Ska inom kort skriva ett långt inlägg om mina vecka med Emma och allt underbart vi gjorde tillsammans men först måste jag berätta om något som hände mig igår.
Jag har lovat mig själv att ett av målen i år skall vara att ta hand om min egen kropp.
Jag har börjat stretcha, gå på yoga och varit till en naprapat.
Jag har rätt mycket låsningar och spänningar i höger sida av kroppen.
Dessa har börjat begränsa mig rätt mycket i min ridning.
Nog mest för att jag blivit uppmärksam på dem och det skapar frustrationer.
De här låsningarna, främst den i höften brukar återkomma med jämna mellanrum, jag går då till naprapaten och blir bra.
Men denna gång, trots 2 besök, lyckades inte naprapaten att få loss allt.
Jag känner ingen smärta, går inte alls runt och har ont men i ridningen har jag svårt att använda min högra höft.
Den blir som omöjlig att flytta på.
Ju mer jag fokuserar på detta desto mer frustration skapar det så klart.
Det märks mest på Cappe.
Då han kommit rätt långt i sin skolning är han också mycket kräsen på sin ryttare.
Stackars Cappe vad mycket av min egen frustration han fått känna på slutet.
Inte alls rättvist!
Så igår när vi red så sa jag till honom innan, "idag skrittar vi bara och så hjälps vi åt båda två med våra kroppar och linjering".
Och det gick riktigt bra!
Så glada vi blev.
Vi tränade ca 20min och sedan skrittade vi ut en sväng.
Valde en helt ny väg, allt för att göra Cappe så glad som möjligt.
När vi ridit klart och nästan var hemma hoppade Cappe plötsligt till.
Jag höll nästan på att ramla av men det häftiga var att han typ knäckte loss min höft!
Fatta!
Det naprapaten misslyckats med, det fixade han.
Gissa om han såg nöjd ut.
Han hade verkligen väntat på att jag skulle komma till insikt och acceptera, sedan hjälpte han mig.
Det är redan mycket bättre, ska bli spännande att se hur det känns nästa ridpass.
Alltså dessa hästar, dessa magiska väsen, vad skulle vi göra utan deras klokskap och visdom!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar