Varför ska vi? Egentligen

Det här med rädslor och fobier, för vem ska vi ta bort dem?
Varför?

Skrev ett inlägg för ett tag sedan om detta med fobier (du kan läsa det inlägget HÄR).
Fick en hel del respons på det inlägget om olika metoder för att komma över rädslan/fobin.
Men nummer ett är ju att jag verkligen vill, allt börjar hos mig, ingen annan hur duktiga de än må vara kan få mig att bli av med min fobi om jag inte själv vill.

Min fobi gör det faktiskt så mycket enklare för mig att förstå hästen och dess rädslor.
Och vårat, för oss människor, välvilliga sätt att få hästen att inte vara rädd längre.
Men hur många gånger lyckas vi och hur många gånger blir vi hemskare än själva rädslan och hästen väljer det farliga istället utan att egentligen vara trygg.

Har tagit många promenader på slutet och då haft Ridpodden i öronen.
Mycket intressant att höra olika kända människor inom hästvärlden prata om ridning och träning av hästar.
Det som slår mig är att de flesta prata om "att vara ledaren" och att hästen "måste lita på dig för att lyda". Det gör att många tolkar det som att om jag kan tvinga hästen till något så litar den på mig.
Jag tänker bara BS! (BS = bullshit)
Jag lämnar det där med att vara ledaren till ett senare inlägg och fortsätter på det här med förtroende.

Jag tar återigen mig själv som exempel.
Jag är rädd för att åka hiss, låsa toalettdörrar, trånga utrymmen och stora folksamlingar.
Om du är en skicklig "pratare" och du lyckas övertala mig att åka hiss med dig eller att du i stort sett lurar mig att åka så kommer det INTE ge mig förtroende för dig.
Japp du lyckades med att få mig att åka hiss, kanske du kommer lyckas med det igen och igen MEN jag kommer bara lita mindre och mindre på dig.
Att åka hiss 1000 gånger kommer inte få mig mindre rädd.

Det går att komma över fobier, med professionell hjälp, men för att det ska lyckas så måste JAG vilja.

Så nu går vi tillbaka till hästen.

Prickig är jätte rädd för vatten.
Han vill inte gå i vattenpölar (fullt logiskt de ser ju inte botten) och han hatar att bli blöt.
Ska jag få han att börja gå i vattenpölar eller inte?
Kan jag (som inte är ett proffs på hästpsykologi) lyckas?
Vill verkligen Prickig börja gå i vattenpölar?

Men oavsett svaren på frågorna ovan är den första frågan jag behöver ställa mig; varför vill jag att han ska gå igenom vattenpölar?
Varför är det viktigt? 
Och bara för jag vill det måste det bli så då?
Kan vi leva ett perfekt liv utan att någonsin behöva gå i en vattenpöl?

För 10år sedan hade jag gjort allt för att lära min häst gå i vatten, men nu...
Jag frågar mig varför?
Blir vår relation bättre eller sämre?
Kommer han gå igenom vattenpölen för att han vill och är trygg eller kommer han gå igenom för att jag lyckats tvinga honom?

Jag tänker att jag måste veta varför det skulle vara viktigt.
Ska vi hoppa fälttävlan, ja då måste han ju kunna vara i vatten.
Men om han nu är rädd, ja då kanske det är jag som ska ha en annan häst till det jag vill göra.
Varför ska han offra sig för mig?
Vad ger mig den rätten?

Jag vet, detta är jätte svåra frågor och det går att dra allt till sin spets men jag tror att vi alla måste börja våga fråga oss varför.
Vi är två i en relation och vi gör inte saker "bara för att".

Att kunna svara på frågan "varför" i alla sammanhang är en bra början.

Så kommer jag "lära" Prickig att gå i vattenpölar?
Svar nej.
Jag tror att det just nu kommer göra mer skada än nytta.
Kommer jag be Prickig gå i en vattenpöl imorgon?
Det vet jag inte, varje stund är unik men en sak är säker jag kommer inte tvinga honom, hjärntvätta honom eller få honom att resignera för att lyckas med något som jag vill. 

Lite bättre

Cappe får lite friskluft och tittar på när Maxine motionerar på gårdsplan

Igår kunde man se att det var mycket bättre med Cappe.
Han tordes belasta benet och det såg inte ut att göra lika ont längre.
Imorse var det ännu bättre och han skrittade glatt ut ur boxen och ner till kornas säckar med ensilage och började mulla i sig.
Visst fortfarande halt men inte alls i samma utsträckning och han verkade inte lika rädd längre för att det ska göra ont. 

