Igår efter att jag och Cappe ridit på vår ridbana i skogen blev han så där taggad på vägen hem som han kan bli ibland när han jagar upp sig över något.
Nu var det jätte länge sedan det hände men han blir verkligen som en bomb.
Lill-Jänta och Bandit galopperade i hagen bredvid oss, barn skrattade och skrek lite längre bort och Cappe lyssnade på allt.
Det var rätt mycket is på vägen och jag kortade upp tyglarna för att vi inte skulle råka ut för något om herren fick för sig att bocka.
Då, där och då, blev det så självklart.
Jag måste ge han förtroende för att han ska lita på mig.
Något jag alltid säger till mina elever.
Så vad håller jag på med..?
Jag andades ut, lättade på tyglarna och klappade honom på halsen.
Cappe andades ut och blev genast lugnare.
Jag gjorde ju alltid så med Nokke, tänk vad annorlunda man kan agera på en annan häst.
Att korta tyglarna och "kontrollera" får ju precis motsatt effekt.
Tack Cappe för allt du lär mig och tack till mig själv som faktiskt kan lyssna.
När Cappe sedan stod och åt i kornas ensilagebal utanför stallet och jag plockade undan våra saker blev det så självklart.
Cappe håller på att formas till min drömhäst. Vid den insikten kunde jag se Nokke stå där bredvid och le.
Tror han var rätt stolt över sin Nånn som äntligen förstått.
För även om det bara kommer finnas en Nokke, så finns det även bara en Nånn och hon är faktiskt helt okej. *ler stort*
Och varje häst kommer bli sin egen unika och tillsammans kommer vi växa till vårt bästa JAG och vårt bäst VI.
 |
| Att få möta en av sina gudier i livet är få förunnat. Min kärlek och tacksamhet till Nokke är oändlig, än idag är han min störta källa till visdom. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar