Oro, bra eller dåligt?

Tror det ligger lite i människans natur att oroa sig.
Oro är på sätt och vis en förberedelse för vad som ev. komma skall.
Ett primitivt sätt att uppfatta en ev. fara och kunna agera i tid. 
Vissa människor oroar sig mer än andra, men alla har nog någon gång upplevt oro. 

Jag är en person som sällan oroar mig.
Jag har tänkt ut de flesta scenarion i förväg och känner mig ofta förberedd.
Dessutom är jag en ganska lugn och trygg person, är inte speciellt rädd för vad andra tycker om det jag gör och ser på saker med positiva ögon.

Men något som gör mig otroligt orolig är när mina djur mår dåligt på något sätt.
Detta berör det innersta i mig och oron blir snabbt väldigt stor.
Tror att oron blir i proportion med ett ev. värsta tänkbara scenario (döden) och vad det skulle medföra. 
Att oroa sig är på ett sätt bra eftersom det är en förberedelse, man är beredd på vad som skulle kunna hända, men det tar också otroligt mycket energi. 

Och nu är min energi snart slut.
Och när energin börjar tryta är det lätt att även de minsta grejer skapar oro. 

Det började som ni vet med att Cappe gjorde illa sitt öga den 28:e sept.
Han får fortfarande medicin (mest i förebyggande syfte under sista läkningen) så nu är vi uppe i 12 veckor av medicinerade.
Sedan vrickade han sitt bakben i mitten på oktober, det är fortfarande inte riktigt bra men vi har börjat skritta igång och igår *peppar peppar* kändes han precis som vanligt! 
Sedan kom isen.
I snart 3 veckor har hästarna haft sina boots i hagen, början till skav är därmed ett faktum.
Dock håller vi det i schack med ullstrumpor, gaiters och Alsolsprit. 
Nu går de i en av de små beteshagarna, där är det inte halt. Gärs och snö med hård skare.
Men nu är jag så uppe i varv att jag inte törs ta av dem bootsen och sedan åka till jobbet, för tänk om...
Men imorgon börjar julledigheten och då får jag både andas och vila ut.

Min oro känns lättare nu.
Se bara som imorse när vi ledde ut hästarna till hagen jag och Husse.
På väg ut genom dörren tjuvnyper Cappe mig i jackärmen.
Haha, he´s back!
Tomas såg det redan igår när Cappe hade en egen åsikt om hur det var med att sätta om bootsen som hamnat snett.

Märkligt det där.
Många tror att en lugn häst är lydig och uppfostrad när den kanske egentligen är ledsen, deprimerad eller mår dåligt.
Cappe är så tydlig med det, när han mår dåligt då är han lite för "snäll".
Annars håller han mitt nervsystem aktivt och i nuet.
Och då blir det ju så att när han inte är som vanligt så oroar man sig för vad som skulle kunna vara fel.
Denna gång har jag ju vetat.

Något som hjälper min oro är att finna svar.
Även om ett svar skulle kunna innebära ett jobbigt besked.
Därför tog jag ut Gunnar att kolla Cappes ben med ultraljud även om Distriktarna sa att det inte var någon fara.
Jag var fortsatt orolig och behövde veta, så skönt nu när Gunnar kunnat koll.

Det var även därför jag la 3000kr på nya boots förra helgen, för att se till så att det inte blev mer skavsår på pojkarna.

Det bästa sättet att mota oron är att göra det man kan.
Att man inte har några "jag borde nog" tankar i huvudet.
Då är det bara "om" tankarna som finns kvar och de kan jag inte påverka, bara underlätta.
Och att veta att man gjort och gör allt man kan är den bästa medicinen mot oro.

Nu önskar jag mig en lugn jul med snö och lyckliga hästar.
Jag är ledig i lite mer än två veckor och det ska bli så himla skönt.
Kommer bli en del sovmorgnar men även sena kvällar med filmmys.

Är detta vad ni kallar vinter?

Prickig ser ut som en liten gubbe i sina ullstrumpor

Förra vintern trodde jag var den värsta någonsin men denna har nog snart gått om i kategorin "skitvinter".
Vet inte ens om jag kan kalla det vinter...
Det är is och hårt överallt och minusgradena växlas med plusgrader och regn.
Mest intressant var det i tisdags då det var -8 grader och regn samtidigt.
Hur är det ens möjligt? 

Så hästarna har bootsen på i hagen.
Att ha boots på sig 16h/dygn flera veckor i sträck är inte optimalt. 
Prickig har början till skav på båda bak och Cappe lite på höger fram.
Förra året klarade de sig bra men i år har deras fötter blivit lite större och boots som sitter bra för ridning blir lite för små för att ha många timmar i hagen.

Så i lördags var jag och Tomas ut till Hööks och köpte nya boots till pojkarna.
Prickig fick en storlek större bak och Cappe en storlek större fram.
Till det köpte vi sedan riktig ullstrumpor (för människor) och gaiters (ett slags neoprenskydd mot skav).
Gaiters funkar bra när bootsen är lite stora, annars är de svåra att få dit. 
Dock blir det så himla varmt och fuktigt av neoprenet så därför kör vi ullstrumpor innanför som suger upp fukten och blir som ett extra skydd.
Detta verkar vara en toppenlösning.
Efter att ha haft detta på sig hela dagen igår så såg båda pojkarnas skav mycket bättre ut!

Vill verkligen inte sko.
Båda pojkarna har fått så himla fantastiska hovar så jag kämpar in i det sista.
Men blir det en massa skav ändå, ja då har jag ju inget val.
Hoppas så himla mycket på snö snart, men väderleksprognosen ser inte så lovande ut den närmast veckan... 
Fram tills vi får bättre underlag får hästana komma in lite tidigare på kvällanran så det blir lite färre timmar med boots.
Tänk att det kan kännas så hemska att ta in dem "redan" kl 19.00 *skrattar*
Men måste säga att vi alla tycker det är rätt skönt.
Och jag vet att 19 inte är tidigt egentligen, men jag är ju van att ta in dem kl 23.00.

Cappe och jag tränar på med hans ben.
Vi försöker ta en skrittur varje dag.
I lördags blev det en längre tur tillsammans med Husse och igår ingen alls då det började regna underkylt precis när vi skulle ut.

Det har verkligen hänt något med Cappe på slutet.
Våran relation har växt något enormt.
Han gör verkligen allt för att visa mig att han litar på mig till 100%.
Det medför dock att han måste ta ut sina idéer på alla andra istället. *skrattar*
Så jag ser han som världens mjukaste och tillmötesgående häst men när någon annan försöker hålla i hans grimskaft sticker han som en avlöning *skrattar*
Men det är bara bus och hans sätt att visa att man inte kan bestämma över honom, han väljer. 
Så att han väljer att göra saker tillsammans med mig känns otroligt.
Jag märker mer och mer att min åsikt är viktig för honom.

Ta som imorse som exempel.
Efter att jag släppt ut hästarna i hagen och höll på att hänga upp hönäten kom Cappe och visade att hans gaiter åkt upp (jag hade klantat mig lite när jag satte dit den i boxen).
Han ställde sig vid ett hönät så jag kunde fixa.
När jag var klar märkte jag att jag gjort samma misstag igen (gaitens framkant fastnar över bootsen).
Cappe trodde ju att jag var klar och ville gå tillbaka till sin höhög bort vid de andra hästarna, jag ville fixa bootsen.
Så jag hinner bara knäppa upp allt igen så går han iväg.

I normala fall när Cappe bestämt sig för något så göra han så.
Han brukar normalsätt bara lyssna på sig själv.
Så han vänder runt och börjar gå mot höet.
Jag suckar "Meeeeeen Cappe..." och börjar gå mot grinden för att hämta grimman så vi kan göra klart.
När jag går mot grinden så hör jag att Cappe stannat.  
Jag vänder mig om och där står han och tittar på mig "Jasså var du inte klar matte? Kom hit och fixa då"
Smått chockerad går jag dit och gör klart.

