När allt stämmer

Igår kväll red jag Pilgrim på banan och det blev ett sådant där pass där allt stämde.
Vissa kvällar är mer magiska än andra och detta var en sådan kväll.
Jag hade redan ridit Lilja en sväng ute och nu var det Pilgrims tur.
Det började snö rätt kraftigt, små små flingor som singlade ned med en väldig fart och underlaget på banan var så bra att vi kunde rida utan boots och brodd.

Han har varit otroligt fin på slutet och igår var inget undantag.
Galoppen har verkligen börjat falla på plats även om vänster varit lite klurigare än höger.
Men igår var båda galopperna där och han fann en kontroll i galoppen som gjorde att jag kunde sitta där på ryggen som en drottning.
När jag i galoppen kan känna att jag kan finlira med min sits så som jag kan i skritten och traven, ja då inser jag hur långt vi kommit.

Även med traven hände det något igår.
Pilgrim har lätt för att dansa, samlad trav, passage och han är som en dröm att sitta på. Men igår kom en ny dimension till traven, en trav med lite längning men där han fortfarande släppte in mig och jag satt som klistrad helt still och bara kände vilken otrolig kraft han hade när han lugnt och kontrollerat gled fram över banan. Den resningen, den kontrollen, den kraften, det har jag aldrig upplevt tidigare.
Det var en sådan otrolig upplevelse att jag fick tårar i ögonen.
Har nog aldrig upplevt denna totala känsla av samspelthet förut, allt stämde perfekt och det var ren magi. I dessa stunder förstår jag precis vad meningen med livet är, inget kan vara mer glasklart. 

Det livsviktiga stödet

Det här med att hitta stödet i stigbyglarna, det är så mycket viktigare än vad jag tror många förstår och långt mycket viktigare än vad jag någonsin kunnat föreställt mig för några år sedan.
Allt handlar om att ta ansvar, men hur ska vi kunna ta ansvar när vi inte förstår eller ser till att skaffa oss kunskapen så att vi kan förstå? 

Jag kommer från att i 18års tid ridit barbacka och under den tiden endast enstaka gånger använt sadel.
Jag kände mig begränsad i sadel och tyckte inte jag kunde känna och "höra" hästen.
Jag byggde upp en stabilitet i buk- och ryggmuskulatur och klarade mig otroligt bra på det, eller i alla fall tyckte jag att jag gjorde det.
Men nu när min ridning kommit till en ny nivå inser jag hur lite jag egentligen visste och det går inte att förstå det vi inte förstått och det går aldrig att förmedla en känsla innan den upplevts.
Så mycket ansvar jag la över på min häst utan att jag förstod det. Eller en del av mig förstod nog men att rida barbacka fungerade så bra att jag då inte var villig att lägga ned arbetet för att lära mig rida i en sadel och helt plötsligt bli tvungen att backa några steg ett tag. 

Något som är otroligt viktigt när vi blir buren av våra hästar är att på inga villkor störa deras balans.
Det kräver ett enormt ansvarstagande över sin egen kropp, mycket större än vad jag kunnat förstå under den tiden jag red barbacka.
Fördelen med att rida barbacka är att vi rätt naturligt hamnar över hästens balanspunkt hela tiden, annars blir det lätt obekvämt och det skulle kunna vara lätt att drutta i backen. Dock är det lätt att hamna lite efter i rörelsen och det är svårt att hela tiden ligga steget före. Något som i slutändan lägger ett för stort ansvar på hästen för något som ska vara vårt eget ansvar. Det blir också lätt att ett behov uppstår att korrigera sitsen varje gång vi hamnar fel och detta stör hästen otroligt mycket inte minst när vi är t.ex. mitt i en rörelse. Att flytta om sitsen mitt i en öppna t.ex. är ett "big no no".
 
Vi står och går på våra fötter varje dag och det startar mekanismer hos oss som aktiverar de muskler som stabiliserar vår kropp.
När vi sitter på en stol behöver inte dess muskler vara lika aktiva.
Sedan kommer vi i situationen när vi sitter till häst och helt plötsligt behöver stabilisera oss i en sittande position och det är här vikten av stödet i stigbygeln kommer in och placeringen av skänkeln. Det är därför otroligt viktigt att vi ger oss tid för att komma till häst varje gång vi sätter oss i sadeln. Kroppen behöver få tid att ställa om sig och landa i sadeln och rätta sig efter de nya förhållandena. För det är en stor skillnad på situationen i sadeln mot för vad våra kroppar egentligen är gjorda för att hantera rörelse- och balansmässigt.

