Som dimman

Sommaren har förvandlats till höst och vissa dagar är så vackra att de tar andan ur mig.
Sol, dimma, sprakande färger och krispig luft.
Naturen är i förändring och detta märks tydligt på Pilgrim. Han speglar naturen och livet mer än någon annan häst jag mött. Han är som en som en naturkraft, en känsla, ett minne från en svunnen tid, magi.
I honom bor bara godhet och han ser gott i alla han möter.

Han rör sig i hagen som en dröm och han sveper fram över marken med en sådan lätthet att han rör sig som dimman över fälten.
Han lär mig allt om att vara här och nu, släppa prestationer, se saker för vad de verkligen är och vikten av att investera tid.
Han har gett mig en större tålamodshatt utan att på något sätt skapa frustration i mig.
Vilken egenskap! Jag önskar jag kan för den vidare till andra jag möter, människor som hästar.

 

Den magiska sadeln

 

I inlägget igår berättade jag om min och Evas sadelprovning och visade vilken sadel jag till slut köpte.
Det var många sadlar som var väldigt bra men med denna sadel som jag valde hände något magiskt och det blev så tydligt att det var den sadeln jag skulle ha. 

Jag har haft Lilja i lite mer än 3år nu och under denna tid har vi totalt fått höger galopp 3ggr och alla dessa gånger har varit när vi ridit ute efter vägarna, rakt fram, i högt tempo. Inte ett endaste språng har vi fått på banan.
Över lag har inte galoppen varit enkel, från början fick vi ofta korsgalopp och efter tiden med mer styrka kunde vi få vänster galopp. Först ett par språng och sedan en halv långsida på ridbanan men ej på böjt spår. 

I början på sommaren la vi en hel del träning på galoppen på lina. Lilja kunde då utan problem ta både vänster och höger galopp och hålla den i alla fall ett varv på volten när jag inte satt på hennes rygg. Så det blev väldigt tydligt hur mycket "problem" jag skapade. Kunde dock notera att hon tog fattningen till höger med väldigt raka bakben där hon slängde benet långt inunder sig så det blev väldigt tydligt att detta var en del av det som gjorde det svårt för oss.
Så vi la en massa tid i ridningen på att korta steget, skolskritt och upp mot tramp.
Lilja började även visa pesader och ibland något som kommer blir en levad i framtiden.
I vissa lägen sjönk hon bak, lyfte fram och blev stilla 2sek i luften. Så himla häftigt. Hela världen står still när detta sker. En levad är absolut stillhet och harmoni och få en försmak av det är en otrolig gåva.

Vi har alltså verkligen gjort ett enormt förarbete gällande galoppen, så det som hände när vi provred sadeln är något vi byggt upp för under så lång tid. Men med rätt sadel kunde det plötsligt ske.
Lyckan var total, jag var i chock och ni kan höra på mitt glädjeskrik på filmen alla känslor som vällde över mig.
Så på filmen ovan kan ni se min första höger galopp någonsin på ridbanan med Lilja!
Och eftersom hon på ryggen (läs: jag) helt missade första gången så blev vi tvungna att gör det igen. Så vi fick inte bara en höger galopp utan två! Och dessutom fick vi det hela på film.  

Tack älskade Lilja, vem vore jag utan dig <3
Du kan peta på mina känsligaste punkter och få mig att utmana mina egna svagheter men samtidigt värma mitt hjärta och själ som ingen annan.

En bra sadel har ingen färg

Första helgen i september hade jag och min vän Eva en hel dag med sadelprovning.
Vi hade lyckats få ihop en hel massa sadlar och det var så intressant att få testa så många olika modeller på samma gång.
Jag har verkligen försökt prova så många olika sadlar jag kan så fort jag fått chansen för att försöka förstå bilden, för den är rätt komplex. En sadel är inte bara en sadel, den är en egen individ. 
Så det var verkligen en lyx att få en sådan här möjlighet!