Det är rätt häftigt när en häst som alltid gjort allt som han själv velat helt plötsligt (varje dag)  börjar visa att du är viktig och att din åsikt faktiskt kan vara värd att ta i beaktande.
Med en sådan häst som Cappe är detta det största kvittot man kan få!
Det värmer mig ända in i själen och är världens bästa julklapp. 

Underneath the silvery moon

Portarna på sommarhuset är vackra i väntan på julen och snön

Alltså oj vad mycket saker som hänt på slutet.
Så pass mycket att jag inte ens hunnit skriva om allt och vissa saker kan jag inte skriva om för de är hemliga *ler stort*

Igår fick jag äntligen sitta på Cappes rygg igen.
I fullmånens sken skrittade vi ut 30min efter byvägen.
Så underbart!

Tog några korta travsträckor men han var lite ojämn.
Det är ju inte så konstigt för gallan stramar ju en del och han behöver börja gå nu för att bli mjuk igen.
Sedan har ju mjukdelar vuxit samman med senan och det gör den lite mindre flexibel. 
Men efter att skritten kommit igång och blivit stor blev också traven nästan helt ren.
Tror vi njöt lika mycket båda två av skritturen.

Och ändå fast vi bara var ute 30min hann han lära mig något.
Kvällens lektion handlade om hur man håller tydlighet i följsamhet.

Det är rätt halt efter vägen och vi försökte undvika hjulspåren efter bilarna.
Som alltid när jag bestämmer en väg gör Cappe allt för att gör precis tvärtom.
Satt där på hans rygg och fick parera mellan hjulspåren då Cappe gick än till det ena, jag korrigerade och sedan gick han än till det andra.
På detta sätt vinglade vi fram över vägen.
Tänkte "det är lustigt det här. Nokke gjorde precis likadant".

Haha, då slog det mig.
Det var inte Cappe som gjorde likadant som Nokke, det var ju jag!
Att mina hästar vinglar än hit, än dit är motreaktioner på det jag gör.
Men vad gör jag?
När jag INTE fokuserar på att rida på ett visst förutbestämt spår går ju mina hästar rakt. 

Med ens blev allt så sjukt klart.
Hela jag satt helt oföljsam och försökte både kroppsligt och mentalt tvinga Cappe att gå på ett visst spår.
Jag hade en menatl hårdhet och jag försökte ta kontrollen över hans kropp.
Något jag annars aldrig gör.
Klart han försökte visa att han ville komma bort från detta "obehag".

Jag bytte approach, släppte den mentala hårdheten och blev följsam i min kropp.
Visade en tydlig mental bild av vad jag ville och varför, litade på Cappe och lät min kropp bli följsam.

Nu var det ju inte så att jag gjorde något stort innan men hästarna känner minsta lilla.
Den lilla mentala förändringen hos mig och den lilla anspänningen i min kropp orsakade denna motreaktion.
Hade någon stått och tittat på från backen så hade de nog inte sett någon skillnad förutom att vi helt plötsligt kunde gå rakt.

Tänk att något som jag upplevt så ofta var så lätt att ändra på.
Finns det någon bättre lärare än hästen?
Inga invanda mönster som man behöver träna bort där inte, utan jag ändrar mig och vips så gör hästen det samma.
Den som behöver träna, det är jag. 
Vad skulle jag vara utan dessa fantastiska varelser?

Nu längtar hela mitt väsen efter att få ta en härlig skrittur i månskenet igen!
Tack älskade Cappe!

Lilla Gullefjun

Prickig har byt namn igen.
Han har under de senaste veckorna fått heta "Vilde Bill".
Han har varit en brötig tonåring med tokiga idéer och mycket energi.
Han har pipit, hoppat, buffat och försökt vara tuff.
Jag har mest skrattat åt honom.
Han har inte velat mysa så mycket utan mer bara lattja.

Men nu har detta passerat och han har blivit lite mer vuxen.
Att försöka vara tuff är inget för Prickig, han är ju en mysboll ända in i själen.
Så nu har han så mycket pussar att ta igen, så han har fått namnen "Gullefjun".
Det riktigt lyser mys om honom. 
Haha, den lilla knashästen älskar verkligen sitt nya smeknamn.

