Glädje!

Om jag skulle välja en egenskap hos mig som jag skulle vilja framhålla så är det glad.
Jag ser allt i livet på ett positivt sätt och tar emot motgångar med inställningen att "allt löser sig". Och det gör det verkligen, bara man tror på det!
Det är sällan man ser mig arg, ledsen eller sur. Oftast har jag ett leende på läpparna.

Min nya chef sa något för ett tag sedan som jag håller med om till 110% "inget är omöjligt, det tar bara olika lång tid".

Detta blev så tydligt förra helgen när jag plötsligt blev väldigt dålig och fick sjukt ont i magen.
Med en full övertygelse om att det skulle bli bra låg jag i soffan i 3 dagar, utan att ta mig därifrån.
När vi slutligen åkte till akuten hade jag en blindtarmsinflamation som, hör och häpna, höll på att läka sig själv!
Så efter några timmar på sjukhuset, 3 läkare och 1 överläkare senare fick jag åka hem på observation. För var det verkligen så att kroppen höll på att läka sig själv så slapp jag operation. Och det är ju klart att den läker sig själv, jag bad ju den göra det.

Samma inställning har jag i min hästhantering, inget är omöjligt och allt går att göra med glädje!
Utan glädje ser jag ingen anledning till att man ska hålla på med hästar, djur eller vad det nu är man gör.

Men tyvärr är det så många jag ser inom hästsporten som ser ut att hata sina hästar...
Det är som att det ska vara en kamp att rida, man ska slita och banka i hästen och gör den inte som man vill så är den dum. Man tvingar hästen istället för att be den göra det tillsammans med en.
Och hästen får inte säga ifrån eller har egna idéer eller åsikter.
Efter ett ridpass kliver ryttaren av svetig från sin häst.
Ska det vara så?
Varför börjar man inte reflektera och fundera?

En av de stora hästbloggarna visade för ett tag sedan en video på en tjej som red utan sadel och träns på sin häst och hade sedan en lång utläggning om hur detta var fel.
Och att det endast var några få skickliga som kunde åstadkomma detta...
Varför???
Varför skulle det vara svårare?
Varför inte satsa på att bygga en relation till sin häst och sedan upptäcka vad det kan ge tillbaka!?
Att hästen faktisk gör saker för oss med glädje utan att vi TVINGAR den!

För hästen är våran vän! Inte våran fiende!

Tror alla som börjar rida gör det för att det är roligt och man vill ha kul med hästen, vart tar detta vägen sedan?
Jag är helt övertygad om att alla människor älskar sina hästar, det är bara att det ibland är lite svårt att se. Man vill uppnå resultat, men varför och till vilken kostnad? Och vill man inte göra det genom att ha hästen med sig?
Att klappa och gossa med hästen i stallet och sedan verka vilja dödad den när man rider är det verkligen roligt? 

Jag förstår inte men hoppas att jag i alla fall kan hjälpa några att finna glädje, kommunikation, harmoni och ett annat sätt att tänka när det kommer till hästar.
För de är vår stora gåva i livet och den dagen man kan se det, den dagen har man förstått!