Det kan vara svårt att förstå hur mycket sadeln påverkar både oss och hästen och för att riktigt kunna förstå detta behöver vi ett stort referensbibliotek av erfarenheter att jämföra emot.
Jag hade en gång i tiden inställningen att jag ville ha en svart sadel, punkt.
Men vet ni vad, det är bland det mest korkade jag tänkt för en bra sadel har ingen färg!
Det är som att köpa en häst bara för att den är vacker...
Så idag när jag hör folk avvisa sadlar pga färgen så ryser jag men jag måste ändå tänka att de inte vet mer och har inte samma erfarenhet och det måste få vara okej, önskar bara att de förstod.
Men alla behöver sin egen tid för att komma till insikter det ända jag kan göra är att bidra med mina erfarenheter som kanske ger någon en klarare bild och är till lite hjälp på vägen.
Och det roliga i detta är att jag köpt en ny sadel nu som i mina ögon är allt annat än vacker, men vet ni vad det är helt orelevant (även om det är roligt att skoja om). Och faktiskt, den har vuxit i mina ögon och nu kan jag nog till och med säga att den är riktigt fin. Det kanske är som med vilken relation som helst, när du lärt känna någon lyser deras bra egenskaper igenom och personen blir så mycket vackrare än du först upplevde. 

Men vilken sadel jag köpt kommer jag avslöja först efter jag sagt det jag vill om alla sadlar vi testade.
Nedan följer bilder på alla sadlar, modell, bom och storlek.

Elisabeth UF K2 S2

Elisabeth läderbom K2 S1

Barock UF K2 S1

Ecuyer UF K3 S2

Ecuyer UF K2 S2

Jeanne D'arc UF K2 S2

Augusta UF ställbar S1

D'artangang läderbom K2 S2

Alla sadlar vi testade kommer från Amazonas (någon från Deuber & Partner) och hade antingen ultraflexbom (UF) eller läderbom. Och detta är det första jag tänkte belysa, den skillnad jag märker mellan dessa två bommar. 

Jag har sedan tidigare två sadlar med UF-bom (Barocken och Ecuyern med ljust säte på bilderna ovan) och det är dessa sadlar jag är vana att rida i och därför blev skillnaden till läderbom väldigt tydlig.
UF-bommen finns dessutom i två utföranden där den ena varianten är styvare än den andra pga att den är förstärkt med järn. Båda mina sadlar har den styva UF-bommen. 

UF-bommen ger möjlighet till en större avlastning för hästen, med hjälp av stödet i stigbyglarna kan man påverka bommen och på så vis uppnå olika saker. T.ex. finner jag det enkelt att i UF-bommen inta en position som avlastar min häst och jag kan snabbt och enkelt lämna hästens rygg ifred. Jag kan alltså belasta när jag bjuds in och lätta ur så snart hästen spänner sin rygg. 

I läderbommen upplever jag detta lite klurigare, jag känner det som om jag är mer i hästen än med UF-bommen och tekniken att lätta ur är lite klurigare när jag inte har riktigt samma hjälp av bommen. Det känns som om det blir en liten fördröjning på det jag gör medan UF-bommen är mer direkt. Men så länge inte behovet av att t.ex. snabbt lätta ur är läderbommen ljuvlig. Den lilla fördröjningen ger mycket positivt till flödet som känns väldigt bra.
Jag tänker att det är guld värt om du kan ha tillgång till en sadel av varje sort, då de har olika bra egenskaper och på så vis löser olika uppgifter. För så som jag känner just nu (kan ändras med mer erfarenhet) så är min uppfattning att UF-bommen är mycket bättre till högre samling då dess tydlighet hjälper mitt nervsystem att vara kvickare. Läderbommen däremot ger mig en ännu tydligare bild av vart min häst placerar sina hovar, för sina bakben och jag känner så tydligt benets väg genom luften. Något som är till stor hjälp när det kommer till formgivning. 

