Relation 2.0

Nu händer det grejer på alla fronter, igår hade vi vårt bästa ridpass någonsin och det berodde inte på det faktum att han var jätte fin utan på något helt annat!

Har sagt det förut men Cappe är en häst som gärna anser att man klarar sig bäst själv.
Han har inte riktigt visat att han tycker jag är viktig eller går att lite helt på i farliga situationer. Dock har detta ändrats markant på slutet och nu för tiden får jag i stort sätt en gnägg varje dag och möts av en ponny som kommer springandes i hagen.

Det som hände igår blev som det sista kvittot på att det verkligen är VI nu.

Red på gårdsplan efter mörkrets inbrott och tränade lite på den läxa vi fått av Birgitta. Fokus på höger länd, långsammare takt i traven och få han att vila lite mer på steget i skolskritten.
Cappe är super fin och mycket fokuserad.

Plötsligt avbryts vår träning av ett hemskt ljud.
Bara en liten bit bort i skogen är det ett djur som skriker, det mest otäcka läte som jag hört. Lät som om det höll på att dö. Djuret skriker och skriker och verkade aldrig sluta.

Cappe har vid det här laget tvärnitat och står stel som en pinne och lyssnar på ljudet, hans hjärta klappar hårt i bröstet.
Jag känner att han tänker att nu vänder jag och flyr (vilket han är rätt bra på).
Jag böjer mig fram och stryker honom på halsen, något han brukar strunta i.
Och då känner jag hur han slappnar av, vänder sig om och tittar på mig och verkligen frågar "kan jag känna mig trygg matte?".

Jag låter han fortsätta stå och lyssna och spana så länge han vill. Jag vet nu att han faktiskt bryr sig om att jag sitter där på ryggen, att han tar hand om mig och att han litar på att jag har koll.

Efter att han stått och lyssnat en stund börjar han sedan jobba igen, helt själv, på eget bevåg, går han runt runt på volten. Jag bara åker med.

Han stannar ett par gånger till och lyssnar och spanar ut i mörkret men börjar varje gång jobba igen, helt självmant.

Jag sitter där helt förundrad och fylld av lycka av vad som precis hände och vet att nu är det VI på riktigt!  Jag låter han själv jobba på en stund till på volten och sedan rider vi upp till stallet.

Det är svårt att beskriva men alla som upplevt något liknande förstår nog precis vad jag menar. Jag älskar min ponny och nu törs jag verkligen säga att han älskar mig också.