Och det är här jag verkligen funnit syftet med stödet i stigbygeln och det hade jag aldrig kunnat göra utan att ha lagt ned all tid på att förändra min sits och få skänkeln längre fram. Skänkelns position är i detta sammanhang otroligt viktig och den behöver vara vid sadelgjorden eller strax framför, detta för att hitta rätt stöd i stigbygeln. Som kvinna är det lätt att hamna i en position i sadeln där överlivet kommer bakåt och lika så underskänkeln. Vi kan i detta läge uppleva att vi har stöd i stigbygeln men så fort något oväntat inträffar tappar vi detta stöd och skänkeln åker längre bak.
Men genom att finna ett stöd i stigbygeln där skänkeln är framåt kan vår kropp lättare känna igen det som händer och våra stabiliserande muskler i kroppen kan lättare aktiveras. Jag märker hur enkelt det blir att hålla en bra position på hästens rygg oavsett vad som händer. Jag får hjälp av de mekanismer i min kropp som normalt sett sköter stabiliteten.

Jag brukar säga att en skicklig ryttare kan förutse hästens nästa steg och hela tiden befinna sig där hästen är på väg och detta kan jag verkligen förstå nu när jag funnit stödet i stigbygeln.
Oavsett vad som händer så sitter jag stilla och avslappnat, även när jag får skolgaloppanslag som är för stora eller om min häst skulle bocka så sitter jag kvar där på samma sätt i sadeln.
Skänkeln ligger kvar i sitt läge utan att åka bak och mitt överliv tippar inte åt något håll och allt detta tack vare stödet jag funnit i stigbyglarna. 

Är dina tankar dömande

Tänk så lätt vi har att döma saker och ting direkt vi ser dem.
Vi gör det hela tiden, för det mesta omedvetet, det ligger lite i vår natur att göra så.
Så fort vi ser en annan människa så är vi snabba med att gör en bedömning och tänk så ofta denna bedömning är negativ. Detta tar vi sedan med oss i allt annat, även i vårt möte med hästen.

Hästarna lär mig saker hela tiden och i veckan har nya tankar väckts till liv av en av hästarna i stallet. 
När vi som människa möter en häst och väljer att bedöma det hästen gör på ett negativt sätt så skapar det spänningar inombords hos oss. Något som hästen givetvis läser av och spänning skapar spänning.
Därför har jag nu förstått hur viktigt det är att se på det hästen gör som något positivt och något vi kan lära oss av.
För även om vi inte vill så är det så lätt att det där beteendet hos hästen skapar negativa känslor och irritation hos oss människor.

T.ex. ta det med att hästen nafsar, så lätt det är att knuffa den på mulen och säga "NEJ", eller ruska på sig själv lite irriterat för att få hästen att sluta.  
Men tänk istället om detta beteende betyder att hästen försöker engagera dig eller försöker få dig att landa i nuet, är det då något du vill bli irriterad över? Så istället för att knuffa bort hästen och säga nej, stryk den på mulen och ge den uppmärksamhet. För i detta fall kommer uppmärksamheten till slut göra så att beteendet försvinner eller ändrar karaktär.

För det är som sagt så lätt för oss att bedöma det hästen gör negativt och vi glömmer att hästen är en häst och inte en människa. Det är därför viktigt att komma ihåg att en häst med t.ex. ångest skapar ett beteende för att kunna hantera sin ångest, t.ex. att den biter i grimman när du ska sätta den på hästen. Att då försöka ta bort det beteendet hos hästen kommer inte ta bort själva ångesten. Den kommer finnas kvar och hästen kommer utveckla ett nytt beteende för att kunna hantera ångesten.

Jag fick också en insikt om detta med öronen bakåt.
Vi vet ju alla att en häst med bakåtstrukna öron är missnöjd, irriterad, arg mm. 
Men om vi istället tänker att öronen bakåt betyder att hästen har negativa tankar.
Då skulle vi vilja få hästen att släppa dessa negativa tankar och istället tänka positivt, eller hur? Då skulle t.ex att klia hästen (om den gillar det) vara ett bra sätt att ändra dess tankar och klia tills den släppt tankarna och öronen ändrar läge. Sedan provar man igen med det som skapade de negativa tankarna hos hästen. Jag tänker att detta t.ex. skulle kunna vara användbart i en situation då man sadlar sin häst.

