fredag 13 november 2015

Cappe berättar


Jag såg på Alexandras blogg igår att hon låtit Lovisa på Urhasten.se/ läsa av/ha en session med en av hennes hästar.
Jag har känt på slutet att Cappe varit redo att berätta lite om hans tidigare liv.
Något jag vet väldigt lite om och som verkligen varit förbjudet område att beträda innan. 

Men något har ändrats och Cappe har tittat på mig och sagt "jag är redo". 
Men att ta emot ett budskap från sin egen häst, är inte det lättaste...

Så när jag var in på Urhästens sida och började läsa så kände jag att detta är rätt person. 
Skickade ett mejl till Lovisa och redan samma dag pratade hon och Cappe.
Här kommer Cappes berättelse:

*******************************************************************************
Session med Captain, ”Cappe” 12 november 2015 ~ Lovisa Ivarsson 

[Det första jag möts av är en domnande känsla högre upp på högra sidan av halsen. Jag känner lite med mina fingrar på mig själv och inser att smärtan är ytlig, där under finns ett blåmärke, och får till mig bilder av hur han har blivit träffad av någonting hårt. Han vart skärrad när det hände, som chockad, men nu är han lugnare. Därefter berättar han mer om sin karriär hos ridskolan och då förstår jag att det finns en lång historia med många tvister.] 

När jag stod på ridanläggningen var jag inte mig själv och det känns läskigt att tänka tillbaka, men jag tror också att jag behöver gå igenom minnena för att mogna och komma över det. Tiden går fort nuförtiden, att jag inte riktigt tar mig tid för att tänka på det som var. 

Om jag ser på mitt liv som en helhet var tiden hos ridskolan inte lång. Jag är glad för att jag fick erfara det, men också tacksam att någon såg mig genom fasaden. Det hände mer än ofta att jag vart missförstådd och då på många olika plan. [Får till mig att Cappe har väldigt mycket integritet. Att han inte låter sig kränkas, men har också mycket tålamod. Han fortsätter förmedla känslor som berättar att de flesta av ridskolehästarna är sådana till sättet.] 

Det är inte många hästar som vill erfara eller klarar av ansvaret som ridskolehästarna ges. Det är ett enormt ansvar att möta alla dessa människor som alla vill olika ting här i livet. En del människor tvingas hit, en del är frivilliga, men de flesta ser tydliga mål framför sig och är redo att plöja vägen för att nå till framstegen. Det krävs oerhört mycket styrka för att orka med och det kräver inre styrka och mentalitet för att våga bemöta alla människors olika behov av stöd och hjälp. Det är påfrestande att vara en del av den verksamhet som bedrivs. Det är inte bara att röra sig framåt och så är allt klart. Även om det var det mesta jag gjorde. Jag såg det som min uppgift att visa vägen när någon inte instämmer i det någon annan vill. Frågeställningar som ”Om jag inte vill, vad gör du då?”, menar jag. Som ridskolehäst har vi hästvänner pratat mycket om det här för att i vardagen orka bearbeta dagens många möten. Möten med arga, stressade, glada, ivriga, intresserade eller hungriga individer. Både hästar som människor. 

Jag har blivit tillrättavisad många gånger. Många gånger när någon inte ser, eftersom det har kunnat ge dåliga intryck, men jag var med när mina olika ryttare fick lära sig av varandra att jag inte har någon betydelse i beslut som ska tas. Det går emot mig, det är inte det jag vill lära ut om jag ska vara en lärare. Inte för att jag lät det påverka mina val, även om jag har det bättre i mitt nya hem där mina tankar gärna spelar in tillsammans med människorna som finns i min omgivning idag. 

[Cappe är väldigt säker i sin ståndpunkt när det kommer till det här. Han ser sig själv som en bra lärare, eftersom han är många kunskaper rikare tack vare tiden från på ridskolan. Han har kanske inte bidragit med väldigt mycket på det sättet som elever förväntat sig, men han förmedlar att han själv har varit bra på att förmedla det som han själv har tyckt varit viktigare att lära ut. 

