Meningen med det som händer, eller tankar en tisdag...

I oktober 2011 skrev jag detta på FB och jag är helt övertygad nu om att Tomten finns.
I december samma år blev det klart, Cappe skulle bli min!

Det har hänt en del saker sista dagarna som fått mig att fundera ganska mycket, men kan inte berätta mer om det just nu. Vi får se vad som händer.

I alla fall har det fått mig att börja fundera på hur jag träffade mina hästar.

Nokke:
Denna historia skulle jag kunna berätta tusen gånger men det får bli kortversionen. 
Jag hade ridit min systers kompis gamla hopphäst ett tag, tyvärr bestämde sig ägaren för att sälja henne. Pappa hade precis blivit arbetslös så vi hade inte råd att köpa henne, trots ett väldigt fint erbjudande...
Dock kände ägaren en annan dam som behövde hjälp med sina hästar, jag åkte dit och mötte Nokke.
Med Nokke var det kärlek från första sekunden, från min sida.
Nokke var mer skeptiskt och tordes inte tro eller hoppas på något. Det tog många år innan han sa "du och jag för alltid matte".

Cappe:
Cappe träffade jag på ridskolan jag red på. Han blev inköpt som ridskoleponny och ofta får nya ponnysar gå på storhästlektionerna innan de får börja gå med barnen. Jag red Cappe när han var ganska ny och när jag satt av sa jag "detta är min häst".
Han kunde absolut ingenting och alla tyckte jag var knäpp.
Men jag hade ju Nokke, han var min nummer 1 och jag hade varken tid eller råd med en till häst.
Men det roliga i detta är att Cappe hade bestämt sig att han skulle bo hos mig, här var det han som var övertygad.
Han började ganska snabbt bete sig illa på lektionerna och många barn har åkt av hans rygg.
Det ledde till att jag väldigt ofta fick rida honom. "Cappe har inte varit snäll idag så du får ta han" eller "idag är han billig".
Åh jag älskade det!
Det roliga i kråksången var att han ALDRIG var "dum" med mig.
Inte en endaste gång bockade han med mig, vägrade på ett hinder eller betedde sig "illa"
Fick ofta höra av ridläraren "Men Yvonne det där kan han ju inte! Men han gör det med dig!?" (när vi t.ex. red öppna längs långsidan). Ofta såg jag han bråka med andra vuxna ryttare, bocka och verkligen säga ifrån och det skar i mitt hjärta.
Nu vet vi ju vad hans beteende kom ifrån till stor del och jag är rätt säker på att även jag orsakade honom smärta i munnen ibland, men han visade det aldrig för mig.
Han till och med hade öronen framåt när jag red och gjorde sitt bästa.
Han kunde inte visa tydligare vad han ville.
Det tog 2 år men sedan blev han äntligen min!
Jag köpte honom utan besiktning även fast han ofta var ojämn höger fram, detta bara för att han sa till mig "jag har inte ont i kroppen!".

Efter han kommit hem till mig började en väldigt intressant resa.
Så här i efterhand förstår jag verkligen dess syfte.
Birgitta sa på senaste kursen "man kan se att han vet lite mer än oss andra" och jag förstår precis vad hon menar.
Han sa när han kom till mig "nu har jag gjort min del, resten är upp till dig".
3 år har det tagit innan jag förstått och nu blommar vår relation. Underbara ponny vad jag älskar dig!

När Nokke lämnade oss hade han "fixat" allt.
Han hade förberett mig, lämnat över ett stort ansvar till Cappe och Katarina och han hade sett till att vi hittade Maxine. Allt hade han ordnat.
Han var även tydlig med att berätta att han en dag skulle skicka en "ny" häst till mig.  

Många tankar som snurrar i mitt huvud idag.
Men allt brukar ordna sig om man lyssnar på magen.
Jag är bra på att lyssna på magen, Tomas lyssnar på huvudet, tillsammans tror jag det blir en bra kombination...
Vem vet vad framtiden håller, den som lever får se.