 |
| Jag och Lilja hemma hos Ewa Foto: Liz Jälmbrant |
Det har runnit en del vatten under broarna sedan Lilja kom till mig. Mitt nervsystem kan fortfarande förnimma känslan av första gången jag satt på hennes rygg hemma hos Ewa. Hur jag blev störtförälskad och hur jag försökte lägga locket på de känslorna för hon var ju Ewas häst och inte min.
Men ett själsmöte är svårt att "glömma" och varje natt besökte hon mina drömma och jag blev åter buren på hennes rygg i de drömmarna, smekte hennes mule och tittade djupt in i hennes vackra ögon.
Och tänk, nu står hon här i mitt stall, jag får ibland nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt. Att Ewa faktiskt såg det jag kände och att jag fick detta enorma förtroende.
Igår under vår lektion för Ewa slogs jag av hur långt vi kommit och inte minst under det senaste året.
Det är inte ofta det blir så påtagligt vilken utveckling som skett, den brukar alltid komma smygandes så lite för var dag att det ofta inte märks och det är först när jag tänker tillbaka på hur det var innan eller kommer över en bild som jag förstår att det hänt saker. Men igår kändes det i hela min kropp och att uppfyllas av den känslan var underbart, som om Lilja också sa "se vad vi kan tillsammans nu".
Vår relation har stärkts, hennes kropp har stärkts, arbetsglädjen är på topp!
Hon är helt ljuvlig att arbeta med och nu när så många saker fallit på plats så känns allt helt plötsligt så enkelt.
Jag har sagt det förut att Lilja är den svåraste häst jag ridit men också den enklaste och nu börjar den där svåra känslan tvättas bort mer och mer och då kommer bara den där lätta enkla känslan finnas kvar.
Tänker att det dels beror på att jag har blivit så mycket skickligare tack vare Ewas coachning (även om det är mycket kvar att lära) och Lilja börjar förstå sin roll i sammanhanget och uppnå en viss nivå av skolning. Pusselbitar faller på plats och för varje dag förstår jag mer och mer av helheten. Jag känner mig ödmjuk inför det stora det innebär men också 1000% villig att göra allt jag kan för att lära mig så mycket som möjligt under denna livstid. Det är svårt att sätta ord på den känslan men nu när hon verkligen är fram till handen, styrningen kommer bakifrån och vi funnit en gemensam balans känns inget längre ouppnåeligt.
Visst, jag har drömmar i smyg om ditten och datten men jag vet nu vad det är att se hästens fulla potential och vad det är som bestämmer hur vägen kommer se ut.
Jag tittar på Lilja i hagen genom fönstret till mitt kontor, klockan är tidigt på morgonen och jag passar på att skriva ett inlägg här på bloggen innan jag börjar dagens arbete.
Jag ser henne äta sitt hö i det skumma morgonljuset, så nöjd och lycklig, mina ögon fylls med tårar. Tårar av glädje och kärlek, tårar av överväldigande känslor att just jag får dela mitt liv med henne. En av de pusselbitar som gör min själ hel och jag vill tro att även jag har en stor plats i hennes.
Jag avslutar dagens inlägg med att åter dela den"dikt" Lilja gav mig när hon flyttade hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar