Kontroll en illusion

Kontroll, denna jäkla kontroll.
Kontroll är något jag funderat mycket på på slutet eftersom jag själv försökt lära mig "vänta" mer i ridningen.
Jag tänker på det här med hästens huvud och behovet som folk verkar ha av att få in nosen på hästen.
Vart kommer det ifrån?
I mina yngre dagar, innan jag visste bättre, så var att få in nosen på hästen samma sak som att den "gick på tygeln".
Hästen upplevdes då lättriden, mjuk och medgörlig.
Att man själv ibland var sjöblöt i svett innan man kommit dit, det såg man bara som att det var sådet skulle vara. Man tog i varannan tygel i takt med traven och hästen "sågades" ned "i form". *ryser*

Men idag vet jag så mycket bättre och vet att form och "gå på tygeln" inte har något med placeringen av nosen att göra.
Ändå tycks så många missat den "lilla" detaljen, eller?
Varför är det så här?
Vad är det som gör att ryttare fortsätter att dra i tyglarna tills hästen böjer ned huvudet och in nosen?

En aspekt kan vara att det "ska se ut så" när man rider.
Vi är så vana att se hästar men tredje kotan som högsta punkt och indragna nosar att vi inte reflekterar över det längre, det har blivit norm.
När hästarna travar ser man deras nosar pendla från höger till vänster i takt med frambenens isättande...
Men det är inte så det är tänkt att vara, hästen ska själv bära sitt huvud och det ska vara stilla.
Rör sig hästens huvud i sidled så beror det på ryttarens hand och varför tusan rider man så?  

Jag är helt övertygad om att mycket av denna ridning har med den där kontrollen att göra...
Människans otrolig behov av kontroll.
Till att börja med, att tro att vi kan kontrollera en häst är bara en illusion.
Inte en chans att någon på 60kg kan kontrollera någon på 500kg, det vi upplever är en falsk kontroll för att hästen tillåter det. 

Hästen håller sin balans till stor del med sitt huvud och hals och att hålla fast detta är enligt mig rent djurplågeri.
Dessutom hur ska en häst med ett pendlande huvud kunna hålla sin balans... 
Men känslan av en häst som resignerar, viker in nosen, blir lätt i handen och låter sig styras runt måste ge människan en otroligt välbehaglig känsla av kontroll.
I själva verket sitter de på en rädd häst som resignerat (inte ovanligt att det skett efter en viss "strid" där ryttaren tagit igenom t.ex. tygeltagen på en "motstridig" häst).
När ska vi lära oss att form är något en häst, som rids korrekt, tar själv.
Form kommer av skolning och styrka.
Allt är en form av form.
Unghästen har en, skolhästen en annan.

Det absolut värsta vi kan göra som ryttare är att lära hästen att ge efter för bettet.
En sådan häst är sedan otroligt svår, om inte omöjlig, att skola.
Och med skola menar jag att hästen ska ta eget ansvar, äga sin egen kunskap och själv ta ansvar över sin kropp. Den behöver känna, tänka och sedan handla utifrån det. På så vis kommer den alltid försöka gör det som är bäst för den just i stunden. 

Och ändå ser jag detta dagligen...
En häst med nosen indragen har tappat sin förmåga att själv ta hand om sin kropp och då tror vi människor att vi har kontroll.
Detta är så sorgligt och jag blir så ledsen.


Hästen måste få ha sitt huvud ifred och själv välja vart den vill placera det.
Rider du rätt och tränar din häst väl kommer formen (så som de flesta vill att det sak se ut, välvd hals med nacken som högsta punkt) av sig själv.

På bilden ovan har Pilgrim sin nos för långt in och atlaskotan är inte högsta punkt.
Detta läge valde han själv i en stud där han kände att han behövde det.
Det är inte samma sak som om jag satt hans nos och huvud i den positionen.
Detta uppkom i ett läge där han förväntades göra med än han just då var kapabel till.
Fem steg senare var nosen och halsen på rätt ställe igen. 

Eller denna bild.
Här försöker jag ta Pilgrim lite mot passagen i vänster varv, det varv där hans balans och styrka är sämre.
Jag ber om mer än han klarar av och man kan se hur han behöver sätta sin kropp i ett mindre bra läge för att försöka klara av det jag ber om. Nosen åker lite in och han roterar huvudet utåt som en direkt reaktion på det som uppstår i hans kropp.
Eftersom jag inte håller honom i någon "ram" kan han tydligt visa mig vad som händer i hans kropp.
På det sättet kan jag hela tiden anpassa mig efter vad som händer och försöka undvika dessa lägen.
Han kan sedan själv efter några steg åter sätta sin kropp i en bra position. 

Jag tänker att dessa lägen inte är fel, man behöver testa det som är för svårt ibland för att veta.
Det intressanta är vad man gör av situationen som uppstår och vad man lärde sig.
Alla motreaktioner hos hästen finns där för att vi ska lära oss något, inte för att vi ska ta igenom dem och vinna något själva.

Jag tror att vi alla människor behöver släppa behovet av kontroll, känna mer och förlita oss på att hästen faktiskt kommer vilja göra det vi ber om och i det göra sitt allra bästa.
Med den inställningen lovar jag dig att ridningen kommer ske på ett helt annat sätt.
Det kanske känns skrämmande men återigen beror den känslan bara på den bristande känsla av falsk kontroll som man då måste släppa taget om.