Det här med frustration

Ibland när jag har tid över brukar jag sitta på nätet och surfa runt lite på olika hästbloggar och sidor.
Även om jag inte har samma syn på hästar och hantering som många andra så kan jag finna det intressant att läsa olika människors funderingar kring hästar och ridning.
Deras vardag, de problem de stöter på och hur de väljer att lösa det. 

Jag läser både sådant som inspirerar och sådant jag kan reagera riktigt kraftigt på.
Tror det är viktigt att ändå försöka förstå allas olika uppfattningar, även om jag "inte håller med".
Jag vill ju skapa förståelse för hur jag tänker och då måste även jag förstå hur andra tänker.

Men det jag stöter på om och om igen är människor som går så långt över gränsen med sina hästar att hästen börja visa kraftiga protester.
Och detta verkar som något helt normalt och något som betraktas som okej. 
En häst som uppenbart visar frustration, rädsla eller ilska, där tycker jag att vi gått för långt.
Hästar vill inget annat än att samarbeta med oss och om vi gått så långt över gränsen att hästen börjar protestera, ja då har vi för länge sedan passerat vad som i min mening är okej.

Det är också intressant att se allas olika bortförklaringar till att dessa beteenden uppstår.
Ofta är det en "svår" häst, att den för dagen var väldigt pigg/trött, hästen har mycket "blod", den jävlades bara eller något helt annat.
Men om vi har dessa förutsättningar hos vår häst, borde vi inte då göra på något annat sätt istället?
Vad ger oss rätten och makten att bestämma så mycket över hästen att dessa situationer uppstår?

Vi brukar våld och makt för att driva igenom det vi vill.
Det är en "snabb" och "enkel" väg men med ett väldigt dyrt pris.
Priset som vi får betala är förlorat förtroende, gemenskap och samarbete.
Ja jag ser det faktiskt så, för mig är detta faktiskt en form av våld.
Skulle man bli utsatt för detta på sin arbetsplats t.ex. så skulle vi inte tycka att det var okej. 
Hästen är skapt för samarbete, något som vi som människa tydligen har mindre lätt för.
Vi vill bestämma och styra och då uppstår dessa situationer.
Tänk så många gånger vi fått höra att vi ska "bestämma över hästen".
Den blir farlig om vi inte tydligt visar vad som gäller, mm.

Men kanske är det så att vi bara applicerar vårt mänskliga beteende på hästen, att vi faktiskt inte kan se vilket väsen de egentligen är.
För dessa beteenden gynnar inte hästen på något sätt.
Den gör inte saker för att jävlas eller vara dum.
Den vill samarbeta med oss!
När det inte funkar är det vi som måste fundera på varför.
Men när vi inte klarar det, när vi bossat runt hästen för mycket, ja då möts vi av dessa frustrationer och "oönskade" beteenden.
Öron som slickas bakåt, hästar som inte blinkar, inte andas, bockar, stegrar, vägrar gå, sliter sig, lägger sig ned, stänger in sig i sig själva, får tomma ögon *ryser*
Men hästen är ju bara häst....
Det är inte vår uppgift att försöka göra den till en människa eller än värre en slav.
Det är vår uppgift att låta den vara just häst och möte den på dessa villkor och utifrån det samarbeta tillsammans på lika premisser.

Det är faktiskt inte så svårt egentligen!