Nästa del som blev tydlig var hur stor inverkan bredden på kanalen mellan bossorna har.
Jag blev lärd en gång i tiden att kanalen på en sadel skulle vara bred, bred kanal var bra för hästens kropp och en smal kanal kunde vara rent av skadlig. Men nu har jag en annan synpunkt som Ewa har hjälpt mig att finna. För så är det, om du inte har någon som kan belysa viktiga saker så är det svårt att veta vad det är du letar efter och försöker jämföra.
En smal kanal som fortfarande lämnar tonutskotten fria ger en mycket tydligare koppling mellan ryttarens och hästen nervsystem. Den smala kanalen ställer dock höga krav på ryttaren och hennes sittande men när du lyckas ta det ansvaret som krävs så hjälper den smala kanalen hästen att röra sig på linje i full balans. För din tyngdpunkt som ryttare hamnar närmre hästens tyngdpunkt mitt över och du kan lättare hålla ihop dig på den smala stig hästen rör sig på. Jag skulle kunna skriva massor om detta, så det kanske får bli ett eget inlägg.  Det kanske låter enkelt, att en smal kanal löser det mesta men det kräver väldigt mycket av ryttaren och är du inte villig att lägga ned det jobbet så kanske du inte ska ha en smal kanal på din sadel.

Det tredje jag vill belysa gällande skillnaden mellan olika sadlar är sätets uppbyggnad.
Fördelen med dessa sadlar (förutom Ecuyern) är att de alla är utformade för ett kvinnligt bäcken medan de flesta engelska sadlar på marknaden är utformade efter ett manligt bäcken. Och detta gör en stor skillnad på själva sittandet. Men det jag tänkte prata om nu är sätets uppbyggnad, att ett säte med smal midja är att föredra och att vi vill att sättet är uppbyggt i framkant. Detta gör så att det blir lättare att hålla ihop sig i sadeln och få mer kontakt med sitt eget nervsystem och även med hästens. Jag föredra även om sätet är väldigt hårt, ett hårt säte är fostrande vilket jag uppskattar. För som jag sagt har vi ett stort ansvar när vi sitter till häst och ha en sadel som hjälper oss ta ansvar underlättar. Och då tänker jag att sadeln ska vara så tydlig att du känner så snart något blir tokigt. 

Men trots all teori är det viktigaste ändå VAD som händer när du rider i sadeln.
För ibland är det lätt att huvudet tar över känslan eller vice versa och den riktiga läraren är trots allt din häst. Men att veta vad du ska söka efter och vad du vill känna är viktigt men också svårt. Jag tror tyvärr ibland att vi lättare känner det som är fel och då tror att det är rätt, för att det som är fel känns mest. Och detta är ju otroligt svårt att veta så det kan vara ett tips att med jämna mellanrum filma. Då kan du koppla ihop det du känner med hur det ser ut. 

Så vilken sadel köpte jag nu då?
Jo den bruna och röda D'artangangen. Det hände en rätt häftig sak när jag provred den. Så tänker att den sadeln får ett eget inlägg så får ni se en film på vad som hände samt att jag ska försöka förklara mina tankar kring den sadeln.

Varma minnen inför den kalla vintern

Birgitta i sitt ridhus med Alteza

Andra helgen i september åkte jag och två av mina vänner (Eva och Steffi) iväg på en liten semestertripp med team hästar!
Vi hade planerat detta sedan lång tid tillbaka, redan i maj när Birgitta Järnåker var hemma hos mig.
Och själva huvudmålet med resan var just att delta som åhörare på Birgittas träning i Vara på söndagen. Vi tog ledigt från jobbet på fredagen och åkte tidigt på morgonen.
Första stoppet var en hästbutik i Västerås "Glada hästen i spiltan" och det är nog den bästa butik jag någonsin varit på. De hade ett enormt sortiment och en stor begagnathörna där jag hittade träns utan stoppade nackstycken (vill ha rent läder) för inga pengar alls. 