När jag hittade honom halt på måndag kväll la han bara vikt snabbt på tån.
Ville inte alls belasta benet och jag fick inte lyfta hans andra bakben.
Det hördes att det gjorde ont i varje steg han tog och han liksom hoppade fram.
Gissa hur ont det gjorde i mitt hjärta att se honom så.

Men nu har det börjat bli bättre.
När jag kom hem på måndagkväll och klev ur bilen tittade Cappe på mig och la sig sedan ned i hagen.
Gissa om jag fick panik.
Älskade lilla hjärtat, stått där och väntat i hagen på att jag skulle komma hem med ont i benet.
När han väl såg mig blev han tvungen att på något sätt visa att han hade ont så jag skulle komma, så han la sig ned.

Är så glad att han visar sig svag för mig och att han visar att han vet att jag vill hjälpa honom.

Hästarna är så himla fina inne.
De tar det hela med sådan ro, helt otroligt.
Hela flocken förstår läget och de vill allihopa hellre vara tillsammans inne än att jag delar på dem.

Det känns så himla skönt att Cappe inte har lika ont längre men jag är ju ändå orolig med tanke på hur halt han var.
En hälta av en senskada brukar ju lägga sig efter några dagar så bara för att han är mycket bättre betyder det inte att det inte behöver vara något allvarligt.
Oavsett vad ultraljudet visar så hoppas jag att det är något med bra prognos, det får ta den tid det tar, vi har ingen brådska bara han kan bli bra igen!

Och jag håller alla tummar för att han inte behöver längre boxvila.
Utan att han i alla fall kan stå i sjukhage om han inte får röra sig så mycket.

Min älskade lilla ponny!
Bli frisk nu!

Otursponnyn

Hur mycket otur ska vi behöva ha? 
I måndags kväll var Cappe jätte halt...
Och självklart på det ben han skadade i oktober.
Då var det ingen senskada men nu vet jag inte...
Benet är ju försvagat sedan tidigare skada och nu är han verkligen halt och har ont när han stödjer på benet.
Känns inge bra...

Efter att ha prata med Gunnar kylde jag Cappes ben 30min och sedan fick han ett rejält stödbandage.
Han stod som ett ljus medan jag kylde, han som  normalt hatar kallvatten.
Men han vet att jag gör det som är bäst för honom och jag tror kylan var en rätt skön smärtlindring.

Nu är han ordinerad boxvila i 5 dagar.
Det tar nämligen ca 5 dagar innan man kan se något på ett ultraljud.
Igår var alla hästarna inne hela dagen, de är så himla duktiga.
Maxine, som den stjärna hon är, finner sig i allt och Prickig vet hur det är att ha boxvila sedan han själv gjorde illa sig när han var liten så han är bästa boxkompisen.

Har inte hjärta att dela på flocken nu när Cappe är så pass halt.
De blir bara stressade allihopa.
Både för- och nackdelar med att ha en sådan tight flock.
Men så länge alla är lugna och nöjda så får jag också försöka vara det. 

Cappe får dock gå lite lös i stallet medan jag är där och mockar och fixar.
Då hoppar han ned till  höförrådet (en box som jag flyttar över hö till från höladan) och stökar runt där inne.
Han verkar gilla att stöka ned och äta lite från alla balar.
Imorse bajsade han dessutom där inne... *suck*
Men så länge han är glad och nöjd så får han göra lite som han vill. 

Så nu är det bara att hålla alla tummar att det inte är någon väldigt allvarligt.
Min älskade lilla otursponny...

Är din häst väluppfostrad..?

Tänk att vi människor så gärna vill ta hästen ur hästen.
Göra den lugn, trygg, lydig och pålitlig.
Varför har vi detta behov?
Hästar är gjorda för samarbete, de vill inget hellre än att vara till lags och samarbeta med oss, det är ett sätt för dem att överleva plus att de är otroligt nyfikna av naturen.
De är egentlig redan allt det vi vill ha och ändå lyckas de flesta plocka bort hästen ur sin häst.
För är en lugn och lydig häst verkligen pålitlig?
Kan du läsa en sådan häst?
Kan du förutse hur den kommer reagera? 

En häst är fylld av livsenergi, är det verkligen något vi vill ta bort i våra försök att reglera?
Tänk så många olyckliga hästar jag sett.
Och det jobbiga på slutet är att dessa hästar ser på mig och säger "du som ser, verkligen ser, ser mig".
De älskar sina mattar och hussar, det är inte det, de vill bara få hjälp med att få dem att förstå.
 
Människans kontrollbehov är hennes största fiende när det kommer till hästen.
Hästar är natur, vi har tappat bort vår koppling till naturen och försöker därför ta bort naturen ur hästen.
Att förmänskliga djur, tillskriva dem våra tankar och handlingar leder inte till något bra. 

Visst hästar är större än oss och visst måste vi ha vissa gemensamma riktlinjer att hålla oss efter men det handlar ändå inte om att kuva hästen på något sätt.

Det var lite så när jag skaffade min kor också.
Fick det berättat för mig att jag måste ha något sätt att kunna kontrollera dem på om de skulle bli farliga.
Kanske ha med en pinne in till dem eller liknande. 
Kan förstå tanken men varför?
Kor är inte farliga djur av naturen, mitt jobb som människa är att se till att inte farliga situationer uppstår.
Visst jag kunde inget om kor från början, det skedde misstag, men jag har aldrig skrikit åt dem eller slagit dem och de tar verkligen hand om mig.
T.ex. så vet jag att de älskar att få mat, de har sina bestämda platser vi matlådan, ställer jag mig på fel ställe så kommer de ändå ställa sig på sina platser och jag blir i vägen.
Det är inte för att vara dumma och "ta min plats" som de ställer sig där, det är för att de alltid står där och tänkte göra så även denna fodring.
Deras tankar sträcker sig inte så mycket längre än dit just då.

Bandit väger säkert 800kg, han skulle kunna göra mos av mig men varför skulle han vilja det?
Bara för att han kan?
För att vi människor skulle gjort så, störst går först liksom?
Nä de tänker inte som oss.
Kan vi förstå det behöver vi inte kontrollera och uppfostra.

Jag lärde Bandit när han var liten att han inte fick stångas.
Det var en gemensam riktlinje vi behövde ha för jag insåg att en oxe på ett ton inte får stångas om än kärvänligt på en människa på 60kg.
Idag kommer han i full galopp när man kommer ut i hagen.
Det killar rätt rejält i magen när han kommer emot mig men jag vet att han stannar metern innan och vrider bort huvudet.

Prickig har lärt mig så mycket när det kommer till hästarna.
Han gör allt så tydligt för mig.
Och han vill samarbeta! 

Har några kvällar nu på slutet när jag tagit in dem låtit han gå lös.
Eller lös och lös, lägger grimskaftet över hans rygg och leder Maxine efter oss som vanligt.
Har stalldörren öppen, så om det händer något knas så kan ha springa in i sin box till maten. 
Men han går där bredvid mig, stannar jag stannar han, backar jag backar han.
Hela tiden med öronen framåt.
Så fort jag stannar vänder han huvudet mot mig och frågar "och nu!?"

Detta är inget vi tränat på, inget jag lärt honom eller tvingat honom till, han gör det för att han vill.
Han tycker det är intressant att vara med mig.

När vi longerar och jag börjar studsa så gör han likadant.
Haha, han är så jävla söt.
Ska se om jag kan få Husse att filma någon dag så ni får se hur himla söt han är.
Han gör typ hoppsasteg ibland, något som liknar byten i varje men bara med frambenen. 

Idag är det fredag och äntligen helg.
Utifrån dagens inlägg så tänker jag mig att ni kan ta en funderar i helgen när ni är med eran häst.
Korrigerar och tillrättavisar jag min häst?
När gör jag det och varför?
Vilka är våra gemensamma riktlinjer och finns det något jag gör som jag kan sluta med?

För att ge ett exempel så kan jag ta upp det jag såg i ett ridhus för några veckor sedan.
En människa och hennes häst.
Människan hängde upp sin jacka på sargen innan hon skulle sitta upp.
Hästen blev nyfiken på jackan och nosade på den.
"Nej" ryter människan och rycker bort hästens huvud.

Nödvändigt eller inte?
Hur vill du att er spelplan ska se ut?
Hade din häst fått nosa på jackan? 

Motivationen på topp och äntligen lite flyt

Äntligen är jag och pojkarna igång igen.
Det känns som om vi äntligen har flyt igen.