Som att visa hänsyn och han understryker att det spelar ingen större roll vad vi sysslar med – hur vi förhåller oss till lärandet är det viktigaste. Han visar bilder att det inte går att klampa in i ens utrymme, sadla på och köra slut på energin, för att sedan tacka för sig, mellan varven gång på gång berätta hur fel någon gör. Det är inte givande, inte roligt, har inget viktigt syfte. 

Efter det här tackar Cappe för sig, han ber att vi ska säga hej då för den här gången, för det har tagit mycket energi för att berätta om det här. Men han kände ändå att han ville ta tillfället i akt att våga öppna sig och berätta. Han säger att det finns många fler saker att berätta, olika synvinklar och många känslor kring livet i överlag, men det får vi ta en annan gång ber han. 

Jag tackar jättemycket för att jag fått tagit del av det här. Jag famnar honom med en kram och kärlek. Tacksamhet, det är en ära att se en individ utvecklas som han har gjort under sessionen. Från sluten till öppen.]

********************************************************************************

Även om jag önskade få hela bilden på en gång så vet jag att det är på tok för mycket begärt.
Cappe är som en lök, man får skala av lager för lager och jag är så lycklig att det första hårda skalet nu är borta.

Känner ju till hans tid på ridskolan, men inte hur han upplevt den.
Så mycket av det han berättar stämmer så väl in.

Han försökte verkligen berätta och undervisa, men det är inte lätt att få sin röst hörd i den typen av omgivning.
Jag är så glad att han vill dela med sig nu, att vi tillsammans kan bearbeta det som varit och sedan lägga det bakom oss så vi kan få blomstra fullt ut i nuet!

Han kommer garanterat få prata med Lovisa fler gånger!

5 kommentarer:

Urhästen sa...

Jag är glad för att jag fick förmedla hans tankar och värderingar. Många som är väldigt sunda, när man tänker efter. Att vara en ridskolehäst är säkert inte en lättsam uppgift alla gånger.

Tack för all feedback och har du frågor eller dylikt är du alltid välkommen.

Unknown sa...

<3

Fina Cappe, så klok han är! Fast det visste vi ju redan, men åh det är ändå så vackert att få det i ord.

Lotta sa...

Men snälla, ett sådant sanslöst flum. Du rider fantastiskt bra och har en jättefin kommunikation med dina hästar och dina hästars utveckling är jätterolig att få följa, men det är lite svårt att läsa din blogg när den innehåller sånt här. Djurkommunikation av det här slaget har bevisats vara bluff i många många olika tester.

Trodde faktiskt helt ärligt att det inte fanns folk som trodde på "djurpratare" längre. Blir väldigt ledsen av att höra att det fortfarande finns de som lurar folk på tid och pengar med sånt här. Ledsen för hästarnas skull också eftersom de tillskrivs en massa "åsikter" som de inte har. :-(

Yvonne sa...

Hej Lotta,
Vad glad jag blir att du tycker det är roligt att följa min hästars utveckling och att jag rider bra.
Jätte roligt att få höra!

Jag tycker absolut att alla får tro precis vad de vill om vad som helst. Det viktiga är hur man agerar och handlar.

Att säga att det skulle vara t.ex. synd om mina hästar för att någon "prata" med dem håller jag dock inte med om.
Anta att allt detta skulle vara osant som du säger, har då Cappe lidit av det?
Nej, knappast.

I sådana fall har inte Lovisa pratat med honom, han vet inte att jag skrivit det här blogginlägget och han märker ingen skillnad på sin matte.

Det absolut viktigast i all hantering med djur är att behandla dem som just djur och inte förmänskliga dem.
Det är något jag är benhård med, mina hästar kommer alltid vara just hästar.
Oavsett om man kan prata med dem eller inte.
Så dem behöver du inte känna dig ledsen över :)

Det finns mycket annat som är mycket värre och det är vad jag vill förändra, hur man t.ex. behandlar sin häst eller hur man rider den.
Utmana de traditioner som är och visa att det finna alternativa sätt att göra samma sak på.

Hoppas du vill fortsätta läsa min blogg.
Denna typ av inlägg kommer dock finnas kvar, men kanske du kan välja att hoppa över att läsa just dem ;-)

Klara Forsström sa...

Vad roligt att du också hittat till Lovisa! :D