Jag är så himla glad för allt hästarna väljer att förmedla. Ibland subtilt och det tar dagar och ibland veckor innan jag förstått och ibland kommer det som en blixt från klar himmel.
Vi människor har mycket att jobba med hos oss själv och hästarna hjälper oss att bli medvetna om det. Och just detta med dessa dömande tankar är något som jag själv tänker fokusera på ett tag nu medan det finns i mitt medvetande. Det är inte alltid lätt, att ramla tillbaka i gamla mönster och upptrampade stigar är enkelt och att tänka nytt kräver en viss ansträngning.
Men jag gillar när saker och ting inte är enkla, när man faktiskt måste anstränga sig för att nå dit man vill och att allt inte kan serveras på silverfat.
För tyvärr är det mycket så idag, vi vill ha enkla färdiga lösningar men vi är inte villig att lägga ned arbetet för att nå en förändring.

Så i helgen ska jag vara medveten om varje gång jag tänker en dömande tanke om någon eller något, oavsett om det gäller människor eller hästar. Ska bli intressant att se hur många tankar det blir...
Hakar du på?

Kallt och varmt

Igår red jag lektion för Ewa, min bästa dag på hela veckan.
Men det var ganska tungt innan. Jag är fortfarande sjuk och jag var så trött igår när jag kom hem från jobbet. La mig och sov 40min och efter det hade jag världens huvudvärk och ont i magen.
Men lyckades få i mig lite mat och varma kläder, en Ipren och tog mig ut till stallet.
Och som alltid, när jag väl var i stallet försvann allt dåligt mående och jag mockade och hämtade in Lilja.

Lilja var på sitt ljuvaste humör och så himla mysig och glad.
Vi red en övning med omformningar på lite olika sätt och lite öppnor. Gick super bra och Lilja var riktigt fin.
På slutet red vi lite samling i trav och vi fick till nått steg åt passagehållet och några steg tramp.
Hon är så otroligt häftig den hästen!

Sedan gjorde jag klart stallet och kröp upp i soffan inne medan jag och Ewa fortsatte att prata om livet.
Det var så himla mysigt och avslappnande, jag märker verkligen hur mycket jag saknat att prata med Ewa på slutet när jag varit sjuk och trött. Men igår fick jag fylla på med massa Ewaenergi igen och det kändes så bra.
I jul ska jag åka upp en dag, längtar! 

Ikväll ska jag ha lektion med Steffi och Stjärna om vädret vill vara på vår sida vill säga.
Igår var det nämligen -12 grader och imorse +2 och regn....
Jäkla vinter.
Efter lektionen ska jag och Annette rida ut en sväng, ska bli så himla mysigt.
Är så glad att jag orkar rida igen, jag mår inte bra om jag inte får rida varje dag.

Fryslort

Vintern fortsätter och igår hade vi -6 grader och idag -10.
Dock ser det ut att bli plusgrader i helgen men hoppas de har fel.

Red Pilgrim igår kväll och som han frös när jag hämtade in honom från hagen.
Han är verkligen en fryslort och de -6 graderna igår var tydligen för kallt för honom.
Men han fick komma in och stå en stund med sitt Back on Track täcke och bli varm.
Och sedan fick han ett Back on Track schabrak och ländtäcke i ull så han höll sig varm under ridturen.

Han är så gullig, när han fryser blir han lite på tårna och under ridpasset slängde han ibland med huvudet och pep, så där som bara Pilgrim kan göra.
Men förutom de små pipen så var han gudomlig.
Red med en annan kedja idag till min Escuela stång, den kedja som har en liten båge på sig.
Den kedjan är extremt tydlig och kräver både en skolad häst och en ryttare med skolad hand.
Allt som behövs är en vibration i tygeln så går signalen direkt fram till hästen.
Den är alltså supertydlig i att förmedlar ryttarens signaler på gott och ont.
Det var nog snart ett halvår sedan jag red med den kedjan nu och denna gång kunde jag verkligen känna att vi var redo.
Den kommer bli ett till bra instrument i vårt finlir och vi red den bästa passage vi någonsin gjort och vi kunde till och med byta varv, forma om, rida volter och ridvägar i passage.
Så jäkla häftigt.
Hur ska jag någonsin kunna rida något annat (ler lite skämtsamt).
Jag har nämligen alltid skojat om det, att skulle jag ha en häst som gick i passage så skulle jag bara rida det. Nu är jag där och jag njuter varje sekund.
Tänk va häftig han är min lilla Prick!