Cappe känns helt bra i sitt ben nu.
Han har fortfarande en stor galla och kommer nog ha hela livet men han rör sig precis som vanligt igen.
Dessutom är han så underbar att rida nu att jag inte vill sluta.
Det är inte så att han gör allt perfekt men känslan vi har tillsammans är samma känsla som jag hade med Nokke.
100% förtroende från oss båda och vi njuter lika mycket båda två av vår tid tillsammans.
Han lämnar gärna flocken för att spendera tid med mig istället och han är så mysigt underbar att jag smälter.

Vi har inte så många bra träningsställen just nu då det är mycket is under snön på sina ställen men vi gör det bästa av situationen och rider ut mycket istället. 

Prickig är också igång nu.
Han fick stå tillbaka lite när Cape var skadad (ögat) men nu är vi på gång.
Han har haft en period då han varit så pigg att han knappt kunnat kontrollera sig själv.
Hans livsglädje sprudlar åt alla håll och han har svårt att hålla styr på sig själv.
Han är så underbar att man bara vill pussa honom rosa men med all is så har jag inte tordas rida på honom då jag inte känt mig trygg med att han klarar av att hålla balansen med mig på.

Så det har blivit mycket longering och arbete från marken, även gett han lite kluriga uppgifter så han fått använda sin hjärna.
Men nu på slutet har vi ridit en del igen och han är så himla fin.
Han är en riktig showhäst, om jag smackar lite och höjer energin så gör han små hopp och passagesteg.
Han älskar att leka och det är verkligen en tillgång i vår träning.
Allt blir så himla enkelt när han har denna vilja till att hitta på saker.

Idag är det plusgrader ute och snön smälter som om det vore april.
Hoppas verkligen inte det blir mer is igen för det är så himla skönt att vara igång med
hästarna igen. 
Idag fick jag behandling av min höft igen så nu måste jag ta det lugnt i några dagar så ikväll får pojkarna vila och imorgon blir det lite longering för dem båda.

Små saker av stor betydelse

Ibland kan det lilla göra så mycket.
Brukar ofta säga att "less is more" när det kommer till hästar och hantering och ridning av dessa.
Och det finns mer sanning i det än man först kan tro.
Skulle kunna ge hundra exempel på detta men idag tänkte jag ta upp endast en sak som är något jag tänkt mycket på på slutet.

Det jag tänkt på är det här med att ta över hästens kropp och hur lätt det är att vi gör det utan att vi ens är medvetna om det.
Något jag noterat på slutet är hur många väljer att byta varv med sina hästar.

Ta som exempel att du ber någon byta varv.
En enkel handling som kan utföras på lika många sätt som det finns hästar och ryttare.
Det jag slås över är hur ofta människan blir fokuserad på att byta varv och på så vis glömmer bort hästen. 
Kommer ihåg när jag började rida för Birgitta Järnåker att jag många gånger fick beröm för fina varvbyten.
Tyckte det var lite märkligt då att det var något att få beröm över, men nu när jag sett så många ekipage förstår jag varför.

Det vanligaste jag ser är att ryttaren byter varv på hästen strax efter att de fått uppgiften att göra det, detta oavsett i vilket läge de befinner sig i.
Det kan vara så att det inte alls är läge att byta varv men detta utförs ändå eftersom man blev tillbedd att göra det.

Ryttaren tar således hästens kropp och svänger, utför uppgiften men glömde sin partner å vägen.
Det här med att hästen äger sin egen kropp blev glömt under de 5 sek man bytte varv.

Hästens förtroende är det viktigaste man har när man vill sammarbeta med den.
Med ett stort förtoroende kommer man så mycket längre, det är så mycket som vilar an på detta.

Genom att i den dagliga ridningen be hästemn byta varv när den är redo, har balans och ge den ett spår för omformning som stämmer med vad den klarar av fysiskt och mentalt så bygger man förtroende.
Det är så viktigt när man rider att hästen kan känna sig trygg med sin ryttare och för hästen är balansen livsviktig.
Vi vill inte på något sätt få hästen att känna sig som att vi är opålitliga och när som helst kan sätta dess balans ur spel.

Därför ber jag inte någon längre att bara byta varv, jag försöker väva in detta i något där de själva måste ta initiativ till varvbytet eller planera för det innan det utförs.
Man rider inte på instruktioner man rider på känsla och hur gör man för att hitta och behålla känslan?
Ja det får bli ett helt eget inlägg någon annan dag.
 

