söndag 27 mars 2016

Att hitta hem

Vacker, vackrare, Pål!
Sitter här hemma nu en vecka senare och har fortfarande inte processat allt som hände under helgen hos Ewa.
Nya saker och känslor dyker hela tiden upp.
Vet dock att detta är bland de två bästa dagarna i mitt liv men att i ord kunna uttrycka alla känslor och det jag upplevt är verkligen så mycket mindre lätt.

Jag tittar på bilderna från mina två ridpass och känner hur mitt nervsystem minns känslan.
Det jag fascineras mest över är hur mycket mer mitt nervsystem hann känna än vad min hjärna kunde ta emot just då.
Allt eftersom saker processas dyker nya känslor och insikter upp.
Känsla och logiskt tänkande/analyserande två så olika saker som så lätt hamnar i konflikt med varandra.
Det är som om de kämpar om vilken det är som skall dominera och vi måste själv ta kontrollen över de båda och få dem att samverka istället.

Jag bugar inför Ewa och vad hennes hästar gav mig dessa 2 dagar.
Det är så mycket större än jag någonsin kommer kunna förklara för någon utan att de själva fått uppleva det.
Men jag ska i ord ändå försöka beskriv det vi fick vara med om under denna magiska helg.



Tidigt lördag morgon klev jag och Emma upp, vi var som två små barn på julafton och vi visste att något stort skulle hända.
När vi satte oss i bilen och styrde kosan mot Umeå och Grundbäck höll vi nästan på att spricka.

Nokkebilen tog oss säkert fram och vi lyssnade på "Ring så spelar" vi och pratade om livet.

Väl på plats hos Ewa blev vi varmt mottagna och fick se gården och djuren.
Vi tittade på när en av hennes elever red sin häst för att testa underlaget på ridbanan och vi passade på att äta lite lunch.

Klockan 12 började själv Kraftdagen.
Vi samlades i Ewas kök, så härligt det var att omges av så många likasinnade och öppna människor.
Här började genast intressanta samtal och Ewa delade med sig av sina erfarenheter och tankar.

Efter det gick vi ut i stallet och i Ewas sadel fick vi testa olika saker i vår sits.
Väldigt givande och ack så nyttigt att sitta i en sadel utan att den ligger på någon häst bara för att hitta känslan i den egna kroppen.

Samtalen fortsatte inne och fram emot kvällen fick jag äran att rida sagoväsnet Frost i Ewas sadel.

Naturkraft
Detta ridpass är nog ett sådant man får en gång i sitt liv.
Frost kickade igång så många processer i min kropp att min hjärna till slut blev överbelastad.
Han slängde verkligen på mig allt han hade.
"Nu du Yvonne ska du få känna att du lever"

Att få känns så mycket energi och försöka få sitt eget nervsystem att spegla detta var så himla mycket mindre lätt än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Jag kände mig som en snigel, jag som annars tycker att jag har rätt bra timing.
Något som jag nu helt har omvärderat.

Att på denna 27 åriga hingst få rida skolgalopp, piaff och passage var magiskt.
När jag satt av var hela min kropp i någon form av chock och jag kände att jag bara behövde gå och sova för att smälta alla intryck.
Det väcktes kopplingar jag aldrig upplevt och de behövde få tid att landa i kroppen.

Kommer ihåg att jag sa till Emma att jag kände mig så förvirrad.






Söndagen inleddes med ridpass, jag var först ut och fick denna dag äran att rida Pål.
Pål kände på lång väg att mitt nervsystem ännu inte var plats och när jag satt upp på hans rygg sa han lugnt "Nu ska jag förklara allt du kände igår".

Sedan föll pusselbit på pusselbit på plats.
Även om allt blev långt ifrån perfekt så fick han min hjärna och känsla att hinna med, samtidigt, båda två.
Det som dagen innan känts så förvirrande blev plötsligt så glasklart.

Efter jag suttit av och släppt ut Pål i hagen kom en stor känsla av tacksamhet över mig.
När jag gick från hagen rullade ett par tårar ner för mina kinder och jag kände en sådan stor tacksamhet och vördnad.

Det är svårt att beskriva men jag visste att jag äntligen hittat hem!

Det jag så länge sökt, letat efter själv, de tankar jag tänkt och de känslor jag känt.
Här fanns de, alltihopa.
Så lättillgängligt, så nära, så omslutande.

Dagen fortsatte med fler ridlektioner, lite långtygling, bettprat och fler djupa diskussioner vid Ewas köksbord.
I mig växte sig ett lugn allt större.
Stigen blev en väg och målet så tydligt.

Mitt hjärta och själ är helt övertyga, jag vet vart jag skall vandra och vetskapen om att inte behöva gå vägen själv den är fantastisk.
Nu ska jag bara finna tålamodet att ge detta tid, jag kan inte ta mig hela vägen i ett stort kliv.
Steg för steg skall jag gå, några steg kommer gå lättare än andra men alla behövs för att nå målet.

4 kommentarer:

Johanna sa...

Underbart. Att rida Frost är verkligen att sitta på en naturkraft, han är så häftig. Och Pål, vackra Pål är verkligen en läromästare...fantastiska hästar. Jag förstår din lycka av att hitta hem.

Julia sa...

Underbart. Synd att jag inte kunde komma. Ni måste ha haft det fantastiskt. :)

Att rida frost är något man sent kommer att glömma.

Även jag förstår din lycka av att hitta hem. Jag har hittat mitt hem hos Ewa jag också. <3
Jag med stor vördnad upp till Ewa och hennes fantastiska hästar.

VIVUS - Hon med fölet sa...

Härlig läsning!

nina sa...

Fantastiskt! Måste ha varit helt magiskt! <3 Och vilka hästar!!!