Vinterland

I går kväll började det snö. stora vackra flingor som föll till marken med en väldig fart.
Snabbt förändrades vår hårda isiga värld till vackert vit och mjuk.
Jag önskar att det håller i sig nu men vet också att så nog inte kommer vara fallet.
Vintrarna är nu mera en blandning av minusgrader och sedan några dagar plusgrader och regn.
Som hästägare börjar jag känna att så länge det inte är is och halt så är jag i alla fall nöjd. 

Helgen har faktiskt känts riktigt lång och härlig.
Den började med att jag och Steffi red ut på fredag kväll.
Det blev en helt otroligt härlig uteritt. Lilja var sitt bästaste jag och så där underbart ljuvlig som bara hon kan vara. Också roligt att se hur vuxen Stjärna börjar bli, det var ett bra tag sedan jag red med dem. Har ju haft fullt upp med husrenovering och nu de sista veckorna med förkylning så det känns lite som jag varit bortkopplad från omvärlden.

På lördagen åkte jag till Bräcke och höll lektioner. En helt underbar dag och vi åt alla pizza tillsammans på lunchen och hade det super mysigt.
Som vanligt fina hästar som gör mitt jobb väldigt enkelt.
När jag tänker tillbaka på det år som gått så är det så himla roligt att se hur långt alla kommit.
Hur bra alla mina elever har tränat och hur mycket de utvecklats med sina hästar både i ridningen men också i deras relationer.
Jag har några fasta träningsgrupper och att kontinuerligt få följa ekipage, det är det som jag verkligen brinner för. Att få följa utvecklingen och vara med på resan, det är rätt stort.

Lördagen avslutades sedan med ett pass på min egen bana med bästa Pilgrim.
Alltså det har verkligen hänt något med hans galopp.
Vi har ridit mycket skolskritt och passage på slutet och den styrkan som det gett har tagit galoppen till en ny nivå.
Jag har nog aldrig i hela mitt liv upplevt en sådan galopp som han bjudit mig på den senaste två passen.
Den är luftig, rund, taktfast och han använder verkligen bakbenen.
Det är svårt att förklara, men om ni någon gång sett en film där någon galopperar på en pegasus uppe bland molnen så tror jag att det är ungefär samma känsla.
Tyst, stilla och otroligt kraftfullt.
Som om man inte rör marken men ändå är det därifrån all kraft kommer. 

Söndagen inleddes med sovmorgon.
Släppte ut hästarna lite senare än normalt vid 07.30 och sedan gick jag och la mig igen och sov som en stock till kl 11.30.
Kröp upp i soffan och tittade på På Spåret fram tills jag gav hästarna lunch kl 12.30. Passade på att mocka stallet och fylla vatten till korna när jag ändå var ute.

Sedan gick jag in och städade.
Städade hela nedervåningen och julpyntade klart hela huset. Blev otroligt fint.
Nu är det bara övervåning kvar att städa och toaletterna. Det är så himla skönt nu när bygget är klart och vi äntligen kan städa och plocka undan. Det har verkligen ett ut som en byggarbetsplats hemma...

På kvällen red jag Lilja på banan tillsammans med Annette och Donne.
Vi red i snön som singlade ner och det var jätte mysigt.
Underlaget på banan var riktigt bra och Lilja jätte fin.
Ett perfekt avslut på en helt underbar helg.
Idag är det måndag och jag känner mig utvilad och mycket bättre i min förkylning.
Hoppas detta håller i sig nu, ikväll ska jag trava i all ny snö som kommit på banan i natt innan den plogas, kommer vara lycklig som ett litet barn.

