Kedjetryck och avslappning

Fick två intressanta frågor här på bloggen som jag tänkte att jag skulle svara lite mer ingående på.
Det ena gällde varför jag gjort mitt bett tyngre och den andra om hur jag gjort föra att hitta avslappning i Cappes hals.

Svaren på dessa båda frågor har mycket med varandra att göra så de kommer nog gå ihop lite i varandra.

Om vi börjar med bettet.
Egentligen är det inte så mycket tyngre viktmässigt än innan, några gram bara, men det räcker för att uppnå det jag vill.
Varje gång jag "tar" i tyglarna på Cappe vill jag att kedjan skall lägga sig an mot hans underkäke.
Detta är den signal jag vill att han skall svara på.
Den skall vara så pass lätt att bettet inte rör sig.

På det bett jag har väger skänklarna otroligt lite, så när jag tagit ett tygeltag stannar skänklarna kvar i det läget och gungar inte hela vägen fram igen hur mycket jag än lättar på tygeln.
Och med all vinterpäls han har nu blir det än svårare.
Men genom att sätta små tyngder på skänklarna så vill de åka tillbaka till sitt ursprungsläge rakt ned.

När skänklarna åker tillbaka framåt släpper trycket från kedjan och min signal upphör.
Det vill säga att kommunikationen blir tydligare och det finns ett AV- och PÅ-läge.
Av = avslappning.

När vi kommer till Cappes hals och huvud har vi två "problem" som båda kommer från samma grundorsak, den vargtand han hade när jag köpte honom.
Dels vill han lägga nosen till höger och dels spänner han halsen för att kunna hålla huvudet i en sådan position och vara beredd om det skulle göra ont.
Allt för att skydda sin mun.

(Cappe var 10år när jag köpte honom så hela hans ridna liv har han haft ont i munnen av bettet.
Att ta bort smärtan var enkelt, att programera om ett invant beteende desto svårare.
Till alla er som undrar så beter han sig på precis samma sätt om jag rider på bettlöst så det är inte lösningen på själva problemet.)

Här har de tyngre skänklarna på bettet hjälp jätte mycket genom att vi nu på slutet kunnat finna tydligare signaler.
Sedan är även ömsesidigt förtroende viktigt, vilket tagit sin tid att erhålla.
Vi har också arbetat för hand där jag mer tydligt kan visa honom vart han skall hålla sitt huvud och se till att nosen inte smiter iväg till höger.
Att också aldrig driva igenom något i motstånd har varit en viktig pusselbit, även om motståndet varit knapp märkbart. Något som krävt otroligt mycket av mig som ryttare och som jag lärt mig mer nu på slutet.

Det har varit en lång resa och ännu är det en bit kvar.
Men det är långt ifrån samma häst nu som då.

Så här såg vi ut för 4 år sedan....

Uppdatering Cappes öga

I fredags var vi med Cappe till kliniken i Bergsåker för att undersöka ögat.
Vi fick en jätte trevlig veterinär som svarade på alla mina 100 frågor, så han måste ha haft en stor tålamodshatt.

Han undersökte ögat noggrant och grundligt och färgade det med 2 olika medel, inget av dem visade positivt.
Cappe har precis som Distriktarna konstaterat en aktiv process i hornhinnan med ödem och kärlinväxt.
Eftersom ödemet var i vägen kunde veterinären inte se vad som fanns bakom, om det kanske skulle finnas något där som orsakat inflammationen.
Det verkade heller inte vara ett yttre trauma (skada) som orsakat detta denna gång.

Han tycket dock inte det såg så farligt ut och vi fick mediciner som skall ges 3-4ggr/dag i en vecka och sedan har vi återbesök på torsdag nästa vecka.

Det finns två tillstånd i ögat som detta skulle kunna vara om det skulle visa sig vara riktigt illa och det är kronisk uevit (inflammation) eller ERU, den ena leder till att man måste ta bort ögat och den andra till blindhet.
Men veterinären såg ingen anledning till att misstänka något sådant i det här skedet och jag tänker inte måla fan på väggen så väljer att inte tänka på det.