När något förändras

Detta är Cappe.
Han är en glad, pigg, busig och kärleksfull ponny.
Han är tillgiven och öppen och visar mig sina innersta drömmar.
Han är min klippa och jag litar på honom till 100%, med honom känner jag mig alltid trygg.

Texten ovan är hur jag skulle beskriva Cappe idag.
Denna beskrivning är så långt ifrån hur det skulle ha låtit för snart 4 år sedan då jag köpte honom från ridskolan.
Förändringen är så stor och det mesta har hänt det senaste halvåret.

Emma märkte också skillnaden nu när hon var uppe.
"Han är mer öppen och vågar visas sig sårbar" sa hon och det stämmer verkligen.
Det är som om jag fått en helt ny ponny.
Den häst jag sett där inne hela tiden har verkligen blommat ut nu.

Känslan är fantastiskt och jag är så lycklig att vi gjort denna resa tillsammans.
Vi är ett team nu och vi har verkligen vågat släppa in varandra i våra liv.
Det är vårt liv nu, vi lever det tillsammans!

2017 kom med snö!

Vilken nyårspresent!
2017 inleddes med snö och snö i mängder!
Efter att ha kämpat med is i 4 veckor och hästarna haft boots i hagen varje dag kändes det som en seger att få släppa ut dem i hagen utan boots.

En sådan j*vla skön känsla att återigen vunnit över isen och nu hoppas jag verkligen att det inte blir någon mer is denna vinter.
Vi klarade isen riktigt bra, köpte större boots till de fötter där de fick skav och körde ullstrumpor och gaiters.
Funkade kanon!

I fredags släppt jag och Emma över hästarna i inbeteshagen, det brukar alltid vara en garanti för bus och så blev det även denna dag.
Kameran var framme i högsta högg och Emma hjälpt till att liva upp hästarna lite.
Sådan lycka att få se dem busa runt i hagen, något de inte gjort på så himla länge.
Först var ju Cappe blind på ett öga och sedan kom isen och allt blev hårt och knöligt.

Men nu är ordningen återställd och jag har tre glada hästar hemma i hagen!

Cirkeln sluts

Ibland är det lustigt hur allt kommer tillbaka till där det började...

För snart exakt 21 år sedan gjorde jag prao i ett travstall.
Jag gick då i 8:an och jag och min kompis var hos en travtränare i Sundsvall under våran två veckor långa prao.
Under dessa veckor fick vi göra en massa stallsysslor men även rida travhästarna.
Vilken lycka!
Dock är inte alltid kombinationen oriden travhäst + liten flicka en speciellt lyckad kombination.

Kommer fortfarande ihåg det som igår.
Jag och min kompis skulle rida två kallblodstravare i den lilla järnhagen.
Det började rätt lugnt tills min häst fick nog, vi hade då skrittat tre varv på långa tyglar.
Han tog fart och rusade rakt in i ett av hörnen på järnhagen så det sjung i staketet.
Efter att han galopperat rakt in i hörnet stegrade han sig så jag hängde i manen med fötterna på hans kors.
Ner på backen och vidare rakt in i nästa hörn och upp i luften igen.
Så gjorde han varv efter varv och jag hade inte en chans att bromsa.
Han var van med en travkusk på över hundra pannor som drog han i munnen, så lilla mig kunde han lätt strunta i.
Efter fler varv än jag kunde hålla räkningen på hoppade jag av.

Jag landade rätt illa på höger sida och min höft fick sig en rätt rejäl smäll.

Detta är något jag har fått dras med sedan dess.
Jag får låsningar i höger höft och hela kroppen blir sned, jag får ett otäckt håll/kramp när jag springer och det känns som om höger sida får syrebrist.
Brukar gå till naprapat med jämna mellanrum och de knäcker loss låsningen men nu på slutet har de misslyckats.
Låsningen har blivit så kraftig att de inte får loss den.
Det var då naprapaten frågade om jag varit med om nått trauma och då föll polletten ned, att det var avramlingen för 21 år sedan som var boven i dramat.

Jag började leta mig om efter en annan behandlingsform.
Jag måste komma åt ärrvävnaden och den kroniska inflammation som bildats.
Fick då nys om en kvinna som behandlar hästar och människor med Shockwave och bokade en tid med henne.

