Nyårskrönika 2016

Så har ett helt år gått, känns som om det har sprungit förbi men när man sitter här och tittar tillbaka så inser man hur mycket man ändå hunnit med och att ett år är en ganska lång tid.

2016 började precis som det slutade med is...
Denna eländiga is.
När man har barfotahästar är det extra jobbigt.
Men så länge jag orkar så kämpar vi på.

Den röda tråden detta år har varit relationen med hästarna, förtroende och tillit.

I januari var vi iväg på en WE-träning.
Ganska skoj förutom att det var rätt halt att köra.
Gillar inte att köra transport på vintern och allra helst inte när det är halt.
Men allt gick bra även om Cappe drog några hyss när vi skulle hem.

I januari kom även min Emma på besök och vi tog en ridtur ut efter vägen allihopa tillsammans.
Det var min och Prickigs första riktig uteritt utan att någon fanns med från marken.
Han var så himla duktig och typ världsbäst!

Jag gick med i Ewas hästskola 2016.
Det bästa jag gjort!
En hel ny värld öppnades för mig och det var som att komma hem.
Att få prata med någon som tänker så lika och som guidar mig, det är ett privilegium.

I februari började Cappes öga krångla av sig själv.
Det blev grumligt utan att det fanns något sår där.
Det blev några turer till kliniken för utredning och han fick kortison.
Veterinären trodde inte på uevit (kronisk inflammation) vilket var skönt att höra men jag undrar dock ändå...

I mars hade vi härlig vårvinter och det hände massor med Prickig, han började ta större och större steg i riktningen ridhäst.
Han började leta lite formgivning och växte på sig lite.

I mars var jag även hem till Ewa för första gången.
Jag och Emma åkte tidigt lördag morgon och var där uppe lördag och söndag.
Vilka dagar!
Jag fick rida två lektioner för Ewa, en på Frost och en på Pål.
Än idag finns känslan kvar från dessa ridpass.
Det blev början på något helt nytt.

Inspirerad efter besöket hos Ewa blev jag med sadel i april.
Det trodde jag inte när året började.
Sadeln blev en tidig födelsedagspresent av min fina Tomas och den passade så bra på båda pojkarna.

När maj kom var det äntligen dags för kurs för Birgitta Järnåker.
Som jag väntat.
Det var Prickig som skulle få följa med och Emma kom upp och följde med tillsammans med Katarina.

Prickig uppförde sig som den stjärna han är.
Vi hade fram tills denna dag aldrig gjort en galoppfattning, bara rullat in i galopp ute efter vägen.
Nu fattade vi både höger och vänster galopp som om han aldrig gjort annat.
Han njöt av uppmärksamheten och var så himla världsvan.
Rakt in i transporten på vägen dit och rakt in i den på vägen hem.
Helt lugn där och bara bäst helt enkelt!

Efter denna dag så lossnade galoppen och Prickig galopperade hela tiden, överallt.
Så himla rolig och han älskade det.

I juni var det dags att åka till Ewa igen.
Även denna gång var jag där två dagar och jag ville inte åka hem.
En bok i Ewas bibliotek gav mig insikt och bekräftelse om att jag var på rätt väg.

I juni åkte jag och Cappe även iväg på en 2 dagars WE-träning.
Första dagen var Emma med och Cappe gjorde en av sina tjuvrusningar så Emma som höll honom ramlade och skrapade upp knäna...

Träningen gick bra och dag tre red vi en Pay and Ride.
Jag fick många insikter under dessa dagar, det var roligt att testa men tävling...
Jag är stolt över mig själv som inte släppte fram tävlingsmänniskan i mig och jag kom till många insikter kring min och Cappe relation.

Det var här han började visa extra tydligt att JAG var viktig.

Juli kom med höskörd och ARena samma helg.
Mina finaste vänner och nära gjorde ett hästjobb medan jag var borta.
Åkte dock hem redan söndag morgon för att hjälpa till med höet andra dagen.

ARena var en speciell uppleveles, än säkrare på min väg åkte jag därifrån.
Tyvärr med en viss avsmak i munnen.
Fick se en hel del som fick mig att lämna ridhuset ett antal gånger.

Ett nytt kapitel tog sin början under juli.
Nina fick äntligen flytta hem sin Ojiji och flocken här minskade till tre hästar.

Prickig hittade nya knappar och på ett par dagar kom en hel massa saker.
Det starkaste minnet från juli var när jag och Emma tog med Prickig till grannens ridplan.
Från ingenstans kom passagesteg, små hopp och samlad galopp.
Han fick mig och Emma att skratta så vi nästan kräktes och tårarna sprutade.

På slutet av juli och på slutet av vår semester var bara jag och Tomas upp till Ewa en heldag.
Tomas tog två lektioner och jag fick tre.
De var nog de bästa dagarna på hela sommaren och att Tomas följde med betyder så mycket.

Tomas var så fantastiskt duktig och han fick prova lite tramp på fina Clipp.
Och ingen är så duktig på att förklara som Ewa.

Selånger marknad har blivit en tradition för mig, Tomas och Emma.
Även detta år kom Emma upp och vi gick på marknaden tillsammans alla tre.
Så himla mysigt.

Under augusti månad hade vi i ARV tillsammans med Lögdö Ridakademi "Ridkonstensdag" för tredje året i rad.
Lika lyckat event som alltid och det kom så himla mycket folk. Jätte skoj.

I september anordnade vi i ARV en studieresa till Ewa över en dag.
Vi var väldigt många som åkte och det blev en underbar dag och min fjärde resa till Ewa detta år.
Vilket lyx att få ha åkt dit upp 4 gånger!

I september börjde helvetet med Cappes öga.
Det som kom att ta all min energi men också det som fick Cappe att öppna upp sig.
Ur detta elände kom det bästa som man någonsin kan tänka sig och Cappe började visa sig känslosam och sårbar.

Han visade mig att jag betydde allt och vår relation växte nått enormt.
Han blev den ponny jag alltid sett fanns där inne.

Oktober bestod mest av renovering och byggnationer.
Min ridbana grävdes och vårat vardagsrum helrenoverades.
Mitt i allt detta fanns Cappes öga och så här i efterhand är det otroligt att jag överlevde energimässigt.

Insikten, relationen och kärleken nådde sitt max i november och jag fick insikt efter insikt av mina fina hästar.
Det var många plan som öppnades i mitt mentala och andliga plan och jag fick ta emot så mycket kunskap.

I december slöts cirkeln och jag tordes andas ut gällande Cappes öga.
Med detta spänningssläpp försvann all min energi och jag har aldrig i hela mitt liv varit så trött och slut.
Vecka efter vecka hade jag huvudvärk och det kändes som om jag bara vill gå och sova månaden ut.
Det jobbiga med att vara helt slutkörd är att få omgivningen att förstå.
Har ändå haft tur som haft min fina Tomas i detta, utan honom hade jag nog sovit hela december ut.

Men julen kom och med den ledigheten.
Efter att ha sovit hela första veckan kom energin tillbaka och innan nyår var jag mig själv igen.

Nu ser jag så mycket fram emot 2017.
Jag fortsätter Ewas hästskola, Birgitta kommer igen i maj och min ridplan ska äntligen bli färdig!

Just nu är min bästa Emma här och har så varit i en hel vecka.
Gissa om jag behövde det!

Vet att 2017 kommer bli ett år fyllt av magi och under.
Låt det magiska börja!