Den mentala kontakten

Tänk så många metoder och sätt som uppstår för att kommunicera, träna och lära hästar olika saker.

Många metoder som i mina ögon programmerar hästen till olika, av människan, önskvärda beteenden. 

Hästen utför ett trick som till ögat ser ut som en öppna men hästen har inte förstått syftet med vad den gör, rörelsen kommer inte inifrån hästen. 

Med alla dessa metoder funderar jag om vi ibland glömmer bort det magiska med hästar, den mentala kontakten och kanske rent utsagt kommunikationen. 

Idag kan vi prata med varandra via mobiltelefoni helt utan att fysiskt vara uppkopplade mot varandra, är det då så svårt att tänka sig att vi på något sätt kan nå varandra mentalt? 

Denna unika koppling som till stor del uppstår mellan två nervsystem är det jag tycker vi ska fokusera på och egentligen är det allt vi behöver. 

Hästar vill vara till lags och när de väl förstår vad vi önskar av dem så ställer de upp bara de kan. 

Och förståelse kommer inte via programmering. 

Jag har aldrig tränat mina hästar att t.ex. ställa upp sig vid pallen när jag ska sitta upp och ändå kommer de till pallen så fort jag ställer mig på den. 

Varför? 

Inte för att de får en godis, de gör det för att de förstått varför. 

"Matte tänker sitta upp och vi ska göra något tillsammans."

De känner sig viktiga, att det vi gör tillsammans är viktigt och de får ett syfte. 

För vill inte vi alla ha ett syfte!?

Men den mentala kontakten är inte lätt att sätta fingret på, det är mer en känsla som man behöver uppleva, en form av energi som vi sänder ut.
Och för det mesta blir det lättare om vi har något som kan hjälpa oss att kanalisera energin t.ex. ett par tyglar, ett grimskaft eller bara en hand mot hästens kropp.

Hästarna lär mig alltid så mycket och här om kvällen påminde Lilja mig om vikten av den mentala kontakten.

Jag har ju både berättat och visat hur jag leder in Lilja på kvällen, hon går före och jag följer efter med grimskaftet över hennes rygg.
Ena kvällen tänkte jag "varför håller jag i grimskaftet?".
Jag håller det endast mellan tumme och pekfinger och skulle inte kunna stoppa henne om hon sprang iväg.
Så med den tanken provade jag en kväll att släppa grimskaftet. 

På sättet det låg över Liljas rygg och hur jag höll i det fanns det inte en möjlighet att hon kunde känna fysiskt att jag släppte grimskaftet. 

Men steget efter jag släppt taget galopperade Lilja glatt upp till stalldörren och stannade där och väntade på mig med blicken "vad trodde du???" och så log hon lite så där under lugg som bara hon kan. 

Sedan den kvällen har jag inte släppt grimskaftet igen och hon har varken innan eller efter försökt springa iväg. 

För mig blev det så himla tydligt, upplevelsen visade mig den mentala kontakten och energin som flödade från mig, via grimskaftet, till Lilja. 

När jag sedan släppte bröts energiflödet och det visade Lilja tydligt. 

Vi "leker" körhäst tillsammans, hon har en uppgift och hon älskar den leken. 

Jag går bakom och förundras över hur ljuvlig hon är och drömmer om hur jag sitter i en släde där bakom henne. 

Hon går med lugna, trygga, stabila steg och rumpan gungar långsamt fram och tillbaka. 

När jag släppte blev det inte VI längre, magin försvann och det visade hon. 

För Lilja är det dessutom extra viktigt att man gör saker MED henne.
Att rida ilja och samtidigt försöka filma eller fota är bara att glömma.
Även här har hon visat tydlig när kontakten bryts, men den berättelsens får bli i ett eget inlägg längre fram.

Jag är tacksam för att mina hästar varje dag hjälper mig att se vad som är viktigt och hålla mig på rätt väg.
Vad vore jag utan dem!?