Veterinären blev även väldigt intresserad av Cappes boots med brodd.
De var en fiffig uppfining tyckte han!
Roligt när de lägger märke till detaljer.

Världens bästa Rosa var med som mitt moraliska stöd och lugn.
Jag var nog nervös för själva ögat.
Och eftersom herr Cappe kommit på "tack och hejdå" leken förra gången vi åkte så kändes det bra med hjälp.

Usch så snygg han är!

Cappe fick lite lugnande och blev så trött, här ser han ut som en liten nallebjörn.

Färgning och undersökning av ögat.

När vi kom hem blev Prickig superglad och skrek och skrek efter brorsan.

På torsdag ska vi på återbesök igen, hoppas veterinären tycker det ser bättre ut då och kanske att vi kan komma fram till vad det är.
Just nu vet vi bara en massa saker som det inte är.

Men Cappe är pigg och glad och idag skiner solen och vi ska ta oss en härlig tur efter vägen!

Livet springer och ögonproblem

Oj, nu var det ett tag sedan jag bloggade.
Inte vanligt att jag har sådana här uppehåll men har verkligen haft fullt upp med en hel massa.
Har till och med känt av stress sista veckorna vilket inte brukar påverka mig så här hårt.
Men det har varit så många saker som hänt som jag inte kunnat påverka, men nu är snart allt detta gjort och då hoppas jag på vanlig vardag igen. 

Vi har i alla fall fått bra underlag igen nu så jag har kunnat rida lite.
Pojkarna är verkligen jätte fina!

Hovslagaren var ut och verkade förra veckan och vi kunde konstatera att Prickig inte längre har något som vi kan kalla bockhov. Fatta! Vilken lycka! 

Cappe är helt sjukt fin just nu att rida och så mentalt stabil och glad.
Vi jobbar på huvudets placering och avslappning i hals och mun.
Ewa tipsade om att göra skänklarna på stången tyngre så kedjetrycket blir tydligare Av och På.
Med lätta skänklar är det lätt att det fortsätter vara På eftersom skänkeln inte åker fram igen efter ett tygeltag och så vill man ju inte ha det.

Löste detta på ett enligt mig jätte fiffigt sätt, lindade rullbly runt skänklarna.
Köpte blyt på en fiskeaffär och tror det kostade runt 20-lappen.
Så det blev en billig och bra lösning.
Och det har verkligen funkat super bra!

Pga av Cappes historia så har vi jobbat så mycket med avslappning i kropp och knopp, det finns några pusselbitar kvar, men detta blev som ett steg i rätt riktning och det känns som om mer och mer faller på plats just nu.
Han blir lätt spänd i halsen (oavsett och jag rider med bett eller bettlöst) och det sitter i sedan tanden och hur han har lärt sig hålla sin kropp i en försvarsposition.  Nu känns det som om vi börjar reda upp det sista kring det här och det är så skönt!
Ewa har gett mig några viktiga pusselbitar.

Dock har vi ett litet annat problem, Cappes vänstra öga.
Detta öga har han skadat hornhinnan på typ 8ggr under de 4år jag haft honom.
Varje gång har det blivit ett hål som vi har fått medicinera tills det läkt.
Nu har det börjat igen, men denna gång verkar han inte ha skadat ögat utan det har blivit som en aktiv process i hornhinnan.
Den är grå/mjölkig på en fläck, det har blivit blodkärlsbildning och det är inget hål denna gång.
Så det är något annat som pågår.

Hade ut veterinär i tisdags och de kunde inte säga vad det var.
Det väcktes misstankar om herpesvirus men det är bara spekulationer, jag ska dock börja ge honom Lysin för detta. 
Veterinären ringde i alla fall upp en ögonspecialist så imorgon ska vi in till kliniken i Bergsåker.

