torsdag 5 november 2015

Att ha "rättigheten"...

Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du är mitt allt på jorden
och min i evighet.
Tusen gånger har jag sett samma sak och tusen gånger har jag suckat djupt.
Att man påstår att något är rätt bara för att "eliten" gör det...
Och tävlar du inte själv på minst Grand Prix-nivå så har du inte rätt att uttala dig om vad som är rätt eller fel.
Jag vet att det håller på att ske en förändring i hästsynen och hur man ska rida, jag märker den dagligen, men när ska man släppa argumenten om att eliten vet bäst.

Vem är det som säger att det som ger högst poäng på en dressyrbana är det som är bäst för hästen?
Är man ens intresserad av vad som är bäst för hästen?
Och det är här jag tror att problemet ligger.

Att tävla och få höga poäng eller att rida för att gör sin häst till den bästa den kan bli, är och kommer nog alltid förbli 2 helt olika saker.
Så fort vi människor för in ett moment kring tävling och/eller pengar tappar vi all fattning om vad som är rätt och man tar genvägar för att uppnå sina mål.

Exakt, sina mål, ingen har frågat hästen om vad dennes mål är.
Hästen blir ett redskap för vår egen vinnings skull...

Kommer så väl ihåg när jag satt och drömde om en till häst.
Nokke började bli äldre och jag vill ha en till vän som skulle finns där den dagen det var dags för Nokke att gå vidare.
Jag drömde om PRE hingstar, Connemaror, Welsh cobar och hästar i färgerna Palomino och Cremello.
Hästar som jag kunde göra allt det häftiga på, hästar med de rätta förutsättningarna.

Men när dagen väl kom så valde jag återigen häst med hjärtat, en häst jag älskade och som jag ville ha en relation med.
En häst som jag bara inte kunde leva utan, en sann vän.
Till och med mina närmaste vänner kliade sig i huvudet och undrade om jag blivit tokig, men mitt hjärta hade gjort sitt val.

Kanske därför jag har så svårt att förstå att man bara har sin häst för att nå framgång.
Säger absolut inte att de som tävlar inte älskar sina hästar, men hur mycket av tävlandet är för egen vinning.
När man får ett bud på sin häst som man inte kan säga nej till...
Inte kan?
Varför då?
För att pengarna ger en möjlighet att utveckla sig själv och sin verksamhet, absolut, men då handlar det inte längre om relationen till hästen.

Ingen av mina hästar är till salu, inte ens för alla pengar i världen.
Precis som att jag inte skulle kunna sätta en prislapp på Tomas (om jag nu hade den "rättigheten").

Och det är väl där skon klämmer...
Att jag aldrig kommer förstå, hur man kan ha en annan typ av relation till sin häst än den jag har till mina.

Men en sak är i alla fall sann och det är att alla har rätt till en åsikt och alla kan ha kunskap, även om man inte valt att rida och tävla på Grand Prix-nivå!
Alla har något att lära och alla har något att lära ut.
Ödmjukhet tror jag visst ordet var...

2 kommentarer:

Moa sa...

Det är ju så, eliten vet PRECIS vad dom håller på med. Så synd att det inte framgår att det inte alltid är det rätta med tanke på hur många som har eliten som förebild! Inom ridsporten så är hästarna ett redskap, precis som inom motorsport, eller nån annan sport. När den man inte har presterar som domarna tycker eller inte hoppar tillräckligt högt, så måste man byta. Så frågan är ju vad man egentligen gillar? Hästen, eller adrenalinkickarna av att hoppa höga hinder och kontrollera/bryta ner ett stort djur? Hua! Jag skulle inte heller kunna sälja min stora kärlek <3

Emma sa...

*Bugar*