Efter lite shopping styrde vi resan mot Gnesta och Birgitta Järnåker.
Vi hade den stora förmånen att få komma hem till Birgitta och delta som åskådare medan hon tränade sina hästar. Birgitta hade dessutom planerat så fint så att hon red lektion för Ewa Schaeder samtidigt. På så vis fick vi njuta av Birgittas samvaro med sina hästar och ta del av Ewas tankar och kunskap vid samma tillfälle.
Det kunde inte bli mer perfekt!

Birgitta och hennes kallblodstravare Gyll

Birgitta och Alteza

Det var ren njutning för själen att få se Birgitta rida sin vackra Alteza.
En häst helt skolad i Kraftskapande Ridkonst.
Birgitta red även sin kallblodstravare Gyll, även han en otroligt häst som var väldigt tydlig i det han gjorde och det blev därför extra lärorikt att få se även honom. 

Några små insikter som kom till mig medan jag såg på dessa ridpass och ett par av dessa var följande: 

"Medan hästen för sitt ben genom luften är det lättpåverkat, därav den stora vikten av att sitta still"

"Antalet steg på en stor- och en liten volt ska vara det samma, det är steglängden som ska skilja".

Efter de fantastiska timmarna hos Birgitta blev nästa stop Sharpman Sport i Mjölby.
Ytterligare en riktigt bra butik och så klart blev det lite shopping. Jag hittade bland annat schabraket på bilden ovan. Brun sammet med guld, kommer bli perfekt till Lilja tillsammans med min nya sadel.
Hittade även äntligen rosa matskålar till Rataxi med gummi under så det inte åker runt hela stallgolvet när han äter. För det är väldigt viktigt att han har rosa matskålar *ler* det måste ju matcha resten av inredningen.

Efter Sharpman åkte vi hem till Evas syster Mimmi med familj där vi hade den stora förmånen att få bo.
Vi somnade trötta och glad och sov som stockar hela natten.

I fönstret i smedjan stod gamla stigbyglar på rad

Lördagen hade vi planerat att spendera med Sara som har företaget "Beckers Häst och Smide".
Jag känner Sara sedan den tiden då vi båda tränade för Birgitta i Sundsvall. Hon läste då till smed i Kramfors och nu har hon sitt eget företag och specialisera sig på hästbett och jag kan säga att hon är otroligt duktig!

Vi fick se Saras smedja, hennes enorma samling av gamla bett och allt vackert hon höll på att skapa.
Vi hade många intressanta samtal och pratade många timmar och det bjöds på både fika och lunch.
En riktig lyxdag! Och jag blev så full av inspiration.
Jag lämnade 4 av Nokkes skor till henne, de ska bli ljusstakar och krokar.
Så glad att jag har sparat dessa skor och att det nu kom till mig vad det ska bli av dem.

Saras enorma samling av gamla bett (detta är bara en bråkdel av samlingen)

Efter vi varit hos Sara åkte vi tillbaka till vårt boende. Jag och Steffi var så trötta att vi la oss och sov en timme. Sedan red Evas syster två av sina hästar och jag höll lite lektion med dem. Gick så himla bra, otroligt fina hästar och roligt att kunna arbeta lite med piaff, levad och terre a terre. 

På kvällen hade vi den stora lyxen att få äta färska räkor och dricka bubbel. Det är inte något som vi norrlänningar är bortskämda med och räkor är bland det godaste jag vet.
Det var så ljuvlig gott och så mysigt att sitta i skenet från tända ljus och prata om livet i allmänhet.

