måndag 29 februari 2016

Kedjetryck och avslappning


Fick två intressanta frågor här på bloggen som jag tänkte att jag skulle svara lite mer ingående på.
Det ena gällde varför jag gjort mitt bett tyngre och den andra om hur jag gjort föra att hitta avslappning i Cappes hals.

Svaren på dessa båda frågor har mycket med varandra att göra så de kommer nog gå ihop lite i varandra.

Om vi börjar med bettet.
Egentligen är det inte så mycket tyngre viktmässigt än innan, några gram bara, men det räcker för att uppnå det jag vill.
Varje gång jag "tar" i tyglarna på Cappe vill jag att kedjan skall lägga sig an mot hans underkäke.
Detta är den signal jag vill att han skall svara på.
Den skall vara så pass lätt att bettet inte rör sig.

På det bett jag har väger skänklarna otroligt lite, så när jag tagit ett tygeltag stannar skänklarna kvar i det läget och gungar inte hela vägen fram igen hur mycket jag än lättar på tygeln.
Och med all vinterpäls han har nu blir det än svårare.
Men genom att sätta små tyngder på skänklarna så vill de åka tillbaka till sitt ursprungsläge rakt ned.

När skänklarna åker tillbaka framåt släpper trycket från kedjan och min signal upphör.
Det vill säga att kommunikationen blir tydligare och det finns ett AV- och PÅ-läge.
Av = avslappning.

När vi kommer till Cappes hals och huvud har vi två "problem" som båda kommer från samma grundorsak, den vargtand han hade när jag köpte honom.
Dels vill han lägga nosen till höger och dels spänner han halsen för att kunna hålla huvudet i en sådan position och vara beredd om det skulle göra ont.
Allt för att skydda sin mun.

(Cappe var 10år när jag köpte honom så hela hans ridna liv har han haft ont i munnen av bettet.
Att ta bort smärtan var enkelt, att programera om ett invant beteende desto svårare.
Till alla er som undrar så beter han sig på precis samma sätt om jag rider på bettlöst så det är inte lösningen på själva problemet.)

Här har de tyngre skänklarna på bettet hjälp jätte mycket genom att vi nu på slutet kunnat finna tydligare signaler.
Sedan är även ömsesidigt förtroende viktigt, vilket tagit sin tid att erhålla.
Vi har också arbetat för hand där jag mer tydligt kan visa honom vart han skall hålla sitt huvud och se till att nosen inte smiter iväg till höger.
Att också aldrig driva igenom något i motstånd har varit en viktig pusselbit, även om motståndet varit knapp märkbart. Något som krävt otroligt mycket av mig som ryttare och som jag lärt mig mer nu på slutet.

Det har varit en lång resa och ännu är det en bit kvar.
Men det är långt ifrån samma häst nu som då.

Så här såg vi ut för 4 år sedan....

3 kommentarer:

Unknown sa...

Jättebra inlägg!
Förr vägde betten faktiskt betydligt mer än de gör nu. Upp emot 1,5 kg var inget ovanligt. Sedan vet jag inte om vikten låg i mundelen eller skänklarna, måste fråga killen som forskat på det nästa gång.
Vissa hästar verkar ju verkligen uppskatta de tyngre betten. Ska bli spännande att se var vikten låg på dessa gamla bett :)

Julia sa...

Håller med ovanstående kommentar, bra inlägg!
Det vore absolut intressant att veta hur det såg ut historiskt sett.
Undrar om det går att få tag på sånna bett?
Hade varit kul att prova.
Jag vet att Alexandra Wirgart har skrivit om det... Jo, här har vi ett inlägg!
http://alexandrawirgart.blogg.se/2015/july/tunga-vs-latta-bett.html

Unknown sa...

Hhihi får ju fortsätta på Agnes och säga att när jag kollade Livrustkammaren var det upp mot 2 kg :D Och när jag vägde mina egna bett var alla gamla rejält tyngre (de som är tillverkade runt 1900).

Ida gillar också att ha lite tyngd i bettet, och jag tror det är av samma anledning rätt och slätt. Det blir tydligt för henne. :)