inte hinner med mig.
Så mycket med allt på en och samma gång.
Men listor är bra och nu har jag listor till bröllopet, på jobbet och jag har satt ett fokus på vad jag vill hinna träna på innan Birgittakursen (skolskritt).
Nu gäller det bara att Timeboxa allt.
Tur man är van projektledare.

Att göra detta ger mig lugn och idag är jag lite lugnare än vad jag varit senaste veckan.

Cappe har varit så fin på slutet, han har fått ett sådant fint driv efter att Anders behandlade honom!
Nu gäller det bara att hitta en fin samling i skritten där han törs slappna av i halsen. Tycker fortfarande att han spänner den ibland när jag kräver lite till. Men det har blivit så himla mycket bättre.

Så nu blir det fokus på detta de kommande veckorna, det andra (med fart i) är han ju kung på! *blink*

Vackra Cappe, min spanska hingst!

Måste berätta något roligt som hände på Lögdö.
Träffade nämligen en vän som inte visste att jag skulle var där med Cappe. Hon hade sett han i hagen och sagt "vilken läcker spansk häst". Det gjorde mig stolt!
Min fula ankunge som blivit en svan!  'Min vackra prins!

Ridkonstens dag

Alla bilder fotade av fantastiska Sofie Munktell

Den 16:e augusti var det Ridkonstens dag på Lögdö bruk.
Vi i föreningen ARV annordnade denna dag tillsammans med Lögdö Ridakademi och det kom mer folk än jag hade räknat med. Jätte roligt att intresset för ridkonst är så stort här i området.

Dagen var upplagd med ett program innehållandes olika uppvisningar.
Lögdö Ridakademi visade utbildningstrappan med flera olika ekipage på olika nivåer och jag och Irene (från ARV) red en uppvisning till musik.

Sedan fanns det dessutom loppisbord, några tillverkare av hästsaker, montrar för respektive annordnande förening och fikaförsäljning.

Summa sumarum, en mycket lyckad dag och jag hoppas vi gör om nästa år!

Jag och Irene red vår uppvisning 2 gånger under dagen vid olika tillfällen.
Att rida ett program till musik inför publik är mindre lätt när det är något man inte gör så ofta.
Jag visste inte alls hur Cappe skulle reagera eller bete sig, men han överträffade alla mina förväntningar.

Till första föreställningen var jag ganska nervös. Det resulterade i att jag red som en kratta vilket medförde att Cappe tappade sin bjudning framåt. Jag började driva och det blev lite moment 22 av det hela. Dock var han både mentalt och fysiskt avspänd så jag är mycket nöjd med honom!

Till det andra passet var det ett helt annat läge, nu var jag lugn och han taggad.
Mycket bättre ridning resulterade i en mycket finare ponny som till och med kunde bjuda på lite skolgalopp!

Det var en glad Nånn och Cappe som åkte hem efter dagens slut.
Stort tack till Katarina för att du som vanligt var världens bästa hästskötare, medhjälpare, lillmatte och Nånn-matare!
Även ett jätte tack till Nina för lånet av barbackapadden, svart padd blev mycket snyggare!
Och ett till jätte tack till Mia för lånet av transport, du är världens goaste!

Nu är det bara 2 helger kvar, sedan är det Birgittaträning!!!

Första uppvisningen till musik

Han förvånar mig varje gång, min fina stjärna. 

Idag red jag och Irene en uppvisning till musik på Ridkonstens dag på Lögdö bruk. 

Trots nervös matte = dålig ridning, så var Cappe jätte duktig och helt mentalt och kroppsligt avspänd. 

Jag är så himla stolt över honom.

Berättar mer sedan för nu ska jag sova en stund. 

Det är lätt när det är rätt

Just nu är motivationen på topp!

Imorgon är det Ridkonstens dag och igår tränade jag och Irene tillsammans. Så roligt att hon och hennes fina Tabbe kom hit.

Så himla mycket bra händer nu.

Vi testade grannens ridplan för första gången och tränade på vårt program vi ska rida. Både Cappe och Tabbe verkade tycka att det var jätte roligt. Så underbart att ha en ridplan igen och så nära! 

Efter passet var Irenes pappa Anders så underbar och behandlade Cappe. Hittade en stelhet höger bog, i ryggen, höfterna och korset. 

Idag var Cappe som en liten smörklick.

Behandlingen hade verkligen gjort underverk! Oj va lätt allting blev! 

Så lätt när hela hans kropp var rätt. 

Vi red upp lite på berget och sedan tog vi lite skritt och övergångar på gräset framför hagen. Kändes så himla bra! 

Nu är ponny badad och går med pyjamas i hagen. Hoppas han håller sig ren tills imorgon. 

Det är grunderna som är det viktiga

Ett inlägg mycket riktat till mig själv efter ett ridpass fullt av funderingar i förrgår.
Jag slarvar! Fy och skäms på mig.
Cappe är min Ferrari och jag bara leker med alla hästkrafter, buskör och sladdar. Detta har gjort att vi nu kommit en bit ifrån grunden, finliret, det noggranna.

Har suttit och analyserat det här nu och kommit fram till att jag börjat slarva för att det är mindre lätt att vara nogrann med denna lilla krabat, han dör av tristess när jag vill vara noggrann. I alla fall när jag försöker vara noggrann på mitt sätt.
Med Nokke kunde jag sitta och korrigera små, små saker hur länge som helst. Cappe vill inte det, här måste jag vara mer kreativ och belöna honom ofta med utmanande uppgifter. Så fort han tycker att han redan kan något som jag vill att han ska träna på så slutar han försöka och vill göra något annat. Jag måste alltså lyckas höja ribban tillräckligt fort utan att ställa för stora krav på honom och ändå komma ihåg att belöna det lilla. En ekvation som är rätt komplicerad att få ihop.

Nokke blev trygg av repetition och upprepning, Cappe vill ha nytt, nytt, nytt.
En riktigt utmaning för mig och jag måste se till att helt enkelt bli roligare i det tråkiga (grundarbetet).

För grunden är a och o.
När jag ändå har snöat in på detta med grundarbetet vill jag att du tittar på bilden ovan.
Vilken inverkan får olika typer av grundarbete på slutresultatet, alltså den högre skolan av dressyr?
Vad är det vi egentligen vill uppnå?

Att veta vart man vill komma och ha en plan för det är jätte viktigt.
Att inte fuska med det enkla ger stora fördelar när man kommer till det "svåra".
Hur tråkigt det än kan vara att sitta och finlira med små, små saker i grundarbetet så är det jätte viktigt. Nu är det klart så att det inte ska vara tråkigt att träna grunder men ibland vill man ju känna att man kommer framåt, tror ni förstår vad jag menar och då vill man gå vidare till nästa steg. Men att kontinuerligt stämma av det grundläggande och kanske lägga upp ridpass med fokus på enstaka detaljer (t.ex halvhalter, stegläng eller böjning) tror jag kan vara nyttigt om inte minst för att påminna sig själv.

Så nu kommer jag lägga upp en plan för min och Cappes träning de närmsta veckorna, kommer givetvis dela med mig av den här på bloggen och berätta hur det igår.
När jag dessutom nu upptäckt att en av grannarna har ridplan och att jag får låna den hur mycket jag vill så blir det lite extra enklare.

Ikväll kommer Irene hit och vi skall träna ihop oss inför lördagens uppvisning, ska bli så skoj!

Är det okej?

Jag tog upp det igår igen, att hästar inte uttrycker smärta så som vi gör, att de inte har ett ljud för smärta och att de gör allt de kan för att inte visa att de mår dåligt.

Jag är helt övertygad om att det är orsaken till att vissa människor behandlar dem som de gör och att det anses vara okej. Jag är inte heller perfekt, har lärt mig att detta var okej en gång i tiden men tack och lov vet jag bättre nu. Har sagt saker som att "eftersom hästar sparkar varandra är det okej att använda spö". Jag var inte gammal, men det var vad jag lärt mig och ändå visste jag att det var fel innerst inne.

Finns ett gammalt talesätt "där kunskapen tar slut tar våldet vid" och det är så sant.
Låter härmed bilden ovanför tala för sig själv, tror den gör det hela väldigt uppenbart...

Tandvård och bett

Mycket fick jag lära mig av Nokke, det mesta jag kan idag faktiskt. Han tog med mig på många resor i kunskapens rike och en av de största lärdomarna jag fick var det som rör hästens tänder och bettets inverkan.

