Min vita prins

Så stolta!

Ni tror väl inte att jag red i lördags och Husse fotade utan att jag passade på att få min fina Cappe på bild också.
Vi har ju precis börjat sätta igång ordentligt efter att han har haft en "liten" vila på ett år.
Det är ju inte bara en skada som gett denna långa viloperiod, utan flera.
Han har verkligen haft en himla otur men jag hoppas att det räcker nu. 

För varje pass vi rider blir han bara finare och finare.
Just nu jobbar vi bara på att bygga kondis och styrka och hitta ett jämnt flöde under passen.
Han har till en början gärna velat gå i en låg form men de sista passen har han själv börjat lyfta upp sig.
Vi har ingen brådska vi skyndar långsamt men jag är otroligt imponerad över hur himla ridbar han är.
Visst är han stel i höger varv (det svåra) och höger galopp är lite kantig men ack så underbar han ändå känns.
Alla signaler sitter och våra nervsystem är fortfarande "in tune" med varandra.

Jag är så himla lycklig över min fina prins.
Nu har jag börjat fundera på byte av stång på honom.
Vet dock inte riktigt vad vi ska prova men har lite idéer.
Vi får se vad det blir.
Men i vilket fall så fortsätter vi att träna på tillsammans, båda lika lyckliga!

Äntligen nya ridbilder

Vad kan jag säga mer än att Pilgrim är helt fantastisk.
Att få bli buren av honom är en känsla svår att beskriva.
Han är otroligt ambitiös och gör alltid sitt bästa och de egenskaperna kräver otroligt mycket av mig som ryttare. Det blir min uppgift att hålla vågskålarna jämna så vi inte tippar över åt något håll.
Han har stora rörelser och det sätter vår balans på prov fler än en gång per pass.
Men när vi får allt att stämma då dansar vi.

Jag har varit väldigt förkyld i över en vecka, riktigt jäkla sjuk.
Men att få rida mina fina hästar ger lite extra energi så man orkar med att ligga i soffan och vila sedan, något som annars gör mig rastlös och galen *ler*
Så när Tomas sa att han vill fota oss lite på lördagen höll jag på att spricka av lycka. 

Ridbanan var nyplogad och helt perfekt och Pilgrim dansade fram.
Han har verkligen hittat kopplingarna på slutet och det är så himla häftigt att rida honomn de dagar allt stämmer.
Men det är inte enkelt,  jag måste vara så otroligt noggrann med mig själv för att inte störa honom när han lägger energi och kraft på sina bakben. 

Han är en häst som har en stor och luftig galopp.
När allt blir rätt tar han otroligt mycket kraft på sina bakben, lyfter upp sig och galoppen blir långsam och det känns som om man flyger.

Men denna galopp kräver troligt mycket av oss båda vad gäller balans och samspelthet.
Han lyfter hela sin kropp och mig på ett av sina bakben.
Balans är något skört men när vi får det att stämma blir det magiskt och jag kan inte annat än le när jag sitter där på hans rygg.
Han behöver fortfarande att jag går ur honom lite i denna galopp men balansen vi hittat är så häftig.
Känslan när han törs lita på att jag kommer hålla koll på mig själv och att jag gör allt jag kan för att inte störa honom, den är rätt häftig.

Jag önskar att alla någon gång fick chansen att rida en sådan häst som Pilgrim.
Det han lärt mig om balans, kroppskontroll och vikten av eget ansvar är något som jag alltid kommer ha med mig.
Den där förförståelsen som uppstår när två själar kan utföra något i samklang med varandra, det är magi.

Finns en hel hög med bilder till, men de sparar jag lite på men ni kan vara lugna ni kommer få se dem.

Den mentala kontakten

Tänk så många metoder och sätt som uppstår för att kommunicera, träna och lära hästar olika saker.

Många metoder som i mina ögon programmerar hästen till olika, av människan, önskvärda beteenden. 

Hästen utför ett trick som till ögat ser ut som en öppna men hästen har inte förstått syftet med vad den gör, rörelsen kommer inte inifrån hästen. 

Med alla dessa metoder funderar jag om vi ibland glömmer bort det magiska med hästar, den mentala kontakten och kanske rent utsagt kommunikationen. 

Idag kan vi prata med varandra via mobiltelefoni helt utan att fysiskt vara uppkopplade mot varandra, är det då så svårt att tänka sig att vi på något sätt kan nå varandra mentalt? 

Denna unika koppling som till stor del uppstår mellan två nervsystem är det jag tycker vi ska fokusera på och egentligen är det allt vi behöver. 

Hästar vill vara till lags och när de väl förstår vad vi önskar av dem så ställer de upp bara de kan. 

Och förståelse kommer inte via programmering. 

Jag har aldrig tränat mina hästar att t.ex. ställa upp sig vid pallen när jag ska sitta upp och ändå kommer de till pallen så fort jag ställer mig på den. 

Varför? 

Inte för att de får en godis, de gör det för att de förstått varför. 

"Matte tänker sitta upp och vi ska göra något tillsammans."

De känner sig viktiga, att det vi gör tillsammans är viktigt och de får ett syfte. 

För vill inte vi alla ha ett syfte!?

Men den mentala kontakten är inte lätt att sätta fingret på, det är mer en känsla som man behöver uppleva, en form av energi som vi sänder ut.
Och för det mesta blir det lättare om vi har något som kan hjälpa oss att kanalisera energin t.ex. ett par tyglar, ett grimskaft eller bara en hand mot hästens kropp.

Hästarna lär mig alltid så mycket och här om kvällen påminde Lilja mig om vikten av den mentala kontakten.

Jag har ju både berättat och visat hur jag leder in Lilja på kvällen, hon går före och jag följer efter med grimskaftet över hennes rygg.
Ena kvällen tänkte jag "varför håller jag i grimskaftet?".
Jag håller det endast mellan tumme och pekfinger och skulle inte kunna stoppa henne om hon sprang iväg.
Så med den tanken provade jag en kväll att släppa grimskaftet. 

På sättet det låg över Liljas rygg och hur jag höll i det fanns det inte en möjlighet att hon kunde känna fysiskt att jag släppte grimskaftet. 

Men steget efter jag släppt taget galopperade Lilja glatt upp till stalldörren och stannade där och väntade på mig med blicken "vad trodde du???" och så log hon lite så där under lugg som bara hon kan. 

Sedan den kvällen har jag inte släppt grimskaftet igen och hon har varken innan eller efter försökt springa iväg. 

För mig blev det så himla tydligt, upplevelsen visade mig den mentala kontakten och energin som flödade från mig, via grimskaftet, till Lilja. 

När jag sedan släppte bröts energiflödet och det visade Lilja tydligt. 

Vi "leker" körhäst tillsammans, hon har en uppgift och hon älskar den leken. 

Jag går bakom och förundras över hur ljuvlig hon är och drömmer om hur jag sitter i en släde där bakom henne. 

Hon går med lugna, trygga, stabila steg och rumpan gungar långsamt fram och tillbaka. 

När jag släppte blev det inte VI längre, magin försvann och det visade hon. 

För Lilja är det dessutom extra viktigt att man gör saker MED henne.
Att rida ilja och samtidigt försöka filma eller fota är bara att glömma.
Även här har hon visat tydlig när kontakten bryts, men den berättelsens får bli i ett eget inlägg längre fram.

Jag är tacksam för att mina hästar varje dag hjälper mig att se vad som är viktigt och hålla mig på rätt väg.
Vad vore jag utan dem!?

Min Sörlänning

Fryslort

Vilken underbar fredag och nu sitter jag här i soffan under en ullfilt och njuter.
Haft en helt perfekt arbetsdag idag. Var på yin yoga på lunchen, åt en härlig lunch på stan med min fina vän och sedan nu ikväll red vi tre tjejer tillsammans på ridbanan.
Pilgrim var som en dröm!

När jag tog in honom från hagen innan ridpasset frös han så han skakade.
Han är en riktig fryslort.
Kommit lite snö idag som sedan smält på hans rygg och i -9 grader blev det lite kallt tyckte han.
Han har så tunn och fin hårrem så han har ibland svårt att hålla värmen när han blir blöt.
Massa filtar på medan jag gjorde i ordning honom så han fick upp lite värme och sedan upp på ridbanan och börja trava igång direkt.
Från första steget var han som en dröm.
Höll ihop sin kropp, massa energi och en helt underbar taktfast trav.
Det är svårt att beskriva vilken otrolig känsla han ger när man sitter på hans rygg.
Man känner sig som en kung där uppe och man kan sitta där helt stil och vinka lite fint åt folket *skrattar* 

Eftersom han var så himla fin fick Steffi hoppa upp och rida honom lite för första gången.
Så roligt att se sin egen häst från marken och jag kan säga att han är grymt snygg.
Men det som kändes allra bäst var den känsla som han kunde förmedla till Steffi, hon var rätt mållös när hon satt av.

