Att kontrollera sitt påskjut

Ni vet det där ögonblicket när man får en AHA-upplevelse, den där sekunden då saker och ting verkligen faller på plats, stunden då man förstår att man verkligen har förstått.
Det upplevde jag igår!

Jag och Steffi red upp på berget, jag på Pilgrim.
Som vanligt ville han gärna knata på först.
Jag har förundrats på slutet över hur otroligt mycket han utvecklats i vinter mentalt.
Det är väldigt sällan han behöver stanna och tittat på saker nu och han känns så otroligt trygg och stabil.
Han har blivit en ridhäst som förstått sitt syfte i sammanhanget och det märks.
Nu känns det som om jag skulle kunna slänga upp vem som helst på hans rygg och de skulle kunna rida ut på honom.
Något jag aldrig skulle kunna tänkt mig förra året.
Jag har varit så rädd om Pilgrims utveckling och skolning så det är bara några få utvalda som har fått sitta på honom.

Men det var inte det som gav mig AHA-upplevelsen igår, utan något helt annat.

Tidigare när jag ridit ut på Pilgrim har jag hela tiden fått kontrollera underlaget vi rider på och varit med och tagit lite kontroll.
När det blivit stenigt eller ojämnt har jag fått kortat tyglarna och kontrollerat hans steg, annars har det känts som om vi skulle kunna gå omkull.
Jag brukade säga att han är lite klumpig, inte riktigt vet vart han har sina fötter och ibland glömmer bort sig när han tänker på annat.
Men igår blev det så tydligt då han helt plötsligt kunde trava på den mest steniga väg, skritta på lång tygel utför en brant backe med lös sand och skickligt ta sig fram över stock och sten.
Plötsligt insåg jag vad som hänt och det fick mig att nästan börja gråta.
Han kontrollerade sitt påskjut!

Vi har jobbat så hårt i vinter på hans skolning och nu fick jag verkligen se och känna resultatet.
Han kontrollerade sina ben och bromsade dem med musklerna på vägen ned mot marken.
Han bestämde hur och vart de skulle landa samt hur mycket kraft han skulle ha när han sedan sköt ifrån.
Så han dansade fram över stock och sten, vi travade på ställen där vi knappt kunnat skritta förra året.
Även Steffi såg vilken otrolig skillnad det blivit på honom.
Han var så ljuvlig att det rullade ett par tårar ned för min kind.
Jag nöp mig i armen och tänkte, detta har jag och Pilgrim åstadkommit tillsammans.
Vilken otrolig häst han blivit.
Vilken otrolig känsla.
Världens finaste Prick och mycket stolt matte.