Hoppas verkligen att de kan hitta vad det är och att det inte är något farlig och att vi slipper operation.
Cappe har i alla fall inte ont och verkar inte bry sig om det som händer i ögat, vilket är skönt.
Men ögon är känsliga och något vi måste vara rädda om, så nu håller vi alla tummar för att detta blir bra och vi kan landa i vår vardag igen.

Det nya

Att rida helt utan att skapa motstånd är mycket mindre lätt än vad man kan tro.
Mycket intressant att märka hur mycket motstånd man skapat utan att vara medveten om det och jag som alltid tyckt att jag ridit så mjukt och lyhört.

Hela helgen har fokus legat på att eliminera allt jag gör som skapar motstånd.
Ledande tygeltag hit, förhållningar dit, mm. mm. 
Jag och Cappe har till och med ridit helt utan tyglar och jag har fått lära mig lyssna på ett helt nytt sätt. 
Så nyttigt!
Ett steg närmre vår "frihet" även om det är långt kvar än.

Med Prickig är det både enklare och klurigare.
Bara jag ser till att inte tvinga igenom saker (som t.ex. en sväng) så går det galant, men det är ju just det som också är det kluriga. Att stänga av reflexer som sitter så djupt rotade.
Han har ju inget bagage och vi skapas och växer utifrån det vi gör tillsammans.
Vi målar tavlan ihop om man säger så, Cappes duk hade redan en del målat på sig.

Det är klurigt det här men det är samtidigt otroligt lärorikt och roligt.
Jag lär mig så mycket av mina pojkar varje dag att det är helt otroligt! 
Vill spendera så mycket tid som möjligt med dem just nu och bara njuta och se framåt på vår ljusa framtid!

Någon som inte framtiden ser så ljus ut för är mitt stackars gamla dragspel. 
Nu när jag kommit igång och börjat spela igen tog jag med honom in till stan idag för att lämna in honom på service.
Stackarn blev utdömd av killarna på affären...
De tyckte inte att jag skulle lägga ned mer pengar på honom än vad han var värd. 
Men fick numret till en man i stan som är specialist och efter ett samtal med honom så ser det lite ljusare ut.
Så nu är förhoppningen att fixa honom så han mår så pass bra att det blir lite lättare att spela och det är ju det viktigaste.
Det är ju just spela jag vill göra, för mig själv, för att det gör mig glad.. 
Men jag måste nog ändå inse att han börjar bli rejält till åren och i princip gjort sitt. 
Men där en dörr stängs kanske en annan öppnas, vi får se vad som händer *blink*
I vilket fall kommer han alltid få stanna kvar hos mig!

Vilken är din väg?

Detta år kommer bli det år då jag trampar upp min stig ordentligt.

Det kommer inte längre vara ett litet knappt synligt spår i skogen utan det kommer bli en upptrampad stig som självklar och tydlig slingrar sig fram genom världen.

Jag har redan kommit en bit på väg och börjat ta upp de saker jag verkligen brinner för och som jag älskar att göra.
Det är egentligen inte en väldigt lång lista av saker att göra men det kan vara ack så svårt att bryta gamla mönster och sätta en ny vana.
De saker som står på min lista att börja göra mer av är:

• Fotografera
• Promenera i skogen
• Rita och måla
• Pyssla (har tusen idéer i huvudet)
• Spela dragspel

Idag slog jag tre flugor i en smäll.
Spelade dragspel i skogen och fotograferade samtidigt.

Fick i julklapp av Tomas en fjärrutlösare till kameran och idag testade jag den på riktigt för första gången. Jag fotograferade alltså mig själv *fniss*
Nu har jag lovat mig själv att komma igång med fotograferandet och även gå en kurs i Photoshop.

Det blir som en till kanal att få utlopp för alla kreativitet som bubblar i mig just nu.

Äntligen har vi också fått bra underlag ute och jag har kunnat börja jobba hästarna igen.
2 dagar i rad har jag ridit Cappe med fokus på så små hjälper som möjligt och avslutat varje pass med att släppa tyglarna och bara följa och känna.