Att rida en häst helt utan motstånd (både fysiska och psykiska) det är en mycket speciell känsla och den bjöd han Steffi på ikväll.
Det spelar ingen roll hur mycket man förklarar innan man känt det är det svårt att förstå, bland annat därför är hästarna våra bästa lärare.
Jag kan förklara så ingående jag bara kan hur jordgubbssylt smakar, men innan du provat kommer du aldrig fullt förstå.

Så nu sitter jag här i soffan och känner mig stolt över den häst Pilgrim utvecklats till.
Han är en dröm, min dröm!

Var försiktig med vad du önskar

Alltså fatta hur mycket snö vi har nu!
Jag önskade av hela mitt hjärta att vi skulle slippa en till vinter med bara is och att vi istället skulle få snö. 
Någon tog min önskan på fullaste allvar och jag har nu fått lite mer snö än vad jag behövde *fniss*
Egentligen gör inte mycket snö mig så mycket men det skapar massa nya "problem".
Problem som att ett staket på 120cm till hagarna börjar kännas rätt lågt, jäkla tur att snön är mjuk och utan skare.
När jag bygger om vinterhagarna till sommaren kommer det bli 3 trådar på 60, 100 och 140cm höjd.

Kan säga att all denna snö på ridbanan har gjort den helt oridbar på slutet.
Men som tur är finns det underbara människor med stora maskiner, så för ett par veckor sedan var en stor hjullastare på ridbanan och skyfflade undan 1500 kubikmeter snö.
Denna lilla operation tog 5 timmar.

På bilden ovan ser in ridbanan när plogningen var påbörjad.
Så sjukt mycket snö.

Alla hästägare förstår lyckan av en nyplogad ridbana.
Underlaget blir verkligen helt perfekt.
Efter att bara har ridit ut i flera veckor var känslan otrolig att få rida på banan igen och jag har verkligen utnyttjat det underbara underlaget.

Men nu har det snöat igen *skrattar*
Red på ridbanan igår i ca 30cm nysnö.
Det var otroligt härligt och jag och Pilgrim galopperade så snön yrde.
Han var så himla fin.
Men träningen är alltid bäst när banan är plogad, så nu får jag beställa plogning igen. 
Men det ska snöa ett par dagar till så får vänta lite.

Hoppfullt

Vi har haft så himla kallt under de senaste veckorna och i lördags morse toppade termometern på svala -22.5 grader.
Det har inte blivit överdrivet mycket seriös ridning sista veckorna när det varit så här kallt men har i alla fall hållit igång hästarna. 
I lördags bestämde dock jag och Janet oss för att trotsa kylan och plockade fram lite bommar på den nyplogade ridbanan.

Kommer ni  ihåg när Pilgrim gick över en bom för först gången i somras?
Haha, lilla skrutten tyckte det var mycket märkligt men han fick ta det i sin takt.
Så hade inte så stora förväntningar över hur han skulle ta sig an övningen men han överraskade mig rejält.

Han var så duktig att han till och med travade över bommarna.
Sedan kan jag ju inte säga att han gjorde det super snyggt men han gjorde det med en jämn takt och steglängd och det är mer än väl godkänt för att vara första gången.
Det finns en liten film på min Instagram från när vi travade över bommarna om ni vill se, där heter jag @stall_nordansjo 

Pilgrim har dock varit rätt spänd sedan nyår att rida och kylan gör det inte bättre, då han är en fryslort och nog spänner sig av den anledningen också.
Detta har speglat sig i ridningen och han har varit lite reaktiv. 
Men igår när vi red ut på kvällen var han sitt vanliga avslappnade jag igen, så skönt.
Och han var så himla fin, han är verkligen en dröm att rida och han har hittat kopplingarna i sin kropp nu och det är så himla roligt.
Jag vill bara rida hela tiden.

Vet du vad som hände din häst under dagen idag?

Lilja är moderiktig i dipdyed hårrem *fniss*

I onsdags satt jag hemma och jobbade (pluggade till en certifiering som jag skrev idag och vilken jag klarade, Tjoho)!
Runt lunchtid ser jag plötsligt en hästlastbil köra in på gården.
Vad är detta tänkte jag, någon som kört fel?
Hoppade i en jacka och gick ut. 

