måndag 30 januari 2017

Varför ska vi? Egentligen


Det här med rädslor och fobier, för vem ska vi ta bort dem?
Varför?

Skrev ett inlägg för ett tag sedan om detta med fobier (du kan läsa det inlägget HÄR).
Fick en hel del respons på det inlägget om olika metoder för att komma över rädslan/fobin.
Men nummer ett är ju att jag verkligen vill, allt börjar hos mig, ingen annan hur duktiga de än må vara kan få mig att bli av med min fobi om jag inte själv vill.

Min fobi gör det faktiskt så mycket enklare för mig att förstå hästen och dess rädslor.
Och vårat, för oss människor, välvilliga sätt att få hästen att inte vara rädd längre.
Men hur många gånger lyckas vi och hur många gånger blir vi hemskare än själva rädslan och hästen väljer det farliga istället utan att egentligen vara trygg.

Har tagit många promenader på slutet och då haft Ridpodden i öronen.
Mycket intressant att höra olika kända människor inom hästvärlden prata om ridning och träning av hästar.
Det som slår mig är att de flesta prata om "att vara ledaren" och att hästen "måste lita på dig för att lyda". Det gör att många tolkar det som att om jag kan tvinga hästen till något så litar den på mig.
Jag tänker bara BS! (BS = bullshit)
Jag lämnar det där med att vara ledaren till ett senare inlägg och fortsätter på det här med förtroende.

Jag tar återigen mig själv som exempel.
Jag är rädd för att åka hiss, låsa toalettdörrar, trånga utrymmen och stora folksamlingar.
Om du är en skicklig "pratare" och du lyckas övertala mig att åka hiss med dig eller att du i stort sett lurar mig att åka så kommer det INTE ge mig förtroende för dig.
Japp du lyckades med att få mig att åka hiss, kanske du kommer lyckas med det igen och igen MEN jag kommer bara lita mindre och mindre på dig.
Att åka hiss 1000 gånger kommer inte få mig mindre rädd.

Det går att komma över fobier, med professionell hjälp, men för att det ska lyckas så måste JAG vilja.

Så nu går vi tillbaka till hästen.

Prickig är jätte rädd för vatten.
Han vill inte gå i vattenpölar (fullt logiskt de ser ju inte botten) och han hatar att bli blöt.
Ska jag få han att börja gå i vattenpölar eller inte?
Kan jag (som inte är ett proffs på hästpsykologi) lyckas?
Vill verkligen Prickig börja gå i vattenpölar?

Men oavsett svaren på frågorna ovan är den första frågan jag behöver ställa mig; varför vill jag att han ska gå igenom vattenpölar?
Varför är det viktigt? 
Och bara för jag vill det måste det bli så då?
Kan vi leva ett perfekt liv utan att någonsin behöva gå i en vattenpöl?

För 10år sedan hade jag gjort allt för att lära min häst gå i vatten, men nu...
Jag frågar mig varför?
Blir vår relation bättre eller sämre?
Kommer han gå igenom vattenpölen för att han vill och är trygg eller kommer han gå igenom för att jag lyckats tvinga honom?

Jag tänker att jag måste veta varför det skulle vara viktigt.
Ska vi hoppa fälttävlan, ja då måste han ju kunna vara i vatten.
Men om han nu är rädd, ja då kanske det är jag som ska ha en annan häst till det jag vill göra.
Varför ska han offra sig för mig?
Vad ger mig den rätten?

Jag vet, detta är jätte svåra frågor och det går att dra allt till sin spets men jag tror att vi alla måste börja våga fråga oss varför.
Vi är två i en relation och vi gör inte saker "bara för att".

Att kunna svara på frågan "varför" i alla sammanhang är en bra början.

Så kommer jag "lära" Prickig att gå i vattenpölar?
Svar nej.
Jag tror att det just nu kommer göra mer skada än nytta.
Kommer jag be Prickig gå i en vattenpöl imorgon?
Det vet jag inte, varje stund är unik men en sak är säker jag kommer inte tvinga honom, hjärntvätta honom eller få honom att resignera för att lyckas med något som jag vill. 


1 kommentar:

Elisabeth sa...

Intressanta funderingar! Zapatera var oerhört rädd för både vatten men särskilt sankmark de första åren. Tränade det inte enkom men så småningom var det inget problem. Tror kanske att annan typ av träning och en bättre relation oss emellan löste det :)