Långt innan det blev så allmänkänt som det är idag fick jag denna kunskap. Så tidigt att alla veterinärer här hemma dömde ut min häst. Sa att det bästa vore att han fick somna. Men att inte ge upp och fortsätta leta gav mig och Nokke 6år ytterligare till tillsammans och det var inte på grund av tanden han tillslut somnade.

När jag då läser inlägg som det här blir jag mörkrädd och får kalla kårar längs ryggen.
Att inte ha mer kunskap idag gör mig mycket ledsen. Men tyvärr är det kanske så, att man fortfarande inte vet...

Därför känner jag vikten av att idag prata lite om hästens mun helt enkelt.

Tror att alla vet att det är bra att se över hästens munstatus en gång per år. Men det har helt bytt inrikting från den tiden det var hovslagaren som stoppade in hovraspen i munnen på hästen *ryser* för att jämna till tänderna, till att idag vårda och istället förebygga problem. Idag finns utbildade hästtandläkare och många av landets veterinärer har gått en speciell utbildning på Ultuna för att lära sig mer inom ämnet. Att ta ut någon annan (utan den utbildningen) för att rota runt i min hästs mun skulle jag aldrig göra.

Hästar är precis som oss i behov av tandvård av flera olika anledningar. De har ingen möjlighet att tala om för oss om de har ont eller känner obehag, utan det är vårt ansvar att upptäcka ev. problem. Många av de tandsjukdomar som en häst kan ha utvecklas under en lång period och hästarna lär sig stå ut med smärtan. Därför är det viktigt att upptäcka saker i tid. Det är bättre att förebygga än att bota.

Eftersom hästarna idag äter på ett helt annat sätt än vad de är utvecklade till så får det självklart konsekvenser på tänderna. En häst i naturlig miljö betar ca 17h per dygn. Det gör inte våra tamhästar och fodret de får idag är ofta av annan konsistens än det cellulosarika gräs det är gjorda för att äta. I och med detta slits hästens tänder annorlunda vilket kan leda till förslitningsproblem på tänderna.

Våra tama hästar lever dessutom mycket längre idag än vad de gjorde förr. Idag är det inte ovanligt att en häst blir 25-30 år. I det vild blir sällan en häst äldre än 18-20 är. Hästens tänder är således inte skapta för att hålla så länge. De slutar växa vid en ålder av ca 7 år och sedan sker ingen mer tillväxt. Det vill säga att hästen sedan måste hushålla med existerande tandmassa livet ut. Ove berättade för mig att en hästtand slits ca 2mm per år. Att då raspa bort 2mm är lika med att förkorta hästens liv med ett år (endast sett till tändernas livslängd).

Idag raspar man inte längre en hästs tänder, man endast korrigerar om det behövs. Har hästen en hake tar man reda på orsaken till den, försöker åtgärda det om det är möjligt och sedan (med en väldigt liten fin rasp) avlägsnar endast haken.

När man sedan dessutom stoppa in ett bett i hästens mun så kan man få ytterligare en bidragande anledning till att ge hästen skador i munnen, både på mjukdelar men även på tänder. De veterinärer idag som fått rätt utbildning tittar även efter inverkan av bett i hästens mun och om sådan finns försöker hjälpa till med korrekt bettsling.

Så hur påverkar då ett bett hästen?

Det är ganska lätt att förklara och förstå. Hästens tuggsystem är utvecklat för att ta in och bearbeta stråfoder.

Det sker genom att framtänderna biter av och tar in födan. Lanerna fungerar som lagringsplats och kindtänderna bearbetar och tuggar födan.

Hur vi än gör så kommer ett bett i hästens mun påverka en mängd olika naturliga reflexer i hästens mun.

I gommen finns nerver som reagerar då tillräcklig mängd föda lagrats i det tandfria området. Trycket som då uppstår utlöser reflexer så att tungan lägger upp fodret på kindtänderna och bearbetningen kan börja. Dessa reflexmönster kommer också att påverkas då vi lägger ett betsel i hästens mun. Detta visar såledeles på osanningen i påståendet att en häst arbetar väl när den tuggar och skummar på bettet.
En häst som är avslappnad och tillfreds med bett och ridning är avslappnad i sin mun, håller den stängd och håller själv bettet mjukt på plats. Allt annat är ett bevis på spänning eller obehag av någon form!

Så för att påverka dessa reflexer så lite som möjligt och få en avspänd häst är det viktigt med ett väl tillpassat betsel.

Det är också bra att tänka på att det inte finns något egentligt utrymme i munhålan för ett betsel. När munnen är stängd fylls lanområdet av tungan samt gomtaket. Med tanke på platsbristen är det följaktligen bättre med ett tunnare betsel än ett tjockare, även om många fortfarande tror att ett tjockt bett är "snällare" för hästen. Men hur snällt ett bett blir för hästen beror bara på 2 saker, att det är väl tillpassat och hur det används (ryttarens hand).

Bilden kommer härifrån

Jag ser många idag som rider med förstora bett. Det lever kvar en uppfattning bland hästmänniskor att ett halvblod har 14.5cm i bett och en ponny 12.5cm.
Men med tanke på hur mycket bettet faktiskt påverkar hästen, borde vi inte då bry oss mer?
Och är det egentligen okej att rida med bett över huvud taget? En fråga som jag inte kan låta bli att ställa mig. En fråga som kräver ett helt eget inlägg för att besvara.

Har sagt det förut och säger det igen: bara för att en hästen inte kan/väljer att visa smärta så är det INTE okej att orsaka den det!

 

Hur ser du på det här med bett?
Har du ett välanpassat bett till din häst?
Vilket bett rider du din häst på?

Buskul

Ja detta är jag i ett nötskall...
Skulle träna seriöst inför Ridkonstensdag den 16:e men blev tydligen filmad görandes något helt annat.
Men detta var ju mycket roligare *smila*
Busgalopp runt huset på gräsmattan, det bäst är att jag även sparkat av mig skorna, hihi.
Snacka om SOMMAR!!!!

Men tycker det filmen visar ändå är viktigt även om jag skämtar lite om det här.
För när det kommer till träning med hästar så är det en sak som är viktigare än allt annat och det är att kunna ha roligt.

För vad är det för mening med att man kan göra en massa häftiga saker om inte hästen är glad och tycker det är kul? Vad ger det? Ingenting!
Att våga belöna det lilla, att ställa rätt krav och samarbeta med hästen.
Om man bara ökar kraven och hela tiden kräver saker av sin häst så kommer den bli ovillig till att samarbeta. Nej vi måste våg belöna det lilla, för jag lovar att det kommer ge det stora i slutändan. Uppmuntra hästens försök istället för att korrigera och bestraffa dess misslyckanden.
Så enkelt är det!

Hej hej!

Oj vilken sommar!!!
Kan den bli bättre?

Nu är i alla fall semesterna slut och jag återgår till vanliga rutiner och även lite bloggande.

Sommaren har varit intensiv. Nytt att ha hus och gård och mycket som man vill hinna med och göra. Jag och Tomas har varit hemma hela semestern och bara jobbat. Så roligt att se hur vi förvandlar vår gård mer och mer mot vår målbild.

Att sedan på kvällarna kunna äta middag ute på altanenen eller bara gå ut och sätta sig, dricka något gott och njuta är en lyx vi inte haft tidigare under de år vi bodde i lägenhet.
Kännslan är svår att beskriva men alla som upplevt den vet precis vad vi menar.

Djuren mår bra och de njuter också av sommar, bete och varma nätter. Även om det har blivit lite väl varmt för dem vissa dagar. Men då är det skönt att ha dem hemma så man kan ta in dem några timmar i stallet varje dag om så behövs.

Kalvarna växer som ogräs, Bandit börjar se ut som den oxe han kommer bli.
De har haft det tufft i värmen men ett svalkande bad då och då har verkligen hjälpt dem!
Sedan har de gått promenader efter vägen, vilket de tycker är jätte skoj.

Lill-Jänta kommer bli en sådan bra ridko! Hon knatar bara på rakt fram. Så himla duktig.
Bandit däremot är mer nyfiken, busig och när han blir trött kör han ner huvudet mellan frambenen och vägrar gå *skrattar* Han är så himla söt lilla skrutten. Han kommer man ha svprare att sitta kvar på *blink*
Men med lite godis och kli i pannan börjar han glatt gå igen.

Hur har er sommar varit?