Vi har jobbat rätt mycket från marken på slutet.
Har varit för halt för att rida på en häst som inte är ridhäst än (alltså att han inte riktigt vet hur han ska göra med sin kropp med mig på ryggen).
Hans balans är typ 1000 gånger bättre än första gången jag satt på honom, men en ridhäst det blir man inte över en natt.
Det är en lång resa där man ska förstå sin roll i sammanhanget, bygga rätt muskler och kunna ta eget ansvar och förstå syftet med det man gör.

Prickig är på god väg.
Han har det fysiska förutsättningarna för att bli en bra ridhäst och han växer hela tiden mentalt.
Men vi skyndar långsam.
Den vägen som kan verka långsamast brukr visas sig vara den kortaste innan det är slut.
För det finns inga genvägar, bara senvägar.  

Det är så fantastiskt att ha en så ung häst, det lär mig så mycket om hästen som häst.
Och jag har alla möjligheter att låta han vara häst, en häst som inte är programmerad.
Behålla hans nyfikenhet, samarbetsglädje och vilja att vara med.
Det är det svåraste jag gjort men också det enklaste...

Det svåra handlar nog om att inte vilja göra fel och tänka för mycket, det enkla är att bara följa känslan och du får 100% ärligt svar tillbaka.
Och jag vet att känslan är min bästa egenskap och kompis.
Den sviker mig aldrig, den finns alltid där och jag vet att jag kan lite på den till 100%.

Så dagens uppmaning blir: Våga lita på din känsla, för ingen känner dig så bra som den!

Andas ut

Nu andas jag ut och ser fram emot julen med dess ledighet och kärlek.
Besöket av veterinär Gunnar igår gick jätte bra.
Cappe har INTE någon senskada!
Alltså jag tror jag grät typ 4 gånger under Gunnars besök, allt ifrån orostårar till lyckotårar. 
Gunnar kände nog verkligen med mig för när han åkte hem fick jag en STOR kram.

Undersökningen började med att Gunnar undersökte Cappes ben och kunde konstatera en kraftig galla.
Ja den är ju rätt uppenbar.
Efter det rakade han Cappes ben för att förbereda det för ultraljudet.
Cappe som normalt sett är livrädd för rakapparter rörde inte ett öra.
Alltså den killen vet när det är något viktigt som ska göras.

Sedan ultraljudade vi benet.
Gunnar tog totalt 11 bilder och tillsammans gick vi igenom alla dessa. 
Han är så otroligt pedagogisk och visade och förklarade precis allt.

Alla Cappes senor är hela och fina. Så himla skönt.
Däremot har han en stor vätskeansamling (galla) och mjukdelar som har börjat växa ihop med ytliga böjsenan.
Men detta såg inte Gunnar som något problem, med lite tid och en lugn igångsättning borde han bli helt återställd.
Han kommer nog alltid ha kvar lite av gallan med den ska inte ställa till några problem.

Så himla skönt att veta hur det ser ut där inne i benet och så himla skönt att inte längre behöva spekulera själv.
Gunnar tittade även på Cappes öga och tyckte det läkt jätte fint.

Känner mig rätt trygg med Cappes ben.
Vet att träningen vi sysslar med är stärkande och uppbyggande och Cappe är en häst med otroligt bra balans och kroppskontroll.
Så det här kommer nog bli jätte bra. 

Skadan har uppkommit genom att han kraftigt trampat igenom kotan.
Det krävs en verkligt hård belasting för att detta ska uppstå så man kan ju undra hur det hänt.
Men eftersom Cappe under den tiden det inträffade var blind på ett öga så kan man ju gissa att det bidragit.

Nu ska vi börja skritta igång lite och jag längtar verkligen efter att få sitta på hans rygg igen!
Lite snö på det här så är allt helt perfekt!

Nyrakat ben där man tydligt ser gallan

Vi gjorde det!

Egentligen vet jag inte om jag törs ropa hej än, men jag tror ta mig tusan att vi gjorde det!