Men det var ingen som kört fel utan det visade sig att det skett en olycka där en kusk ramlat ur sulkyn på sin travhäst efter att ha kört på en snöklump som fått sulkyn att välta.
Hästen kom i sken, ut efter 86:an och nästan en mil senare stannade den framför grinden in till hagen till mina hästar. (Läs om olyckan här)

Hade jag inte jobbat hemma denna dag hade jag aldrig haft en aning om vad som skett.
Allt jag hade sett när jag kommit hem hade varit en snöpinne som var av, och konstiga spår fram till hagen i djupsnön (efter hjulen på sulkyn).

Mina hästar blev så klart lite uppspelta av spektaklet och for runt lite i hagen.
Men lugnet lade sig snabbt.

Men på kvällen när jag skulle ta in dem märktes att allt inte alls var som vanligt igen.

Dagen efter nyårsafton då Donne och Lilja nästan råkade i sken pga takraset så har jag tänkt mycket på det här med spänningar och stress hos våra hästar och hur den stress som inte syns utanpå är den farligaste.
Förstå hur lätt det är att vi missar denna stress hos hästen och ber hästen om något den inte klarar av för att vi saknar bakomliggande fakta och kontext.
Oftast händer just detta för vi har inte en aning om vad hästen gjort under dagen då vi inte varit med den.

Jag och Lilja har en liten ny rutin när jag tar in henne på kvällen, hon går först med grimskaftet över rumpan, sedan jag efter och sist Donne.
Lilja som kan vara lite "på" när hon ska in på kvällen och gärna försöka trava iväg blir otroligt lugn av denna metod.
Hon går in i sin roll som körhäst och tar uppgiften på fullaste allvar.
Att gå bakom hennes vikande rumpa är en fröjd och jag längtar efter att få köra henne.

Vi gjorde således samma nya rutin när vi skulle gå in på onsdagskvällen.
Lilja först och jag och Donne efter.
När vi närmar oss grinden dit travhästen kommit stelnar Lillja till.
Helt plötsligt vill hon inte gå längre.
Hon vänder sig om och tittar frågandes på mig, sedan stannar hon, lägger en halv volt tillbaka och går in bakom min rygg.

Jag förstår precis varför och jag går lugnt före henne ut genom grinden.
Men tänk så lätt jag hade kunnat mana på henne, smackat och drivit på. Jag menar hon går ju alltid ut genom grinden först och alla andra dagar har ju detta inte varit något problem...

Hur ofta gör vi så?
Kräver något av våra hästar när de visar att de inte vill/kan bara för att de har gjort detta alla tidigare dar? 
Kanske det räcker med att vi är lite stressade, att det är kallt ute och vi vill in fort eller något annat mänskligt.
Vi har inte tid eller ork eller är inte ens närvarande i stunden för att reflektera över detta och hästen uppfattas av oss som "krånglig" och "dum". 

Men det är viktigt att komma ihåg att vi kan inte vet allt som hänt hästen under dagen om vi inte är med den 24 timmar om dygnet.
Och vill den plötsligt inte göra något som den alltid gjort förut eller helt plötsligt reagerar på ett annat sätt än den brukar så finns det antagligen en naturlig anledning till det.

Nu vet jag ju Lilljas anledning till att inte vilja gå först ut genom grinden, hon blev väldigt påverkad av energin som händelsen med travhästen skapades.
Igår när jag ledde in dem från hagen gick hon direkt in bakom min rygg och var tydlig med att hon inte ville vara "körhäst".

Det är en utmaning att läsa sina hästar men det är viktigt att vi är öppna för alla nyanser och förändringar som sker och att vi är ödmjuka till att det faktiskt kan ha hänt något under hästens dag som resulterar i det beteende vi möter. 

Hästar vill vara till lags, viktigt att komma ihåg.
Och hur gärna vi än vill så är det svårt att vara med den 24 timmar om dygnet.

Nytt år och längtan till vår

Lilja längtar också till våren.
-"Hallå gräset, vart är du!? Jag vet att du finns där nere"

Så har hela julledigheten passerat och ledig är precis vad jag har varit.
Har nog aldrig latat mig så mycket någonsin men det var så behövligt.
Visst har det blivit en hel del ridning och en massa snöskottande men det tar inte många timmar per dag, resten har mest spenderats i soffan.

