lördag 23 januari 2016

Ska det vara så här???

Efter att jag skrev detta inlägg har jag fått väldig mycket feedback.
Jag har även förstått att många tog väldigt illa vid sig av det jag skrev och att det har tolkats annorlunda mot vad det var tänkt.
Min mening med detta inlägg var att lyfta upp frågor som enligt mig behöver belysas, att en del text sedan blev skriven i affekt ber jag om ursäkt för. Det var inte min mening att innehållet skulle upplevas så stötande som det gjordes. 
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till er som blivit upprörda över synpunkter om den akademiska ridkonsten som helhet eller som upplevt synpunkter riktade mot deltagande ekipag, det var aldrig min mening.
Vi kan alla göra "misstag" då vi upplever starka känslor.
Har av den anledningen valt att formulera om detta inlägg, för att få det mer konstruktivt.
Och som alltid bjuder jag in till öppen dialog kring mina tankar och idéer.



Under helgen har jag och Emma varit på en heldagskurs för en AR-instruktör.

Dagen började med 3h teori.
En bra och genomtänkt genomgång men det var några saker jag reagerade på.
Detta var det jag noterade:
  • Mycket fokus på framdel, hals och bröstrygg. Känns som om man börjar från fel ända.
  • Vi fick en hel massa "måsten"berättat för oss.
  • Vi blev tilldelade ett facit på hur man gör rätt och hur man korrigerar alla fel som kan uppstå.  
Jag tänker så här att människan gillar färdiga system och lösningar och vill ha ett facit på hur man ska göra. Sedan att vi alla är olika glöms lätt bort.
Man vill kunna ta den snabba vägen och den är lätt att sälja in.
Jag tror däremot att alla är olika och att man i detta måste finna utrymme för att finna sin egen väg. Det finns inga självklara svar som funkar på alla men att man kan guida för att hjälpa varandra att hitta vägen.

När det var dags för lektionerna efter lunch hade jag hopp om att bli positivt överraskad.
Blev jag det?
Nej inte direkt, jag reagerade kraftig på vissa metoder som användes och då främst sättet att korrigera.

Under teorin pratades det mycket om att spöet skulle betyda avslappning.
När det sedan användes av instruktören för att korrigera hästen i de fall den inte förstod upplevde jag det som om det fick motsatt verkan.
Jag uppfattade det som om hästarna i vissa fall upplevde det mer som bestraffning än korrigering och att instruktören inte lyckades förmedla det hen ville alla gånger till hästen.
Även rösten användes som meddela för att korrigera, ibland genom att högt säga NEJ till hästen.

Det var ett väldigt stort fokus på små detaljer, även i de fall där de kanske inte gick att uppnå pga. av hästens eller ryttarens för dagens fysiska begränsningar. Och jag kände att denna aspekt helt glömdes bort många gånger.

Har haft en lite plan på att göra proven för Bent och tänkt att detta kunde vara vägen att nå dit.
Men efter denna dag känner jag mig förvirrad.

Jag tror att det helt klart finns andra vägar som passar mig mycket bättre om jag väljer att ro detta i land.
Jag förespråkar att man lyssnar till varje ekipage som unika individer och att det inte finns någon mall som passar för alla.
Och att vägen att nå det bästa man kan bli kommer se lika olika ut som det finns hästar och människor på jorden!

Så efter denna dag är jag några erfarenheter rikare och vet tydligare hur min egen väg kommer se ut.



2 kommentarer:

Unknown sa...

Det är det är som får mig att inte helt ta till mig och kalla mig "akademisk".
För det handlar inte om VAD man påstår sig utföra, utan HUR man gör det. Inom allt!

Jag har hört båda bu och bä om Bent, men jag vet att Alex fick ut extremt mycket när hon red för honom och att hon fortfarande har nytta av de lektionerna hon fick. Så jag tror inte vi ska döma en instruktör utefter vad en elev visar upp.

Jag har hört liknande om andra AR-instruktörer också, och jag tror det handlar om när den äkta geniuna glädjen för det man gör byts ut mot prestation och prestige.

Jag rider för Monika Sanders, och våra lektioner är oerhört lekfulla. Mycket beröm, lek (ritade linjer och drakar och riddare... haha) och fulla av skratt. Monika är också licensierad AR-tränare och tränar ofta för Bent, men hon är fortfarande lyhörd, hon rider i halsring om det funkar bäst, kapson om hästen inte trivs på bett och tvärtom. Sedan finns det säkert många saker man kan anmärka på, men till slutet är vi alla bara människor och jag har gjort 1000 fel och lär göra 1000 till och vara fruktansvärt orättvis mot mina hästar massor med gånger. Men det kan jag inte skylla på någon annan än mig själv :)

Så ge inte upp hoppet eller tankarna på proven för att en person missbrukar sin position. Jag funderar själv på om jag ska ta dem när det är dags, helt enkelt för att få en form av bevis på vad jag faktiskt kan. (Kan vara bra att ha i sitt cv liksom) För min egen skull, inte för att jag känner någon överdriven längtan om att vara delaktig i ett ridderskap eller liknande, för det gör jag verkligen inte - jag är överlag en smula skeptisk!
Nu har jag ganska långt kvar med alla hästarna, utom Q som haltar på böjt spår och alltid lär göra det.

Förresten, har du erfarenhet av Birgitta Järnåker? Det har visat sig att hon kommer i närheten av mig för att hålla kurs, och jag är ganska sugen på att delta, men jag är extremt skeptisk till nya instruktörer - riddare eller inte ;)

Unknown sa...

Hej!
Nu har jag inte läst din första version, men nu har jag läst. Jag har kämpat inom AR ett par år med min islandshäst, som gjorde mer och mer motstånd, där jag trodde att jag bara skulle bli mer tydlig...ja det kan man läsa som ett annat ord, och konsekvent. Men slutade helt med detta nu för ca 2 år sedan, tränar belöningsbaserat helt och fullt...jag gör säkert mina missar ibland. När man jobbar som lärare, instruktör m.m får man "stå ut med" kritik, kritik är viktig, och jag tycker att du har varit otroligt stark som har lyft detta. Jag har samma mål nu när det gäller hästens bärighet m.m. men jag mår illa när jag ser en del inom AR, AR liknande övningar. Det är mycket stångbett, mycket sporrar, och mycket pekande/duttande med spö på hästens kropp, utifrån korrigerande alltför ofta. Jag mår riktigt illa när jag tänker på vad jag också utsatte min häst för den tid vi ägnade oss åt detta, ta och ta och ta i bettet är ingen lösning.
Så jag säger starkt gjort att lyfta detta, och kanske leder det till en mer positiv utveckling / Helena Rosenskär