Så häftigt!
Känner att vi har något på gång.
Det är så himla nyttigt att släppa kontrollen även om man tror att man gjort det.
Ger många insikter att tänka i nya banor.

I mars ska jag och Emma upp till Ewa.
Längtar så jag håller på att dö!
Har också bokat in 2 lektioner på hennes hästar då, ska bli så spännande.
Undra vad de har att lära mig just då?
Antagligen något jag behöver.

Det här med motstånd

Denna vecka har jag verkligen haft en hel massa träningar och ännu fler är redan inbokade.
Är så glad att jag får möjligheten att guida så många fina människor och hästar.
Dock finns det en baksida med detta och det är alla de gånger jag har träningar i stora ridhus med många andra ryttare och hästar samtidigt.

Man får uppleva den sortens ridning som man själv förträngt ens fanns.
Jag försöker skärma av men det är inte så lätt alla gånger.
Det är helt otroligt vad vi människor är duktiga på att lägga skulden på hästen, att det är den som gör fel. 

Men jag skulle vilja förmedla till alla dessa ryttare att det finns andra vägar och att jag ser det tvärtom, hästen kan aldrig ha fel.
Det är vi som måste bli bättre på all lyssna och tolka de signaler vi får.

När man rider sin häst är man två stycken som tillsammans skall utföra en uppgift.
Därför tycker jag att båda två har lika stor rätt till en åsikt.
Jag förkastar alla tankar om att hästen skulle vilja jävlas, ta den lättaste vägen och göra allt för att slippa jobba.
Det är helt enkelt vårt mänskliga sätt att tolka hästen när vi inte lyckas med det vi vill uppnå.
Vi ger hästen mänskliga värderingar, ideal och handlingar.

När du rider en övning och stöter på motstånd, då är det hästens sätt att berätta något för dig.
Ditt jobb är då att tolka detta.
Att genomdriva något i motstånd ger varken dig eller din häst något över huvud taget. 
Sedan kan det vissa gånger vara mindre lätt men vår uppgift skall vara att alltid försöka.

När jag ser hästar som bockar, sparkar, stannar, hugger i luften, går med öronen bakåt, uppträder stressat mm. så ser jag hästar som så många gånger försökt förmedla vad de känner till en människa som inte lyssnar.
Det har gått så långt att hästen blivit tvungen att börja skrika för att fånga vår uppmärksamhet och det gör den genom dessa beteenden.
Tyvärr väcker detta ofta samma beteende hos oss, vi tillskriver hästen mänskliga egenskaper och vi skriker högt och ljudligt tillbaka på hästen.
Hur många gånger har man inte hört en ryttare ropa "NEJ" i ridhuset till en häst.
Fatta vilken ond cirkel detta skapar.

Därför vill jag förmedla till alla som pysslar med hästar att lyssna till din häst.
Det är ingen maktkamp du behöver vinna, den kommer inte "ta över".
Du visar dig inte svag genom att lyssna och vara ödmjuk.
Uppvisar din häst ett "dåligt" beteende så är det för att den försöker förmedla något som du inte lyckats tolka.

Hästen är ett fritt levande väsen med egna känslor och behov.
Har du ett behov av att kontrollera och göra hästen "hjärndöd" så köp en motorcykel istället. 
Att rida är inte en kamp, det är ett samspel på lika villkor mellan 2 lika mycket värda individer!
Och det är det mest fantastiska som finns i hela världen!

Att tänka långsiktigt

Nu är mitt huvud fullt av tankar igen och jag har många funderingar kring vart jag vill ta min ridning och relation till hästarna.
Vem är jag, vad är mitt mål och hur ser min väg ut?

Svaren är inte så enkla då de innefattar fler än jag.
Denna resa är inte min egen den innefattar även mina hästar.

