onsdag 25 april 2018

Halleluja moment


Ibland händer saker som är så storslagna i stunden att det blir svårt att berätta om dem efteråt. 
Orden gör inte känslan och upplevelsen rättvisa och varje gång man berättar om det med ord är det nästan frustrerande för det blir ju inte lika bra som det faktiskt var. 
Kan personen jag berättar detta för verkligen förstå?
Att då i ett sådant tillfälle få dela det som händer men någon som man vet verkligen förstår, det är få förunnat. 
Men det är precis vad som hände igår och jag är så lycklig. 
Lycklig över att ha världens finaste hästar i mitt liv och lycklig över att få ha Ewa som vän och guide. 


Igår red jag lektion för Ewa på Pilgrim.
Vi pratade en hel del om träning och om att träna olika saker, t.ex. att skilja på när man tränar hästen, när man tränar sig själv och när man tränar tillsammans.
Väldigt självklart men väldigt nyttigt att höra.
Blir lätt när man rider själv att man gör lite av varje och gärna samtidigt dessutom vilket inte blir så bra.
Man behöver ha en plan av vad man tränar och varför.

Vi red lite olika varianter av piruetter och öppnor och Pilgrim var så där underbart härligt närvarande och jordad.
Kände det redan när jag ledde upp honom till ridbanan, att han hade ett otroligt lugn.
Flera gånger under passet släppte han ned mig ordentligt på sin rygg och han använde sin energi på helt rätt sätt.
Ibland med Pilgrim kan det liksom bli lite mycket, jag ber om nått och han gör 100 gånger mer än jag tänkt mig.
Det kräver en otrolig fingertoppskänsla att rida en sådan häst och det kräver att vi båda två har en toppen dag för att verkligen lyckas.
Och med lyckas menar jag när man finner den där magiska kontakten och samspelet som man med ord inte kan beskriva.

Efter att vi ridit i nästan 40min kom jag ur en öppna in i en piruett, redan i piruetten kändes jag att något hände. Det blev som om jag slöts in i Pilgrims rygg, han sjunk ned på sin bakdel och bakhovarna blev kvar läääääänge i marken.
När jag sedan lättade ut ur pirutten kom det, 3 steg riktig passage!
Alltså sådan där passage man bara kan drömma om.
Det var som om tiden stod still, jag kände varenda liten rörelse i varenda cell i min kropp.
Medvetenheten och närvaron var total.
Stegen var helt tysta, det hördes inte ett ljud när hovarna landade i marken, han sjunk ned på sina haser och tog sin vikt på bakbenen.
Vi flög!
Ja det var så det kändes, som om vi flög, lätt bland molnen.

Jag blev helt tagen av upplevelsen, började gråta och satt sedan av.
Det ridpasset var liksom klart.

Så här i efterhand slås jag över hur tyst och stilla allt blir när samlingen blir så hög.
Jag tror det är lätt att man som människa innan man uppnått och fått känna detta tror att den höga samlingen är lika med en kraftfull och högljud energi hos hästen, men det är precis tvärtom.
Allt behöver bli helt tyst och stilla.

Jag har ridit om dessa steg minst tusen gånger i mitt inre sedan igår, njutit av känslan och försökt få den att riktigt rota sig.
Och jag är fortfarande lite tagen och otroligt tacksam, tänk att just jag fick uppleva detta, att just jag fick denna gåva av min häst.
Den här känslan kommer jag leva på länge.