Vi klarade Cappes öga!
Alltså jag typ gråter av lättnad när jag skriver detta.
Som vi kämpat.
Har aldrig varit så här trött och slut i hela mitt liv men nu känns det som att det vänder. 
Vi visste inte ens om vi skulle klara ögat, än mindre om han skulle få behålla synen.
Men just nu ser det jätte bra ut och han ser med ögat!

Veterinären sa lite så här i efterhand att vid en sådan här allvarlig ögonskada brukar man behöva ställa in hästen på klinik för medicinering och behandling.
Då syr de då fast en slang i hästens öga för att kunna ge medicin varannan timme och till slut bruk de knappt få närma sig slangen på hästen.
Men Cappe har varit tapper och trots att han haft så ont så har jag fått droppa honom i ögat.
Och detta har jag gjort i stort sett varannan timme dygnet runt förutom de typ 6h jag sovit. 
Många mediciner har det blivit och många veterinärräkningar men vad gör det.
Jag tror att det var serumet som fixade det hela till slut.
Kroppens egen förmåga att läka sig är otrolig och det är så roligt att även veterinärer börjar utnyttja denna egenskap istället för att medicinera med kemiskt framställda preparat.
Undra hur lång tid det tar innan man börjar behandla människor med ögonskador med deras egen plasma?

Nu är Cappe en glad häst igen och han dra sig inte längre undan i hagen från de andra hästarna.
Han och Prickig busar, stegrar och leker igen så ordningen är återställd.
Dock är han fortfarande lite svullen i sitt bakben som han vrickade för några veckor sedan.
Har bett veterinär Gunnar komma ut idag och kolla på det med ultraljud.
På så vis får vi en klar bild över hur läget är och jag slipper gå och fundera.
Det känns alltid bättre att veta än att gå runt och tänka "om" och inte veta om man gör rätt eller inte.
Distriktarna har ju kollat på honom innan och jag får en salva som jag smörjer honom med varje dag, typ som Voltaren fast för häst.
Men jag behöver veta hur det verkligen ser ut för att kunna slappna av ordentligt.
Så därför har jag bett Gunnar komma.

Man jag andas ut för ögat och ser fram emot lite julledighet snart, som jag behöver det.
Och till nyår kommer Emma, alltså jag längtar så jag håller på att dö.
Behöver hennes energi nu! 

Minnenas allé - Galopp

Här om dagen slogs jag av en tanke, jag ska börja ha återkommande inlägg här på bloggen om händelser i mitt liv som har påverkat mig på något sätt.
Det kan både vara bra och dåliga saker, stort och smått.
Vet inte vad som kommer komma upp men vet att det jag delar med mig av kommer vara sådant som på något sätt format mig till den jag är idag.

För så är det, den resa vi gjort gör oss till den vi är nu.
Inläggen kommer alla få rubriken "Minnenas allé".

Först ut bland dessa minnen är ett inlägg som handla om galopp och nämligen första gången jag galopperade.

Jag började rida på ridskola ganska sent, var 11 år och de flesta jag kände hade börjat rida redan när de var 6 eller 7.
Men eftersom min storasyster skadat sig 2ggr under den tiden hon red så var nog mina föräldrar lite återhållsamma med att låta mig börja rida.
Och jag var inte ett barn som tjatade...

Men i vilket fall, det går inte att stoppa ödet och tillslut så gick jag där på ridskolan och red en dag i veckan.
Den bästa dagen, lördagar, som jag längtade.
Pappa körde mig till stallet, i bilen var det "Ring så spelar vi" på radion och jag var så lycklig och pirrig där i baksätet.
Drömde ibland mardrömmar om att vi missade ridlektionen, det säger rätt mycket om hur viktiga de var för mig.

Efter man ridit ett tag började drömmen komma, drömmen om att få galoppera.
Man jämförde med kompisarna i stallet om det fått galoppera på sina lektioner än och man längtade och fantiserade om den dagen. 