På grund av vädret blev behandlingen framflyttad och i torsdags förra veckan var det äntligen dags.

Sedan föll all pusselbitar på plats en efter en.
Behandlingen hölls i ett stall på Bergsåkers travbana och inte vilket stall som helst utan ett stall som hyrs av den travkusk där jag gjorde min prao för 21 år sedan och vars häst jag ramlade av, hans namn stod dessutom skrivet på byggnaden när vi kom dit.
Eftersom det var rätt kallt ute och därmed rätt kallt i stallet utfördes behandlingen i fikarummet.
Ni kan gissa min chock när det på väggen där inne hänger en tavla som jag ritade för 21 år sedan och som travtränaren fick i present av mig när praon var slut.

Kan det bli mer tydligt!?

Själva behandlingen tog ca 15min och var så häftig.
Jag kände hur mina muskler rätades ut och en skön känsla spred sig i kroppen.
Tomas som också fick en behandling, av sin korsrygg, kände det mer som små stötar av ett elstängsel.

Det har nu gått 4 dagar sedan behandlingen och min höft är bättre än på länge.
Den ska få minst 2 behandlingar till.
Ska bli spännande att se hur bra den kan bli och förhoppningsvis blir jag en rakare ryttare.

Nyårskrönika 2016

Så har ett helt år gått, känns som om det har sprungit förbi men när man sitter här och tittar tillbaka så inser man hur mycket man ändå hunnit med och att ett år är en ganska lång tid.

2016 började precis som det slutade med is...
Denna eländiga is.
När man har barfotahästar är det extra jobbigt.
Men så länge jag orkar så kämpar vi på.

Den röda tråden detta år har varit relationen med hästarna, förtroende och tillit.

I januari var vi iväg på en WE-träning.
Ganska skoj förutom att det var rätt halt att köra.
Gillar inte att köra transport på vintern och allra helst inte när det är halt.
Men allt gick bra även om Cappe drog några hyss när vi skulle hem.

I januari kom även min Emma på besök och vi tog en ridtur ut efter vägen allihopa tillsammans.
Det var min och Prickigs första riktig uteritt utan att någon fanns med från marken.
Han var så himla duktig och typ världsbäst!

Jag gick med i Ewas hästskola 2016.
Det bästa jag gjort!
En hel ny värld öppnades för mig och det var som att komma hem.
Att få prata med någon som tänker så lika och som guidar mig, det är ett privilegium.

I februari började Cappes öga krångla av sig själv.
Det blev grumligt utan att det fanns något sår där.
Det blev några turer till kliniken för utredning och han fick kortison.
Veterinären trodde inte på uevit (kronisk inflammation) vilket var skönt att höra men jag undrar dock ändå...

I mars hade vi härlig vårvinter och det hände massor med Prickig, han började ta större och större steg i riktningen ridhäst.
Han började leta lite formgivning och växte på sig lite.

I mars var jag även hem till Ewa för första gången.
Jag och Emma åkte tidigt lördag morgon och var där uppe lördag och söndag.
Vilka dagar!
Jag fick rida två lektioner för Ewa, en på Frost och en på Pål.
Än idag finns känslan kvar från dessa ridpass.
Det blev början på något helt nytt.

Inspirerad efter besöket hos Ewa blev jag med sadel i april.
Det trodde jag inte när året började.
Sadeln blev en tidig födelsedagspresent av min fina Tomas och den passade så bra på båda pojkarna.

När maj kom var det äntligen dags för kurs för Birgitta Järnåker.
Som jag väntat.
Det var Prickig som skulle få följa med och Emma kom upp och följde med tillsammans med Katarina.

Prickig uppförde sig som den stjärna han är.
Vi hade fram tills denna dag aldrig gjort en galoppfattning, bara rullat in i galopp ute efter vägen.
Nu fattade vi både höger och vänster galopp som om han aldrig gjort annat.
Han njöt av uppmärksamheten och var så himla världsvan.
Rakt in i transporten på vägen dit och rakt in i den på vägen hem.
Helt lugn där och bara bäst helt enkelt!

Efter denna dag så lossnade galoppen och Prickig galopperade hela tiden, överallt.
Så himla rolig och han älskade det.

I juni var det dags att åka till Ewa igen.
Även denna gång var jag där två dagar och jag ville inte åka hem.
En bok i Ewas bibliotek gav mig insikt och bekräftelse om att jag var på rätt väg.