Svettigt värre

Svettig blomma

Sjukstugan fortsätter men det är så mycket bättre.
I måndags var jag till läkaren, eftersom de efter samtal var oroliga att jag hade lunginflammation.
Men efter ett otroligt trevlig bemötande av både sjuksyster och läkare och 2h utredning och provtagningar så blev diagnosen bronkit pga virus.
Så himla skönt, något som kommer läka helt själv men det kommer ta tid.
Har hostat i lite mer än fyra veckor och kommer nog hosta lika länge till. 

Fick lite mediciner utskrivna och att få en medicin som löser det slem jag har i mina nedre luftvägar det har typ gett mig ett nytt liv.
Det märks hur lite luft jag fått i mig när det helt plötsligt går att andas igen.
Problemet med det är dock att jag känner mig jätte pigg och gör lite mer än jag borde och det får jag sota för efteråt på kvällarna då jag är helt slutkörd.

Blodprov

Som igår, jag och Annette red ut på kvällen efter att hovslagaren varit i stallet och fixat pedikyren på mina hästar. Jag hann även mocka, bära vatten och packa alla höpåsar innan vi red.
Sedan tog vi en helt fantastisk lång uteritt ända bort till galoppbacken och dundrade upp för den som två lycklig små ponnytjejer.
Jag red Lilja och på vägen hem sa jag till Annette "Jag älskar verkligen denna tjej, hon är nog den bästa och tryggaste häst man kan önska sig".
Hon är full av energi och att galoppera på henne ger ett leende som går hela vägen runt huvudet, precis samma känsla som när man gasar på lite i en bil med V8. 
Och som vi galopperade, det är som att tanka lycka rakt ned i själen.

När vi kom tillbaka till stallet var Lilja jätte glad, trött, nöjd och super svettig.
Som jag sagt tidigare, hon älskar verkligen att få anstränga sig rejält.
Även jag kände av den långa turen och allt stallarbete sedan på kvällen när jag kom in.
Jag är ju trotts allt sjuk och jag fullkomligen dog i soffan, men det var så mysigt.
Trött, nöjd, lycklig och med god mat i magen kröp jag upp och tittade lite på tv innan läggdags.

Tänk vilken höjdarkväll, längtar redan till nästa gång vi tar samma tur igen.

Äntligen!

Vi är inte 100% klara men det är ändå dags att visa upp förvandlingen (annars hade ni får vänta till nästa sommar och det känns som en väldigt lång tid). 
Huset har alltså fått en helt ny kostym och hatt.
Kvar återstår att måla grunden, måla portarna på baksidan och bygga nya räcken på altan, bro och balkong. Men allt det får vänta till våren.

Det som återstår att göra klart nu i vinter är att koppla in elen i den nya fasadbelysningen och dra in alla nätverkskablar och antennkablar genom väggen in i källaren och in i det nya nätverksskåpet som och kommer styra allt i huset.

Det är faktiskt svårt att komma ihåg hur huset såg ut innan, tänk så fort man vänjer sig vid det nya samt att det är så här huset alltid sett ut för mig.
Att ha en vision så stark att den känns som en verklighet redan innan den inträffat. 

Allt har verkligen blivit precis så som vi ville ha det.
Det snyggaste jag vet på hus är falsade plåttak och nu ligger det ett sådant på vårat hus *goals*
Snickarglädjen uppe i nockarna hade jag en klar blid av, men att göra dem böjda är inte det lättaste. Vi ville verkligen inte ha något som var rakt och kantigt.
Men till slut hittade vi en lösning och det blev faktiskt bättre än jag kunnat fantisera om.
Tänk att de kunde tillverka dessa utifrån mina handritade ritningar *skrattar* *imponerad*

Midjor och kröningslister ovanför fönstren har fått en vacker dekorlist.
Och jag är så himla glad att vi valde vita stuprör och hängrännor.
Vi funderade länge på svart, just för att de håller sig fina längre, men vi kom fram till att det helt klart är värt att ev byta stuprör om 5-10 år om de blir fula för att få ha dem vita.

Taket har vi förlängt ut 40cm och satt takfottassar under.
Nu längtar jag tills elektrikern kommer och kopplar in lamporna, det är rätt mörkt på gården utan belysning.

Summa summarum är vi mer än nöjda, det hade inte kunnat bli bättre än så här!  
Vi är rätt trötta nu men snart är det jul och lite ledigt och då ska vi bara njuta!