Och så till slut kom ju dagen med stort D.
Vi skulle äntligen få galoppera.
Denna dag var ganska många ponnysar dåliga och av alla flickor i min grupp fick jag rida storhäst!
Och inte vilken häst som helst utan stallets största.

Butter hette han och han var lika snäll som han var stor.
Minns vilken skillnad det var att borsta och gör iordning honom.
Han var så mjuk och vänlig, inga sura öron eller några tänder man fick passa sig för.
Måste ha varit ett under att jag ens fick upp sadeln på hans rygg som kändes som om den var 7m upp i luften.

Känslan på Butters rygg var så härlig, så högt upp man satt och så stort han rörde sig.
En helt annan takt och känsla.
Så blev det dags för galoppen.
Vi fick alla ställa oss på led och en och en fick vi galoppera ett varv runt ridhuset tills vi nådde den sista hästen i ledets svans.
Jag hamnade ganska långt bak i kön.
Ponny efter ponny fick jag se slängtrava iväg med sina små ryttare.
Ponnyna var smarta och ingen var sugen på att galopperna med en ryttare som inte visste vad den höll på med.

Så blev det min tur.
Jag visste inte heller vad jag gjorde men Butter visste och när ridläraren smackade rullade han över i en stor, lugn och mjuk galopp.
Som en gunghäst.
Jag var såld!
Vilken känsla, än mer fantastisk än jag drömt om.
Varenda cell i min kropp sög åt sig av upplevelsen.
En ny dörr öppnade sig. 

Det var bara jag som fick galopp den ridlektionen, allt tack vare fina Butter.

Efter den dagen blev ridlektionera mätt i om och hur mycket vi fått galoppera.
En ridlektion utan galopp var en "dålig" ridlektion.
Ja för mig kunde de aldrig vara dåliga, men jag var besviken var gång vi inte fick galoppera.
Galopp blev som ett eget mål i sig, att bemästra denna gångart som väckte så mycket till liv i min kropp.
Känslan blev lite som en drog, man ville bara ha mer och mer.  

Idag skulle jag säga att jag inte skulle kunna leva utan galopp men jag behöver inte ha den varje ridpass.

Jag och Nokke hade ett band som jag aldrig kommer kunna förklara.
Han var en del av mig och jag en del av honom. Två pusselbitar ämnade att leva tillsammans.
Vi galopperade, vi galopperade som livet självt.
Aldrig mer kommer jag få uppleva en sådan galopp.
Vi smälte samman och galoppen blev en livsenergi som stormade fram genom landskapet.
Ofta släppte jag taget om tyglarna, sträckte mina armar rakt ut åt sidan medan fartvinden fick tårarna att kastas ut efter mina kinder.

Hans rytm finns än i min kropp och ibland i mina drömmar får jag uppleva den igen då vi åter galopperar tillsammans.

Idag har jag två fantastiska pojkar båda med lite lika galopper.
De har lätt för samling och anslag och skolgalopp.
De är kraftfulla och starka i sina kroppar.
De har lärt mig att galopp trots sin kraft handlar om avslappning.
Utan kroppslig och menatal avslappning når man inte galoppens fulla potential.
Det är så lätt att glömma och jag och Nokke gjorde samma resa, för jag minns honom bara som den individ han var under sina sista år i detta liv.

Utan avslappning kan man helt enkelt inte galoppera.
Man kan fly, men det är inte att galoppera.

Jag vet inte vad det är med galoppen som väcker något så starkt i oss människor.
Men jag vet att den där dagen i ridhuset på Butter så väcktes det till liv i mig och från den dagen då den dörren öppnades så kan jag aldrig stänga den igen.

Tack Butter för den upplevelsen.
Tack Nokke för de resor du tog med min själ på och än gör.
Tack Cappe och Prickig för allt ni lär mig dagligen.

Det är en ära att få bli buren i galopp av sin häst.
I galoppen kommer man i kontakt med saker långt in i sig själv, saker som ibland kan vara jobbiga att möta, konflikter kan uppstå med ens eget kontrollbehov, kanske därför så många har "problem" med just galoppen...

Nokke 25år, vår sista vår tillsammans <3