Söndag morgon var det snabba ryck som gällde, upp ur sängen, packa ihop och slänga i sig frukost för att sedan åka mot Vara för att delta på den kurs Birgitta Järnåker höll där.
Att se Birgitta undervisa är alltid lika inspirerande och att få se ekipage jag aldrig sett förut var som grädde på moset.
Att bara sitta i en stol, invirad i en ullfilt och ta emot det som skedde i ridhuset kändes som ren lyx. Jag är så van att alltid vara den som undervisar och annars vara med med egen häst, och nu fick jag bara ta emot utan att ge (om ni förstår hur jag menar).
Fick se så många fina ekipage och olika hästar att det kändes som en riktigt stor gåva att få vara där och ta del av allt som hände.

Många insikter kom till mig under dagen och det är svårt att dela med sig av allt utan kontexten runt om men ett par iakttagelser kan jag dela med mig av här. 

"Instabilitet/överrörlighet hos en häst ställer stora krav på underlaget. Ett mjukt underlag förstärker svagheten medan ett hårt underlag ger hästen möjlighet att kontrollera och minska svagheten för att på så vis kunna stärka sig".

"Det är väldigt viktigt att ge hästen en så pass stor ram som den behöver. För att lyckas med det som ryttare måste du våga lita på att hästen kommer lyckas med det du ber den om och släppa kontrollen". 

"I samlingen är nigningen viktigare än både takt och lyft". 

Summa summarum var det tre fantastiska dagar. Efter kursen på söndagen satt vi oss direkt i bilen och körde hela vägen hem till Sundsvall, trötta och lyckliga med massor att prata om.
Men vi bestämde oss snabbt för att göra om detta snart igen, ev på någon av Birgittas träningar i Södertälje. För dessa dagar gav verkligen mersmak och en stor boost energi och det an behövas nu när vintern börjar närma sig.
Jag ber om en bra vinter utan is och med bra underlag på min älskade ridbanan.

Vad ger vad egentligen?

Det är lustigt hur saker som jag befinner mig mitt uppe i, helt plötsligt dyker upp lite här och var.
Men det har med fokus att göra och hur vår hjärna fungerar tänker jag. Lite som när du köpt en ny bil och plötsligt möter du hur många sådana bilar som helst när du är ute och kör, de har till och med samma färg som din! Men det är så det funkar, det som din hjärna har fokus på det ser du. 

Jag vill idag belysa detta med att ta ansvar.
Att ta ansvar inbegriper så otroligt mycket, men det som jag tänkte prata om idag är detta med att inte göra mer än vad som går. Och för att det som inte går ska gå så måste vi vara villig att investera tid och förstå att det krävs förberedande träning. 

Ta detta med att rida i trav.
En korrekt trav är inte skumpig men hur kommer man dit?
Kan säga så mycket som att det inte uppnås genom att timme efter timme sitta och skumpa runt i trav och tro att det ska bli bättre.
Läste nått som Ewa skrev som var så sant "Det sorgliga är väl att det som kallas att skumpa är något vi är desensibiliserade att acceptera som något normal och att hästar ska acceptera det."
Jag tänker att många människor tänker att "jag vill göra detta med min häst och då får den ställa upp". "Jag vill trava med min häst" och då gör de det fast varken ryttare och/eller häst är redo för det.
Är målet att ha en häst för att rida så kräver det en del saker, av både människa och häst.
Båda måste ta ansvar och det är inte okej att göra saker på den andres välbefinnande.
Kan jag inte trava på min häst utan att skumpa runt som en tok, då travar jag inte på min häst.
Det betyder inte att det aldrig går att trava på hästen, bara det att det krävs tid och träning för att det ska gå. Och detta måste vi vara villiga att investera tid i!
Ser så många som struntar i grunder, grundutbildning och förberedelser av sina hästar inför det de vill kunna åstadkomma tillsammans med dem.
Vi har mål och drömmar men är inte villig att lägga ned tid för det.
Och det som verkar vara svårast att acceptera är när det är ryttaren som har brister, där verkar det vara mest motstånd för att investera tid, här vill vi bara att det ska fungera.