I juni åkte jag och Cappe även iväg på en 2 dagars WE-träning.
Första dagen var Emma med och Cappe gjorde en av sina tjuvrusningar så Emma som höll honom ramlade och skrapade upp knäna...

Träningen gick bra och dag tre red vi en Pay and Ride.
Jag fick många insikter under dessa dagar, det var roligt att testa men tävling...
Jag är stolt över mig själv som inte släppte fram tävlingsmänniskan i mig och jag kom till många insikter kring min och Cappe relation.

Det var här han började visa extra tydligt att JAG var viktig.

Juli kom med höskörd och ARena samma helg.
Mina finaste vänner och nära gjorde ett hästjobb medan jag var borta.
Åkte dock hem redan söndag morgon för att hjälpa till med höet andra dagen.

ARena var en speciell uppleveles, än säkrare på min väg åkte jag därifrån.
Tyvärr med en viss avsmak i munnen.
Fick se en hel del som fick mig att lämna ridhuset ett antal gånger.

Ett nytt kapitel tog sin början under juli.
Nina fick äntligen flytta hem sin Ojiji och flocken här minskade till tre hästar.

Prickig hittade nya knappar och på ett par dagar kom en hel massa saker.
Det starkaste minnet från juli var när jag och Emma tog med Prickig till grannens ridplan.
Från ingenstans kom passagesteg, små hopp och samlad galopp.
Han fick mig och Emma att skratta så vi nästan kräktes och tårarna sprutade.

På slutet av juli och på slutet av vår semester var bara jag och Tomas upp till Ewa en heldag.
Tomas tog två lektioner och jag fick tre.
De var nog de bästa dagarna på hela sommaren och att Tomas följde med betyder så mycket.

Tomas var så fantastiskt duktig och han fick prova lite tramp på fina Clipp.
Och ingen är så duktig på att förklara som Ewa.

Selånger marknad har blivit en tradition för mig, Tomas och Emma.
Även detta år kom Emma upp och vi gick på marknaden tillsammans alla tre.
Så himla mysigt.

Under augusti månad hade vi i ARV tillsammans med Lögdö Ridakademi "Ridkonstensdag" för tredje året i rad.
Lika lyckat event som alltid och det kom så himla mycket folk. Jätte skoj.

I september anordnade vi i ARV en studieresa till Ewa över en dag.
Vi var väldigt många som åkte och det blev en underbar dag och min fjärde resa till Ewa detta år.
Vilket lyx att få ha åkt dit upp 4 gånger!

I september börjde helvetet med Cappes öga.
Det som kom att ta all min energi men också det som fick Cappe att öppna upp sig.
Ur detta elände kom det bästa som man någonsin kan tänka sig och Cappe började visa sig känslosam och sårbar.

Han visade mig att jag betydde allt och vår relation växte nått enormt.
Han blev den ponny jag alltid sett fanns där inne.

Oktober bestod mest av renovering och byggnationer.
Min ridbana grävdes och vårat vardagsrum helrenoverades.
Mitt i allt detta fanns Cappes öga och så här i efterhand är det otroligt att jag överlevde energimässigt.

Insikten, relationen och kärleken nådde sitt max i november och jag fick insikt efter insikt av mina fina hästar.
Det var många plan som öppnades i mitt mentala och andliga plan och jag fick ta emot så mycket kunskap.

I december slöts cirkeln och jag tordes andas ut gällande Cappes öga.
Med detta spänningssläpp försvann all min energi och jag har aldrig i hela mitt liv varit så trött och slut.
Vecka efter vecka hade jag huvudvärk och det kändes som om jag bara vill gå och sova månaden ut.
Det jobbiga med att vara helt slutkörd är att få omgivningen att förstå.
Har ändå haft tur som haft min fina Tomas i detta, utan honom hade jag nog sovit hela december ut.

Men julen kom och med den ledigheten.
Efter att ha sovit hela första veckan kom energin tillbaka och innan nyår var jag mig själv igen.

Nu ser jag så mycket fram emot 2017.
Jag fortsätter Ewas hästskola, Birgitta kommer igen i maj och min ridplan ska äntligen bli färdig!

Just nu är min bästa Emma här och har så varit i en hel vecka.
Gissa om jag behövde det!

Vet att 2017 kommer bli ett år fyllt av magi och under.
Låt det magiska börja!