Igår var sista dagen av ledigheten och då såg vi till att städa undan all jul, så himla skönt och idag har jag köpt vårlökar att ha i krukor inne och en stor bukett tulpaner.
Nu har längtan efter våren väckts fast jag vet att det är månader kvar innan den når vår del av landet.
Vi har nästan 1m snö och en fantastisk vinter så jag klagar inte men nu när ljuste börjar återvända så väcks längtan.
Men jag får väl fylla huset med ljusa färger och blommor istället så länge.

Det har verkligen snöat massor dessa veckor, både på längden och på tvären.
Och visst är det härligt att kunna rida ut i all snö i bara skenet från en pannlampa.
Alla hästar är så himla fina, de njuter också av denna underbara vinter.
Jag och Cappe har ridit ut en liten sväng nu och han var så lycklig!
Nu hoppas jag att min bästaste granne plogar min ridbana snart så jag kan börja jobba honom ordentligt på plant och fint underlag.
Just nu är det så mycket snö på ridbanan att det når honom till magen *skrattar*

Det lustiga är att Lilja som jag tänker ska ha det jobbigast med snön, eftersom hon är så tung och grov, hon bara plöjer fram.
Den hästen imponerar på mig hela tiden.
Men nu vill jag ha bra underlag att rida på så vi kan börja träna igen, det har bara blivit uteritter på slutet, jätte roligt men jag märker att hästarna längtar efter tid på ridbanan.
Den är otroligt speciellt för oss och betyder så mycket.
Det är som ett djupt samtal där man kommer varandra närmre och relationen växer.
Och nu saknar vi det. 
Finns inget som slår känslan efter ett magiskt pass på ridbanan, inget!

Alla har rätt till trygghet

Så har ännu en nyårsafton passerat och jag tänker på alla djur och människor som mått dåligt av alla fyrverkerier. 

Den stress det skapar hos djuren sitter kvar långt efter att fyrverkerierna tystnat. 

Men det tror jag de flesta människor inte förstår när väl deras roliga lilla stund är över. 

Jag tog in mina hästar redan kl 16.30 på nyårsafton och medan jag ledde in dem till  stallet hörde jag avlägsna ljud av fyrverkerier. 

Men alla var lugna som tur var och det gick bra att leda in dem. 

I stallet hade jag förberett med mycket hö i boxarna och jag hade hängt upp hönät. 

Allt för att de skulle ha att göra i flera timmar. 

Korna vet jag inte är rädda, annars hade jag stängt in dem i ligghallen. 

När allt lugnat sig och tystnade åter sänkte sig var jag ut till hästarna vid 02.00 för att kolla till dem.

Allt var lugnt och fridfullt och det fanns inga spår efter att någon av dem skulle ha sprungit runt i boxen. 

De fick hö och jag mockade medan de åt. 

Cappe var lite spänd de märktes, han tog en tugga, tittade ut, lyssnar och tog en tugga till. 

De andra hästarna verkade lugna men all stress syns inte utåt.

Och här kommer vi till det viktiga, det våra djur utsätts för under denna dag kan få konsekvenser långt senare. 

Och detta hände redan igår för oss. 

Jag och Janet hade ridit ut efter vägen. 

Lilja var så lugn och fin men Donne var lite spänd i början och vill inte riktigt gå hemifrån. 

Inte konstigt alls med tanke på att det pangat dagen innan. 

Men han litar på sin matte och strax knatade han på efter vägen med spetsade öron. 

Vi var ute 1h och när vi kom tillbaka och stannade vid stallet för att sitta av rasade det ner en massa snö från stalltaket precis bakom hästarna. 

Det kraftiga ljudet fick dem båda att flyga iväg i full galopp och det tog säkert 100m innan vi fick stopp på dem då vi båda hunnit släppa tyglarna och var på väg av. 

För mig visar detta på hur mycket spänning som satt kvar i hästarna från kvällen innan. 

Lilja som knappt rör på öronen åt saker och Donne som bara brukar hoppa fram ett par steg. 

Nu for de iväg i full fart och blev verkligen jätte rädda. 

Hade detta hänt någon annan dag hade det inte alls blivit samma reaktioner i hästarna.

Nu gick allt jätte bra men det hade kunnat gå hur illa som helst. 

Det är viktigt att komma ihåg att all stress syns inte utanpå och att saker som skrämmer hästarna kan sitta i långt efter. 

Jag hoppas verkligen att nyårsnatten har gått bra för alla er andra där ute också och kom ihåg att era vänner kan vara lite extra känsliga nu ett tag framöver så var lite extra försiktiga.