Ewa frågade mig under senaste lektionen vad mitt långsiktiga mål var och om jag ville dela det med henne.
Egentligen en jätte lätt fråga men så otroligt mycket mindre lätt att formulera i ord.
Jag vet att jag gav ett svar men vet inte om det blev hela bilden.

Så därför tänkte jag att jag skulle försöka få ner det här i bloggen.
För trots allt har jag mycket lättare att formulera saker i text än i ord när det kommer till känslor.
Och mina drömmar och mål är just precis känslor djupt inne i mitt innersta.

Insåg ganska snabbt när jag började fundera på mina/våra långsiktigt mål att de tankar som dök upp rörde saker som är mätbara för omvärlden.
T.ex. kunna gör ditt eller datt, ha en uppvisning på ARena, lyckas med än det ena än det andra.
Men ju fler saker jag formulerade i mitt huvud desto mer insåg jag att de inte var sanna mot mig själv.
Det var mål jag satte upp utifrån hur andra skulle uppfatta dem och vad jag presterade.

Ganska snabbt kom jag fram till att våra mål är för oss!
Det spelar ingen roll om någon annan vet om vi uppfyllt dem eller inte.
Och den insikten gav ett otroligt lugn och ett stort betryggande.

Det finns dock ett mål som inte bara är för oss och det är att jag vill dela med mig av det jag lär mig.
Jag vill visa människor mitt sätt att vara med hästar, rida och utvecklas tillsammans.
Jag vill guida människor till att börja lyssna på hästen och hur man kan lära av varandra, i samförstånd och på lika villkor.
Att man gör saker som ett team, tillsammans med glädje och lycka.

När det sedan kommer till de mål som rör mig själv så tänkte jag ändå försöka formulera ned dem.
Vad har jag för mål egentligen för mig och hästarna.
Kort sammanfattat handlar det hela om att vi ska bli det bästa vi kan, tillsammans.
Att jag ska kunna hjälpa mina hästar att bli sitt bästa jag precis som de hjälper mig med samma sak.
Jag vill att vår ridning skall vara en förening av våra nervsystem, där man inte vet vart en tanke börjar och en annan slutar.
Vem som tänkte vad eller vem som tog vilket initiativ.

Hur jag skall ta mig dit är det som väckt många tankar hos mig på slutet.
En pusselbit är Ewa, redan nu har hon hunnit guida mig längre än jag kunnat hoppas.
Men det finns en del saker jag behöver göra själv, dessa är:

• Få fullständig kroppskontroll
• Vara medveten om alla mina handlingar och signaler
• Ta hand om min kropp så den är rak, jämn och mjuk
• Våga släppa kontrollen
• Kunna guida mina hästar utan att "bestämma" över dem
• Ge mina hästar de bästa fysiska förutsättningarna
• Koppla ihop känsla och tanke än mer

Med detta som grund så vill jag nå ett sådant samförstånd med hästen att vi tillsammans, i full frihet, kan dansa.
Båda lika fria och vackra som bara just vi kan vara.

Min målbild
Fri, vild och vacker!

Som Antikens ryttare, där ridkonsten en gång i tiden började.
Fast jag skall göra det i nutid och sedan fortsätta in i framtiden!
Hänger ni med!?

Vardag

Tänk att en hel vecka har förflutit.
Känns mest som om jag sprungit runt i vardagens djupa hjulspår, långt ifrån drömmar och planer.
Har inte hänt något speciellt denna vecka utan vi har mest tagit det lugnt.
Förra helgen blev det plusgrader och is, dock blev hagarna jätte fina.
Nu har det kommit pytte lite snö och isen börjar åter försvinna.

All hästträning har därför skett i hagen under denna vecka.
Tur att mina pojkar inte har något emot det.

Red båda igår och började med Prickig då han var snabbast fram att möta mig vid grinden.
Oj oj oj, lilla killen börja bli en ridhäst på riktigt nu.
Vi tränade korta steg i skritt och uppgångar till trav.
Han fullkomligen dansade fram.

