Att skola munnen

Bett är ett hett ämne och det kommer nog alltid vara en mer eller mindre aktiv diskussion kring dess var eller icke vara samt dess påverkan på hästen.

Idag är kunskapen större och det finns nog ingen som kan förneka att ett bett kan vara mycket skadligt för hästen! Det bedrivs forskning och veterinärer utbildas i mun- och tandvård för häst på ett helt annat sätt än tidigare.

Jag tänkte idag prata lite om mina tankar kring bett men ur aspekten "att skola hästens mun".
Jag kommer inte prata om olika bett, dess för- och nackdelar och hur skadliga de kan vara, utan jag tänkte fokusera på vad jag anser måste finnas på plats innan man kan rida sin häst på bett.





Precis som man vänjer hästen vid sadel så måste den vänjas vid bett.
Ingen av den utrustning vi har på hästen får hästen på något sätt vara rädd för (detta gäller även ryttaren, spö, benskydd, schabrak mm.)! Att vara rädd för något kommer skapa en spänning hos hästen, både mentalt och fysiskt, som i slutändan kommer påverka hästen negativt.
För oavsett vad vi gör med våra hästar så anser jag att de aldrig får utsättas för denna form av plågeri. Vi vill inte tvinga hästen till att göra saker, vi vill att den skall gör det av fri vilja, för att det är roligt tillsammans med oss!

Inridningen av en häst tycker jag ska ske på ett bra bettlöst alternativ, här föredrar jag repgrimma men det finns många fler bra varianter att använda sig av.

När det sedan är dags att introducera bettet skall de göras på ett sådant sätt att hästen inte upplever något farligt eller negativt med det. Alltså man tvingar inte på hästen bettet utan får den att ta det av egen fri vilja. Har man redan en häst som är van att ha bett men är svår att träns t.ex. så kan man få göra samma sak här, lära hästen att bett inte är något farligt och att hästen tar det frivilligt.
Antagligen har hästen en massa negativa händelser förknippat med bettet och det gäller då att ge den fler positiva upplevelser än negativa för att det skall väga över och inställningen ändras.

Här följer några steg  hur jag försöker lära mina hästar att bli tränsade:

• Lär hästen sänka huvudet för tryck på nacken och kunna håla kvar huvudet sänkt till du ger signal för att höja det igen
• Lär hästen söka sig till bettet med nosen, här kan en morotsbit vara till stor hjälp. Är hästen rädd för bettet/tränset kan du få börja ge den en morot vid nackstycket och sedan allt längre ned tills den kan ta moroten ur samma han som bettet ligger i. Låt detta ta tid, stressa inte!
• Koppla sedan ihop dessa 2 övningar, att hästen med sänkt huvud söker bettet med nosen.
• När detta funkar så börjar du ha morotsbiten en bit framför bettet så att hästen måste ta bettet först för att nå moroten

På detta sätt får du en häst som glatt tränsar sig själv. Men detta är bara steg ett, nu kommer steg två. Hästen måste vara helt trygg med att ha bettet i munnen. Detta kan aldrig uppnås om du som ryttare inte använder bettet på ett korrekt sätt. Är hästen rädd för att det skall göra ont kommer den inte kunna slappna av.

"Är hästen spänd är det ett tecken på att den inte litar på handen"

Några enkla saker som bör finnas på plats för att kunna rida sin häst med bett utan att riskera att göra den illa:

• Lär dig stanna din häst utan att ta i tyglarna (använd ditt kroppspråk, andning och tyngdpunkt)
• Lär dig svänga din häst utan att ta i tyglarna (använd blick, vikt och skänklar)

Nyckeln är alltså att kunna rida din häst på din kropps signaler.

Det går också mycket diskussioner nu om hur nacken påverkas av nackstycket på tränset som bettet sitter fast i. Kanske extra aktuellt för oss som rider akademiskt och ofta har väldigt tunga stänger i våra hästars munnar.

Visst tror jag det är bra med dessa anatomiska nackstycken som nu börjar florera på marknaden men jag tror även att hästens mun skall vara skolad och att man kommer långt på enbart en skolad mun.

Både Nokke och Cappe lärde jag att bära sina bett själva.
De skall vara så trygga i munnen att de tar bettet och håller det själv i munnen, att munnen på ett avslappnat sätt bär bettet.

Om jag för in endast stången i deras munnar och släpper så ligger den kvar, de håller stången själv i munnen.
För att detta skall vara möjligt för hästen måste bettet sitta på ett sådant sätt att det finns möjlighet för hästen att flytta det i sin egen mun. Den gamla tidens "2 veck i mungipan" funkar således inte.
Jag brukar istället sänka bettet så långt som möjligt utan att det slår i tänderna.

Jag fick mitt kvitto på detta när jag för ett antal år sedan var ute och red på Nokke efter byvägen och plötsligt gick spännet på nackremmen upp (det var när nackremmen var ny i jag inte lyckats spänna den rätt).
Eftersom Nokke höll kvar bettet i munnen behövde jag bara böja mig fram, fånga nackstyckena och knäppa ihop dem igen.

Så lägg tiden på att göra rätt från början och ge hästen förutsättningarna för att bli trygg, det tjänar vi alla på i slutet.

Detta var endast en kort beskrivning av mitt tänk, vill ni att jag ska förklara något lite mer ingående så lämna en kommentar så ska jag se till att göra det.