Jag ser en motstridighet i detta. Många ryttare har inställningen "jag kan inte" "det är svårt" "jag är dålig" men sedan när de rider så gör de ändå saker som de inte behärskar och de är samtidigt inte villiga att lägga ned all den tid som det krävs för att träna på det och lära sig för det är tydligen tråkigt.
Detta gör mig förvirrad men jag förstår utifrån rådande normer att det blir så här.
Jag tänker på hur lite tid under ryttarens utbildning som läggs på att förklara hur de tränar en häst.
Och denna kunskapsbrist är nog en stor bov i dramat.

Detta är något som jag finner viktigare och viktigare i min undervisning.
Att förklara vad som leder till vad och vilka pusselbitar som måste finnas på plats innan nästa kan läggas och varför.
Sedan är det viktigt att komma ihåg att utbildning inte är en rak trappa med en massa förutbestämda steg som du ska klara av ett efter ett och sedan landa på toppen. Varje ekipage är unikt och så måste även vägen vara, men en del grunder kommer alltid vara de samma men ibland behöver de tas i lite olika ordning.
Jag tror därför att det viktigaste vi behöver lära oss är vad jag gör med min häst och varför och vad jag tänkt att det ska leda till. Bryta ned alla övningar i deras beståndsdelar och på så vis kunna finna vad som är svårt och kanske varför det vi tänkt göra inte fungerar.

Så vi behöver träna på att träna och investera tid för inget kommer gratis <3

Hjälpa eller stjälpa

 
Just nu pågår det sadelprovning hemma hos mig igen.
Vissa köper handväskor och skor, jag köper sadlar. Nä skämt o sido, det behövs faktiskt olika sadlar för olika saker. Varje modell av sadel är bra till olika saker och jag tänker att det är viktigt att utrustningen hjälper istället för stjälper. Det är tillräckligt svårt att rida ändå. 

Att få möjligheten att testa och utforska ger möjligheter för att komma till insikter och i förrgår fick jag en sådan (just kring detta med att hjälpa eller stjälpa): det går INTE att rida i "vanliga" stigbyglar.

Nu när jag har fler sadlar hemma än stigbyglar och jag tycker det är grymt jobbigt att flytta runt dessa mellan olika sadlar så tänkte jag "det kan ju inte göra så mycket att rida i vanliga stigbyglar".
Men ack så fel jag hade.
Red i sadeln och märkte hur svårt det var att hålla ett bra stöd i stigbygeln och jag kom inte till ro i min sits. Det kändes rent obekvämt.
Tänkte att "undra om detta beror på stigbyglarna". Svaret kom när jag nästa pass bytte stigbyglar och vips blev allt som det skulle.
Att uppleva vilken enorm skillnad det blev var väldigt viktigt.
Tror faktiskt det är svårt att förstå innan man upplevt det.
Jag är inte ens säker på att jag skulle kunnat uppfatta det så väl för ett år sedan. Har sagt det förut och säger det igen, arbetet jag lagt ned på min sits under sista året har gjort underverk och det har även gett mig möjligheten att helt plötsligt känna av de mista skillnader och kunna förstå vikten av de minsta detaljer.
Det är nog därför jag upplever behovet och tillfredsställelsen av olika sadlar som jag kan använda till olika moment i skolningen. Båda av mig själv och av hästarna. 

Så de jätte snygga och dyra stigbyglarna som jag köpte för ett år sedan och tänkte att de var en rolig detalj till min utrustning, kommer nu ligga kvar i sin låda i stallet. Jag kommer inte använda dem igen....
Vissa kan tycka att stigbygeln är en liten detalj, men den är så viktig. Hela sitsen bygger till stor del på stödet i stigbygeln och därför är det en fördel om det går att finna det stödet på rätt sätt. På bilden ovan ser ni till vänster den modell av stigbyglar som det faktiskt går att rida med och till höger mina super snygga men icke ridbara stigbyglar *skrattar*

Vad rider du i för stigbyglar och har du provat olika?
Märkte du någon skillnad?