Sedan var det Cappes tur.
Att hoppa upp på Cappe barbacka efter att ha suttit på Prickig var som att flytta rumpan från en pinnstol till en massagefåtölj. 
OJ! Fick en lite aha-upplevelse igår vad fantastiskt musklad Cappe är och hur otroligt mjuk han är att sitta på.

Cappe och jag tränade på att få kedjetrycket att släppa och några uppgångar till tramp.
Noterade att det är jätte skillnad mellan höger och vänster varv, intressant.
Underlaget i hagen är ju snö som blivit lite knölig på det spår vi ridit upp, så inte optimalt.
Men båda pojkarna löste det fint ändå.

Nu i helgen tänkte jag mocka ur den lilla 30x30m hage hästarna gick i när det var så sjukt mycket is och göra om den till ridbana i vinter.
Härligt med en nästan platt yta med staket runt.
Tomas har till och med lovat att hjälpa mig sätta upp belysning på staketstolparna! 
Då borde jag och Prickig kunna komma igång med lite skolor. 
Han skulle verkligen behöva det.

Börjar även längta efter en till lektion med Ewa, så om jag får till "ridbanan" så ska jag boka in en lektion med henne så fort som möjligt.

Hoppas på en helg med massa sol för då ska jag välkomna våren inne i huset med lite härliga ljusa färger.
Har även ett jätte sug efter att fotografera lite, så det tänkte jag också försöka få till.
Så härligt nu när ljuset börjar komma på riktigt och det fortfarande är sol ute när man åker hem från jobbet på dagarna.

Fåglarna sjunger och det är lite vår i luften.
En månad till, sedan kommer man verkligen märka att det vänder!

Hoppas ni alla får en härlig helg!

Soulmates

Tänk att de funnit varandra, tänk att två själar kan passa så bra ihop.
De behöver verkligen varandra och de plockar fram den andres bästa sidor.
Fick filmen ovan av Nina i söndags och kände sådan glädje. 

Den 13:e augusti rullade lastbilen in på Bergsåkers travbana.
Tänk att ett tillfälle kan ändra hela ens framtid.
Inte bara min utan Cappes också.

Vi har varit en trio nu i snart 6 månader.
På dessa 6 månader har det hänt mer än jag kunnat drömma om. 
Vi har alla tre utvecklats väldigt mycket under denna tid och fortfarande är denna utveckling i full gång.

Många pusselbitar har fallit på plats och många till återstår att finna.
Men denna resa är underbar.

Jag är så lycklig varje dag jag ser mina pojkar i hagen.
Så lycklig att just jag har äran att få vara en del av deras liv.
Så glad för allt de lär mig om livet och glad för att jag även kan vägleda dem.

Igår kväll när jag gick och lade mig hade jag huvudet fullt av funderingar.
Tittade ut genom fönstret och möttes av det vackraste av norrsken.
Det dansade över himmeln och det såg ut att komma ut ur berget på andra sidan likt ett vulkanutbrott.

Där i det gröna ljuset släppte alla mina funderingar.
Jag kände mig plötslig fylld av ro och kärlek.
Kärlek från mina älskade hästar, Tomas och mina finaste vänner och familj.
Tänk att allt detta finns i mitt liv.
Ljuset från norrskenet tände eld på dessa känslor i mig och de brann med sådan styrka.
Så helt lugn och lycklig kröp jag ned i sängen, slängde ett till öga genom fönstret mot den gröna dansen och somnade sedan så gott.

Jag är lycklig, så lycklig trots de motgångar som jag just nu brottas med.
Men de gör mig starkare och mer övertygad om min väg.
För varje dag blir stigen tydligare, vägen mer upptrampad och hindren mindre oövervinnerliga.
Jag vill att allt ska hända NU men det är bara att ta på sig tålamodshatten och ta det lugnt.
Allt händer i sin egen tid, när det är meningen.  

Mina pojkar är också lycklig, se bara på dessa magiska bilder och njut av känslan de förmedlar: